Annons
X
Annons
X

Carina Burman: Riksherren som skrev lantbrukspoesi

Johan Gabriel Oxenstiernas diktcykel ”Skördarne” skildrar äldre ­tiders jordbruk bättre och njutbarare än någon lärobok. Nu finns den gustavianske ämbetsmannens nationalistiskt färgade dikter – där han drömmer sig tillbaka till det enkla lantlivet – i nyutgåva.

Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818), porträtt av Ulrika Pasch.
Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818), porträtt av Ulrika Pasch. Foto: Statens porträttsamling

Vad är ett namn? ”Det, som ros vi ­kalla, / med annat namn dock lika ljuvligt doftar”, säger Shakespeares Julia sedan hon förälskat sig i ärkefienden. Ändå bedöms människor ständigt efter sina namn – på gott och på ont. Poeten Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818) hade fördelen att tillhöra en av Sveriges äldsta ätter, men nackdelen att alltid förknippas med sin stormaktstida släkting Axel Oxenstierna. Gustav III älskade tanken på en följd av stora Gustaver, där han själv var den tredje (och kanske den störste). För att fullkomna likheten med Gustav II Adolf ville han ha en Oxenstierna vid sin sida – men Johan Gabriel Oxenstierna var ingen dådkraftig rikskansler utan en känslig poet, som helst hade suttit hemma på sin sörmländska gård och luktat på poesins blomster.

Som ämbetsman var Johan Gabriel Oxenstierna ointresserad och initiativlös. Ändå befordrades han raskt, blev redan som 32-åring en av rikets herrar och kanslipresident fyra år senare. Högre ämbete fanns inte. Ämbetsplikterna gick dock ut över skrivandet – det fanns helt enkelt inte tid nog. Det han skrev blev dock uppskattat, och 1786 utsåg kungen honom till en av Svenska Akademiens första ledamöter. Akademien skulle bestå av ”herrar och män”, och den aristokratiske diktaren var en självklar representant för den förra gruppen: högadliga herrar som också hade vittra intressen.

Ingen tvekan råder alltså om Oxenstiernas plats på den gustavianska parnassen, men ändå känner nog de flesta honom genom några korta passager ur hans dagbok. Som tonårig kanslist gick han nämligen och lyssnade på Bellman, som börjat bli omtalad. Med sin karakteristiska blandning av skönsång och ståuppkomik framförde Bellman ett kapitel ur ”Bacchi orden”, och på kvällen den 4 december 1769 nedtecknade greven en entusiastisk beskrivning av framförandet och stycket, ”som innehåller tankar, ömsom löjliga, ömsom sublime, men alltid nya, alltid starka, alltid oväntade, över vilka man ej kan undgå att häpna, och antingen komma utom sig av förundran eller av skratt”. Han kunde knappt sova på natten, för skrattet kom över honom gång efter gång, och ett par dagar senare såg han till att höra Bellman igen. Anteckningen är det tidigaste vittnesbörd vi har om Bellmans framföranden.

Annons
X

Oxenstierna var utfattig, så greve han var, och vi sena tiders barn skulle kunna få för oss att han skrev för sitt levebröd. Inget kunde vara mera fel. Det passade sig inte av ståndsskäl. Faktum är att han publicerade ganska få av sina dikter. Huvudverken ”Skördarne” och ”Dagens stunder” spreds i handskrift. Den senare läste han upp i Svenska Akademien och vann stort bifall, men endast enstaka sånger ur dikterna trycktes. Ännu så här långt efter Gutenberg var det inte ovanligt med handskrifts­publicering. Diktare spred sina skrifter till intresserade, och poemen skrevs av i diktböcker. Oxenstierna var dock så försiktig att publicera sig att det ­nästan tycks som skygghet. Kanske ansåg han sig inte ha tillräcklig tid att slipa på sina dikter – en ­period som diplomat i Wien och kungens frånvaro i Italien var de enda viloperioderna från ämbetsmannalivet – kanske rörde det sig i stället om en aristokratisk motvilja mot att exponera sig offentligt. Först 1805 började han utge sina ”Arbeten”.

