Michel Ekman:Rilkes röriga tankeliv nuddar tidens rotlöshet

I en mäktig ny biografi över Rainer Maria Rilke, som kom att bli litteraturprofessorn Bengt Landgrens sista bok, ges diktningen prioritet framför livet. Fram träder ett tidlöst författarskap som ändå tycks tala särskilt till just vår tid.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Rainer Maria Rilke (1875–1926).

Annons

Rainer Maria Rilke var en paradoxal figur. Han betraktas tillsammans med kolleger som TS Eliot, James Joyce och Paul Valéry som den europeiska högmodernismens främsta namn, men som person var han inte modern. Tvärtom var Rilke en utpräglat omodern människa och diktare. Snarare än att höra till sin egen tid personifierade han de starka band som alltid fanns mellan romantikens och modernismens ideal, trots många modernisters rabulistiska och historieförnekande utspel.

Rilke levde för dikten. Hörnpelaren i hans självuppfattning var att han var en utvald, ett käril för den stora konsten. Allt annat fick foga sig: människorelationer, ekonomi, ansvar, personlig lycka. Det hindrade inte att poeten föredrog ett bekvämt liv: hellre förstaklassbiljetter och lyxhotell än understöd till dotterns skolgång. Hellre umgänge med Europas grädda i slott och palats än med de arbetare han tidvis idealiserade i det han skrev. Och hela tiden, mer eller mindre förfinat, tiggarhanden utsträckt. Servila brev till nobiliteter, men också en ständig, ömtålig omsorg om den egna självständigheten som varken kärleksrelationer eller underdåniga tiggarvänskaper fick hota. Rilkes liv var som ett korthus där varandra uppvägande konstruktioner för det mesta upprätthöll den ömtåliga balansen. Resultatet blev ensamhet och rotlöshet, men också den stora dikt som allt tjänade till att frambringa.

Annons
Annons
Annons