Annons
X
Annons
X

”Riv upp reformen med lärarlegitimationer”

Syftet med att införa legitimering av lärare var entydigt gott. ­Ändå finns det skäl att ifrågasätta reformen. Timbro släpper i dag en granskning där vår slutsats är att modellen med lärar­legitimationer är feltänkt och bör rivas upp.

I stället för att hjälpa ele­verna skapar lärarlegitimationen ett privilegierat skrå, skriver Johan Ingerö och Jesper Ahlgren.
I stället för att hjälpa ele­verna skapar lärarlegitimationen ett privilegierat skrå, skriver Johan Ingerö och Jesper Ahlgren. Foto: Katarzyna Korza/TT

DEBATT | LÄRARLEGITIMATIONER

Sommarlovet är över. Skolorna har slagit upp portarna för ännu ett läsår, ett läsår som kommer att bli speciellt. Det är nämligen det första året då det nya systemet med lärarlegitimation får fullt genom­slag. Från och med nu får endast de med lärarutbildning självständigt sätta betyg och tillsvidareanställas som lärare.
 
Denna reform genomdrevs av den tidigare alliansregeringen, med Folkpartiet och utbildnings­minister Jan Björklund som starkast pådrivande kraft. Lärarlegitimation är dessutom något som Lärar­nas riksförbund drivit sedan början av 1990- talet och som har fått starkare politiskt stöd i takt med att resultaten i den svenska skolan sjunkit.

Syftet med reformen var entydigt gott. Det handlade om att säkra lämpligheten hos de personer som undervisar i våra skolor. Och om att höja statusen, och därmed löneläget, för en yrkesgrupp som vi räknar bland samhällets allra viktigaste. Ändå finns det skäl att ifrågasätta legitimeringen av ­lärare. Timbro släpper i dag en granskning av skill­naderna mellan svenska skolor och kommuner, ­utifrån andelen behöriga lärare. Vi har studerat Skolverkets siffror, utifrån verkets eget analysverktyg Salsa. Vi har även tittat på en färsk studie från Obama-administrationen i USA om effekter och bieffek­ter av just den här sortens yrkesregleringar.

Vår slutsats är att modellen med lärarlegitimationer är feltänkt och bör rivas upp.

Annons
X

**Vår granskning av **Skolverkets siffror (2005/06 till 2013/14) visar att sambandet mellan fler behöriga lärare och fler elever som uppnår gymnasiebehörig­het är svagt, om man tar hänsyn till elevsammansättning. Detta gäller oavsett om vi jämför skolor emellan eller kommuner emellan. Varken skolor eller kommuner som satsat på att höja andelen ­behöriga lärare kan uppvisa några tydliga resultat av sina ansträngningar. Slutsatsen gäller både när vi tittar på enskilda år och när vi studerar mät­perioden som helhet.

Än mer anmärkningsvärt blir det om man i stället för andelen med godkänt i alla ämnen tittar på meritvärdet, alltså de sexton bästa betygen i nians slutbetyg. Där fann vi i stället ett svagt negativt samband mellan resultat och behöriga lärare. Detta bety­der naturligtvis inte att lärare blir sämre av att vara behöriga. Troligare är att friskolor, som ofta har en lägre andel behöriga lärare, av andra orsaker når högre resultat än kommunala. Men oavsett vilket så stärker det vår slutsats att legitimeringen av lärare i stort sett är onödig. Det sammanfaller även med de slutsatser som Obama-administrationen drog i sin rapport. Det är också i linje med det som skolforskningen i övrigt har konstaterat: det är svårt att finna entydiga belägg för att lärarutbildning ger bättre lärare.

Och vi hade kanske kunnat nöja oss med detta, att reformen var just onödig. Men tyvärr finns det även skäl att misstänka att den är direkt skadlig. Den mest uppenbara risken är att den redan kännbara lärarbristen förvärras när läraryrket stängs för ­begåvade personer utan pedagogisk examen.

Men riktigt absurt blir det först när vi ser på den bristande rättssäkerhet som våra elever nu kan drabbas av. De kvarvarande obehöriga lärarna kommer nämligen inte att få sätta betyg på sina elever. Betygen kommer i dessa fall i stället att sättas av andra lärare. Legitimationen är dessutom inte kopplad till några specifika ämnen. I ett worst case scenario kan en elevs betyg komma att sättas av en lärare som eleven aldrig haft, i ett ämne som läraren aldrig undervisat i.

Ännu en omständighet som talar emot legitimationskravet är att lärarutbildningen även fortsatt dras med stora problem. Den massiva kritiken, bland annat mot nivån på eleverna, sammanfattades av en statlig utredning för några år sedan. Enligt en undersökning från TCO (2013) har en majoritet av lärarstudenterna i dag mindre än nio lärarledda timmar per vecka, betydligt färre än vad de som studerar till legitimationsyrken inom medicin och sjukvård får. Dessutom är antagningskraven lägre till lärarutbildningen än till de flesta andra utbildningar. Antalet förstahandssökande per antagen student har de senaste åren varierat mellan 1,2 och 1,4. Siffror som kan komma att förvärras i och med regeringen Löfvens beslut att inrätta 6 000 nya platser på lärarutbildningen.

Även om det fanns tillräckligt med behöriga ­lärare som kunde ersätta dem som nu knuffas ut från skolorna – vilket inte är fallet – så talar varken Skolverkets statistik eller lärarutbildningens kvalitet för att skolresultaten kommer att förbättras. Och om lärarbristen blir ännu mer akut så kommer antalet platser på lärarutbildningarna förmodligen att bli ännu fler. Och då blir yrket så lättillgängligt att legitimationen blir en ren symbol, tom på praktisk ­betydelse.

Lärarlegitimationen innebär alltså inte så ­mycket mer än att kompetent skolpersonal diskvalificeras för att de inte gått en utbildning med låg kvalitet och låga intagningskrav. I stället för att hjälpa ele­verna skapar den ett privilegierat skrå och riskerar att göra den svenska skolan mer skada än nytta.

Vi föreslår därför följande åtgärder:

  1. Avskaffa lärarlegitimationen och ge rektorer ­större inflytande över vem som kan anställas eller sägas upp.
  2. Minska antalet platser på lärarutbildningarna och minska antalet lärosäten där lärarutbildningen ges. Använd de pengar som sparas till att höja kvaliteten. Denna politik har redan sjösatts i Danmark, med goda resultat.
  3. Öppna upp för alternativa lärarutbildningar, organi­serade av stiftelser och företag.
  4. Korta ner utbildningstiden för de med annan utbildning så att de snabbt kan bli behöriga lärare.
  5. Arbeta aktivt med att locka studenter från andra utbildningar att under en period arbeta som ­lärare i de ämnen de själva studerar.
  6. Möjliggör för personer med lärarerfarenhet men utan lärarutbildning att bevisa sin kompetens och snabbt nå behörighet.

Johan Ingerö

ansvarig för välfärdsfrågor, Timbro

Jesper Ahlgren

chefekonom, Timbro

Johan Ingerö och Jesper Ahlgren Foto: Pressbild/Timbro
Annons
Annons
X

I stället för att hjälpa ele­verna skapar lärarlegitimationen ett privilegierat skrå, skriver Johan Ingerö och Jesper Ahlgren.

Foto: Katarzyna Korza/TT Bild 1 av 2

Johan Ingerö och Jesper Ahlgren

Foto: Pressbild/Timbro Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X