Äntligen har nu Oxenstierna kommit i nyutgåva. ”Skördarne, Dagens stunder jämte Disa och Hoppet” (Atlantis) finns numera tillgängliga i Svenska Akademiens klassikerserie, redigerad av Oxenstierna­forskaren Alfred Sjödin och med i vanlig ordning ­lysande inledning av Horace Engdahl. Sjödin har också försett utgåvan med ingående kommentarer. För både ”Skördarne” och ”Dagens stunder” används här tidiga versioner. Horace Engdahl inleder sitt förord med att kalla 1796 års version av ”Skördarne” en av de mest underskattade svenska dikterna.

Den 150-sidiga ”Skördarne” är skriven som ett epos. Liksom ”Iliaden”, ”Odysséen” och ”Aeneiden” inleds den med en avsiktsförklaring: ”Jag sjunger Skördarne och den förenta gröda / Som Ängar, Åkrar, Skog och Trädgårdarna föda”. En ”Sånggudinna” åkallas också: ”Ej den som över Hjältens bana / På Ryktets vingar bär Trumpeten vid hans Fana / Men Dig, Naturens barn!” Det handlar inte om krig, utan om jordbruk. ”Aldrig, inte ens under gröna vågens yraste dagar, har någon hyllat lantbruket mera hänfört och tecknat livet på landet i varmare färger än Oxenstierna”, skriver Engdahl i sin äreräddning. Gång på gång återkommer skalden till att svenska krigare alltid varit bönder och efter hemkomsten bytt sina svärd mot plogbillar. Det svenska statsskicket betonas – fyrståndsriksdagen innebar att även bönder deltog i rikets styre, till skillnad från i andra länder med treståndssystem – liksom att Sveriges bönder mestadels varit självägande.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Dikten bygger på en lång litterär tradition med rötter i Vergilius ”Georgica”, men skildringen erinrar också om Horatius beskrivningar av det enkla lantlivets fördelar framför den mondäna tillvaron i kejsar Augustus Rom. Gustav III ville inte bara vara en av Gustaverna, utan också en svensk Augustus, och Oxenstierna kunde bilda klubb med Horatius i sin längtan till landet. Sedan fanns det andra inspiratörer däremellan – däribland den samtida fransmannen Jacques Delille, som skrev ett ”Georgica”-inspirerat epos om trädgårdar – liksom man kan ana att Oxenstierna i sin tur påverkat skalder. Ibland påminner hans bönder om Geijers odalman. Det långa perspektivet finns för övrigt inte endast i hans influenser. Diktens lantmän hör till en följd av bönder som odlar sin ärvda mark med kommande generationer i tankarna. På samma sätt såg Oxenstierna sig som en av många ägare till det möderneärvda Skenäs.

    ”Skördarne” är alltså något så ovanligt som ett nationalistiskt epos, som inte är krigiskt. Jord­bruket och naturen är det viktiga, liksom människornas relation till dem. Oxenstierna må ha varit aristokrat, men det är uppenbart att han kunde sina saker. Han hade deltagit i arbetet på släktgården Skenäs nära Vingåker, och den natur som speglas är just den sörmländska, som passade gustavianernas smak så väl. ”Och Skenäs, du fagra bygd! / Åt Sånggudinnan alltid ägnad”, skriver han i dedikationen till morbrodern Gustaf Fredrik Gyllenborg. För Oxenstierna var Skenäs världens centrum, så som en älskad plats gärna blir.

