Annons
Recension

El hombre que inventó | ManhattanRika skildringar av staden ingen hinner anlända till

Under strecket
Publicerad

”Du söker Rom i Rom, o pilgrim.” När Antonio Muñoz Molina i sin bok Ventanas de Manhattan (Fönster på Manhattan) citerar den spanske barockskalden Francisco Quevedo, är det för att påminna om att mytiska städer i alla tider har lockat, men också på ett gåtfullt vis hindrat sina besökare att någonsin riktigt anlända. För Muñoz Molina som i 87 essäistiska och lyriskt intensiva kapitel ger sin version av européns möte med New York, är denna upplevelse av hejdad ankomst ett huvudspår.
Till bakgrunden hör att författaren bodde en tid i staden för att undervisa i spansk litteratur. Vistelsen sammanföll med attacken mot WTC, och några kapitel bildar också ett betydande reportage från gatunivå om denna exempellösa händelse.
I kraftfulla böljor av beskrivningar fångar han annars in vardagsögonblicken – virvlande löv i Central Park, snön som formas av gatumönstret, blickarnas neutralisering i korselden av anonymt begär – och låter dem ackumuleras i en tidsdjup bild av 1900-talets huvudstad. Boken är bland annat en hyllning till New Yorks konstnärer, inte minst de spanska, och till den galaktiskt arroganta arkitekturen. Men den är ändå i allt väsentligt en sorgefresk över livets snabba flykt och vars och ens begränsade utblick.

Annons

Detta är helt i enlighet med Muñoz Molinas rörliga och nyanserade melankoli sådan vi känner den från hans till svenska översatta romaner, till exempel ”Den polske ryttaren” och ”Krigarglöd”. I storstädernas storstad får han återigen tillfälle att framhålla hur livet är på en gång omöjligt att undkomma och omöjligt att hålla kvar!
Hans känslor är stora, men den kunskap han söker inbegriper också sin egen kritik. På Tenement Museum, en utställning om de fattigas boende på halvön under 1900-talet, analyserar han själva utställningskonceptets lys­tenhet visavi skyddslösa liv, den blott skenbara pieteten hos de frenetiskt dokumenterade tapetlagren.
Samtidigt känner han släktskap med denna arkeologi. Hans egen prosa är ju likadan i sin besatthet av att röra vid histo­riens och den individuella upplevelsens finaste fibrer. Det finns något på en gång iskallt och renhjärtat hos Muñoz Molina som räddar honom både från att kapsejsa i sentimentalitet och att fastna i ett neutralt besiktigande av de utfattigas smuts. Inför samtidens hemlösa, nedanför de ofattbart rikas lysande fönster i vinternatten, förtätas hans naturliga lyriska impuls till ett anatema över såväl social, strukturell orättvisa som vanlig futtig hjärtlöshet.

Annons
Annons
Annons