”Riskabelt när alla ropar på snabbt byggande”
Politikerna bör inte fatta ogenomtänkta beslut som vi kan få ångra för all framtid. Nu talas det om ineffektiv planering och onödig kommunal byråkrati som hindrar bostadsbyggandet, och detta ifrågasätts inte. Men våra gemensamma intressen behöver värnas långsiktigt, skriver fem forskare.
En vy över centrala Stockholm, från februari 2016.
En vy över centrala Stockholm, från februari 2016.
DEBATT | BOSTADSPOLITIK
Retoriken om ineffektiv planering och onödig kommunal byråkrati har helt tagit över debatten och ifrågasätts inte.
Dagens bostadskris, som särskilt kännetecknas av en akut brist på rimligt prissatta hyresrätter, kommer knappast som någon blixt från klar himmel. Trots det verkar en del ledande politiker ha blivit tagna på sängen av det nuvarande akuta läget. Men det är i tider av kris som det är särskilt viktigt att inte förhasta sig. Det vi bygger i dag kommer många gånger att påverka människors liv och vardag i hundratals år framöver, så det gäller att inte fatta ogenomtänkta men oåterkalleliga beslut som man sedan får ångra för all framtid.
Den svenska byggbranschen har alltid arbetat flitigt för att få till inskränkningar i överklaganderätten i svensk planeringslagstiftning, och för att ta bort olika typer av regelverk som värnar allmänhetens intresse i samhällsbyggnadsprocessen. Det sker i dag inte minst genom lobbying och ekonomiskt stöd till olika kommissioner som inger ett falskt intryck av att vara opartiska.
Med dagens skriande behov av nya bostäder finns det en uppenbar risk att deras krav, som egentligen grundar sig i de stora byggbolagens intresse för att förbättra sin redan i dag väl tilltagna vinstmarginal, får ett oproportionerligt genomslag. Retoriken om ineffektiv planering och onödig kommunal byråkrati har helt tagit över debatten och ifrågasätts inte. Manegen är nu helt enkelt krattad för argumentet att ”förenklingar” av aktuella lagar och regler inte kan skada – ”det vet ju alla” att det har staplats för mycket regler på varandra över tid i den svenska planbyråkratin! (Men all den redan planlagda mark som inte bebyggs på grund marginellt lägre lönsamhet hör vi sällan något om…)
Men är det verkligen planeringssystemet som gör att det byggs för få och för dyra bostäder? Samhällsbyggande är i grunden en komplex verksamhet. Därför är det på mer än ett sätt lägligt att i den pågående bostadsbristdebatten dra sig till minnes Umberto Ecos berömda ord att det för varje komplicerat problem finns en enkel lösning – och den är fel.
Den juridiskt bindande detaljplanen är hörnstenen i det svenska plansystemet. Den tillkom i hög grad för att reglera de privata särintressenas överdrivna inflytande över stadens utveckling, vilket ledde till markspekulation och ogenomtänkta och undermåliga boendemiljöer. Kommunala översiktsplaner ska koppla detaljplanerna till ett långsiktigt strategiskt tänkande, inte bara kring grundläggande behov och en önskvärd utveckling, men också i relation till förutsägbara målkonflikter, kolliderande prioriteringar och svåra vägval.
Denna typ av strategisk planering, och särskilt länken till den mer detaljerade planeringen, är i dag försvagad i kölvattnet av den avreglerade svenska bostadspolitiken – som i praktiken lett till ett helt marknadsorienterat system. Det är dessa tidigare ingrepp och den påföljande kortsiktigheten som skapat den nuvarande bostadskrisen, inte den existerande lagstiftningen.
För den som tror att ytterligare försvagningar av planeringssystemet är lösningen på den nuvarande bostadskrisen kan en utblick mot England möjligen bidra med några tillnyktrande insikter. Ända sedan Margaret Thatchers dagar har det engelska planeringssystemet utpekats som trögt och ”tillväxtfientligt”, och har därför varit en måltavla för återkommande ingrepp för att snabba på byggande. Detta har slagit sönder det som en gång var världens mest progressiva och demokratiskt grundade planeringslagstiftning.
Hur dåligt det nya ”smidiga” engelska systemet fungerar har gång på gång påtalats av både yrkesverksamma och forskare, senast i ett omfattande upprop från flera av de världsledande stadsbyggnadsforskarna vid University College London. Riktigt så illa ställt är det inte i Sverige, ännu. Men det behövs eftertanke, och att fler inser hur viktiga de olika delarna i vårt planeringssystem är, och hur de hänger samman i enlighet med plan- och bygglagen – så att inte förhastade beslut om ”förenklingar” och ”snabbare processer” tas i desperation. Försvagandet av demokratisk förankring och offentlig styrförmåga i samhällsbyggnadsprocessen är nämligen roten till problemet i bostadskrisen, inte dess lösning.
Långsiktig planering skapar stabilitet och förutsägbarhet. Om planeringssystemet avlövas ännu fler av sina instrument så blir det ingen god framförhållning utifrån vilken genomförandet kan vara flexibelt över tid. Då kan Sverige inte heller vara den förebild som vi gärna vill vara för hållbart samhällsbyggande – det räcker inte att visa upp enstaka projekt, för det är helheter och långsiktiga strategier som skapar värde och som kan påverka utvecklingen.
I den nuvarande svenska debatten om bostadskrisen kan det ibland verka som att vi glömt bort varför det behövs en demokratiskt förankrad, långsiktig och sammanhållen samhällsplanering. En planering som kan staka ut en eftersträvansvärd samhällsutveckling inför framtiden, med hänsyn till såväl ekonomisk som social, miljömässig och kulturell hållbarhet – och som sedan har verktygen och resurserna för att koordinera dess genomförande.
Våra gemensamma intressen behöver långsiktigt värnas, även om det kortsiktigt kan vara till hinder för en del av oss. Detta kommer oundvikligen att leda till konflikter mellan olika intressen och ju tidigare dessa kan hanteras i processen, desto smidigare och pålitligare kommer produktionen av exempelvis nya bostäder att kunna vara. Denna insikt kan inte ersättas av olika former av konsultledda medborgardialoger med oklart syfte och relevans.
Det svenska planeringssystemet är knappast felfritt i sin nuvarande utformning. Men lösningen på bostadskrisen står inte att finna i att försvaga det ytterligare, utan snarare i att stärka upp dess styrkraft och koordineringskapacitet. Den verkligt intressanta utmaningen är hur detta kan låta sig göras utan att förlora ur sikte den grundtanke om lokal förankring och demokrati som den moderna svenska planlagstiftningen bygger på.
Jonathan Metzger
docent i urbana och regionala studier, KTH
Inga-Maj Eriksson
adjungerad professor i urbana och regionala studier, KTH
Kristina Grange
docent i urbana och regionala studier, NMBU, Norge
Maria Håkansson
lektor i urbana och regionala studier, KTH
Kristina L Nilsson
professor i arkitektur, Luleå tekniska universitet
