Annons

Dick Harrison:Rivningarna hade i dag klassats som kulturmord

I slutet av 1800-talet blev tegelkyrkor i nygotisk stil populära i Sverige – på bekostnad av de gamla som inte alltför sällan revs för att ge plats åt de nya. På bild: Johannes kyrka av Carl Möller.
I slutet av 1800-talet blev tegelkyrkor i nygotisk stil populära i Sverige – på bekostnad av de gamla som inte alltför sällan revs för att ge plats åt de nya. På bild: Johannes kyrka av Carl Möller. Foto: Staffan Löwstedt

Om du vill bli impopulär som politiker ska du föreslå kostsamma byggnadsprojekt. Helst ska de också avvika från den folkligt vedertagna skönhetsuppfattningen.

Under strecket
Publicerad

På sistone har i synnerhet de stockholmska debattvågorna gått höga. Och det är lätt att hitta debattörer som återvänder till sent 1800-tal. Inte mig emot. Personligen har jag en stark faiblesse för epokens arkitektur, i synnerhet jugendstilen. Men det vittnar knappast om en strävan efter nyskapande. Frågan är: har vi alltid varit så negativa mot vår samtids arkitektvisioner? Eller rör det sig om en postmodern nymodighet?

Svaret är att ja. Så har vi alltid gjort. Konst- och arkitekturhistorien dignar under grova verbala rallarsvingar mot samtidens byggherrar och nostalgiska tillbakablickar enligt devisen ”det var bättre förr”. Ett av våra första stora europeiska exempel är renässansen på 1400- och 1500-talen. Det rådande arkitekturmodet – höga ljusa hallar, spetsbågar och strävpelare – utsattes för hånfulla tillmälen och det skylldes på barbarernas inflytande under folkvandringstiden. Konsthistorikern Giorgio Vasari talade på 1550-talet om medeltidens kyrkor som exponenter för den ”barbariska germanska stilen” och anklagade de gamla goterna för eländet. ”Gotisk” blev ett skällsord. Vinden vände som bekant rejält under den romantiska erans svärmeri för medeltiden i slutet av 1700-talet.

Annons
Annons
Annons