    Gyllenborg och hans diktarbroder Gustaf Philip Creutz är viktiga inspirationskällor till Oxenstiernas diktning, och ibland märks likheter med herdedikten ”Atis och Camilla”, även om Oxenstiernas försök till kärleksintrig blir rätt lamt. Hans hjärta ligger hos naturen, och skildringen av skördearbetet växer då och då ut till små essäer. Än klandrar han adelsmän, som förtrycker sina bönder, än riktar han vreden mot kolonialt förtryck: ”Amerikanens jord med all sin ymnighet / Belönar aldrig den som skapt dess fruktbarhet”, skriver han. Sedan vänder han sig till slaven, vilken ”som ett vilddjur grips”, och kritiserar så den omänskliga slaveriet:

    När du, med bävan krökt för gisseln som dig sårar,
    Planterar hennes fält och vattnar dem med tårar.
    Från dina kuster ryckt, från den dig livet gav,
    Uti en världsdel såld och i den andra slav /.../.

    Nästan lika lång som ”Skördarne” är ”Dagens stunder”. Dikterna har delvis stora likheter. Av helt annat slag är skaldebrevet ”Disa”. Utöver namn, dikt och tveksam ämbetsmannakraft hade nämligen Oxenstierna ytterligare en funktion vid hovet: han var rolig. I en tid då konversationen sågs som en konst hörde Oxenstierna till mästarna, och till grevinnan Printzensköld på Venngarn skrev han en humoristisk skildring av Disamyten. Dikten kan ses som en ekfras – en ­målning som i ord parafraserar Ehrenstrahls väggmålningar av myten – men Oxenstiernas målning är parodisk. Här möter upplysningstidens världssyn barockens, och dessutom kontrasterar Oxenstierna Disas mytiska tid då man drack porsöl vid tyrvedsbloss med sin samtids umgänge i samma förmak:

    Där Voltaire läses nu av oss
    Uti en Divans famn, som kröker
    Sin bädd, av gyllne dynor rik,

    Kring bord, på vilkas mosaik
    Ur Sevens koppar Sulang röker.

    En kopp rykande hett kinesiskt te – Sulang – och läsning ur Voltaires skrifter – så umgicks man i den gustavianska tidens kultiverade miljöer. Hans värld är inte vår, och han är inte alltid lätt att läsa. Oxenstierna skriver i den höga stil som älskade omskrivningar och gick som katten också kring gröt som inte var det ringaste het. Ibland leder denna stil till underbara nyskapelser, som när ett bi kallas ­”Honungsfluga”. Det krävs lite tålamod att sätta sig in i Oxenstierna språk, men det är mödan värt.

    Oxenstiernas ”Skördarne” skildrar äldre tiders jordbruk bättre och njutbarare än någon lärobok. Skalden är ovanlig genom att han skriver om vardagen hos olika stånd. Detta är inte Bellmans mytologiserade guda- och suputvärld, inte Kellgrens vitrioliska angrepp på dumheten, Lenngrens ironiserande eller Thorilds och Lidners passioner. I ”Disa” skojar Oxenstierna med 1600-talet och rudbeckianismen, men han ser aldrig ned på bondebefolkningen. I stället ger han en bild av Sverige före industrialismen. Tvärtom vad vi kan tro är denna värld sällan tyst. Där bullrar järnskodda hjul mot stadens kullerstenar, där bultar hammare i smedjor och till och med i skogen ropar jägaren; först på natten blir det tyst.

    Natten skildras dock inte enbart som lugnets och tystnadens tid, utan också som den tid då harmonin rubbas och uppror planeras. Revolutioner låg i tiden, och Oxenstierna gör klart att hans tro på upplysning inte omfattade franska revolutionens tankar. Tiderna var turbulenta. Om dem har andra diktare skrivit. I skildringen av det lilla och nära visade Oxenstierna sitt mästerskap. Vi kan vara glada att han föredrog att stalla sin Pegas i Vingåker.

    Annons
    Annons
    X

    Johan Gabriel Oxenstierna (1750–1818), porträtt av Ulrika Pasch.

    Foto: Statens porträttsamling Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X