X
Annons
X
Recension

Moll Riv ut de 30 första sidorna – läs sen om ett öde Sverige

Premium

I Elisabeth Rynells Sverige har glesbygden utarmats fullständigt. Vägarna är ofarbara och husen igenspikade. Till den öde provinsen utlokaliseras storstädernas "onödiga" människor i en dystopi som trots uppenbara brister fängslar med ett isande vemod.

Foto: Cato Lein, Albert Bonniers Förlag

Om jag bara fick riva ut de första 30 sidorna ur denna roman! Jag vet, det är oförskämt, men upptakten i Elisabeth Rynells ”Moll” är faktiskt besvärande. Och det är synd på resten av boken. Rynells prosa, som vanligen är av den samtidigt säregna och enkla sorten, lider där i början av det som vi kritiker lite slängigt brukar kalla skrivarskoleprosa. Det vill säga en prosa med högtravande anspråk på det litterära språket. Det som inledningsvis är manierat och flyktigt blir dock, samstämmigt och i takt med att romanen rör sig ut i naturen, ett alltmer naturligt språk; jordnära och svindlande tack vare – och inte trots – sin enkelhet.

Ramberättelsen till "Moll" – titeln syftar på huvudpersonens tilltalsnamn men fångar också romanens tonläge – är typiskt samtida: en dystopi så näraliggande verkligheten att den kan tas för realism. I Rynells Sverige har glesbygden utarmats fullständigt, i byarna har man bommat igen sina hus och gett sig av. Vägarna är ofarbara och igenspikade dörrar och fönster tronar i ödsligt tysta landskap, en tystnad som enbart bryts av fyrhjulingsmotorer under älgjaktssäsong. För den som färdats mellan avsomnade byar längs gropiga vägar, hjälpligt fixade med asfalteringens motsvarighet till lapptäcksteknik, är Rynells scenario möjligen pessimistiskt – men knappast science fiction.

Foto: Cato Lein, Albert Bonniers Förlag Bild 1 av 2

Elisabeth Rynell, född 1954, är uppväxt i Stockholm och efter att ha bott ett stort antal år norra Sverige bor hon numera växelvis i Stockholm och Hälsingland.

Foto: Cato Lein Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X