Annons
Recension

The New ChristsRob Younger gråter inte över spilld motorolja

Under strecket
Publicerad

Livet som kultartist är inte alltid så lätt. Det kan sannolikt australiensaren Rob Younger skriva under på vilken dag som helst. När han tar den senaste upplagan av sitt band The New Christs till Stockholm är Debaser Slussen inte direkt fullsmockat. I gengäld kan man notera att det finns en del likasinnade svenska musiker, från band som The Nomads, The Maggots och The Hellacopters, på plats. De stora framgångarna har synnerligen effektivt undvikit alla Youngers band. Radio Birdman spelade punkig Detroitrock redan 1974. I New Race dök Stooges-gitarristen, Ron Ashton, upp. Och The New Christs har med ojämna mellanrum släppt ifrån sig blixtrande garagerockiga alster sedan 1981. Ändå ger inte Rob Younger upp. Antagligen för att han har roligt ändå. Framgång är som bekant inte allt. Dessutom är han oerhört respekterad bland genre­kollegor, och dagens The New Christs låter bra. Rob Younger har sin estetik, han har aldrig lämnat garaget och Detroitsoundet bakom sig. Att spelningen går lite upp och ner beroende på låtarnas inneboende effektivitet kan man leva med. Att gitarristen David Kettleys förstärkare krånglar en del stör kanske en aning, men det går också att leva med. The New Christs goda sidor, järnhårda attityd och arbetsmoral är faktiskt rätt uppfriskande. Det är alltid kul att se band som ger blanka tusan i om det är fem, femhundra eller ännu fler personer i publiken. Det enda som gäller är att köra för fullt oavsett.

Annons
Annons
Annons