Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Rika barn rösta mest

Trots att de flesta hyllar den politiska jämlikheten är det politiska deltagandet fortfarande mycket ojämnt fördelat. Så lyder det återkommande temat hos statsvetaren Sidney Verba, som i går utsågs till årets skytteanska pristagare.

Sidney Verba.
Sidney Verba.

2002: SIDNEY VERBA

När skytteanska priset vid Uppsala universitet nu delas ut för åttonde året i följd, kan man fråga sig om det finns något område som vi inom den prisutdelande stiftelsen försummat att belöna. Enligt sina bestämmelser skall priset gå till den forskare, som enligt stiftelsens mening lämnat det mest värdefulla bidraget till statsvetenskapen, varvid ämnets samtliga delar skall beaktas. Finns det ett sådan förbisett fält? Jag tror svaret på frågan är jakande. Om priset inrättats för, säg, 25 år sedan, skulle den inriktning jag har i tankarna utan tvekan ha kommit i fråga för ett pris mycket tidigt. Sedan dess har riktningen emellertid i så hög grad internaliserats i vårt sätt att forska om politik, att vi inte längre tänker på den som ett särskilt område. Sättet att koncipiera forskningsproblemet, att formulera frågan, att hitta förklaringar, att identifiera beroende och oberoende variabler, att pröva och dra slutsatser inom statsvetenskapen är i dag präglat av denna ursprungligen ganska smala specialitet. Kärt barn har som bekant många namn men det område som åsyftas, varifrån 2002 års skytteanska pristagare nu rekryteras, kan med en samlande beteckning kallas ”politiskt beteende”. Det är faktiskt en svensk statsvetare, Herbert Tingsten, som är upphovsman till denna etikett genom sitt arbete ”Political Behavior. Studies in Election Statitistics” från 1937. Vad det handlat om är att med kvantitativa metoder studera väljarnas röstning, men från denna kärna har området under senare årtionden vidgats till att inkludera såväl andra nivåer i det politiska systemet som bredare problemställningar.

Rösthemligheten utgör valforskningens metodproblem: för att inte bli trakasserad för sina åsikter skall den enskilde ha rätt att hemlighålla sina politiska sympatier. Enkelt uttryckt går valforskningen ut på att på gruppnivå kringgå denna sekretess. I princip finns det därvid två metoder att använda sig av. Den ena är områdesstudier. Valstatistiken upplyser om hur väljarna fördelar sina röster inom olika distrikt, från annan statistik kan man hämta information om sociala egenskaper hos samma områden såsom klass, religion, utbildning, inkomst etc och så beräknar man sambandet mellan sociala egenskaper och politiskt beteende. Det var på det sättet valforskningen – och Tingsten – började arbeta under mellankrigstiden, när demokratins genombrott gjort medborgarna till det politiska spelets huvudaktörer och statsvetenskapen följaktligen fick ändra sitt objekt och därmed sina metoder till att mera studera väljare och mindre gamla tiders kungar och statsmän.

Områdesstudierna innehöll emellertid en allvarlig felkälla. Som visades av W S Robinson i en berömd uppsats 1950 kunde sambandet mellan två variabler på aggregatsnivå vara ett helt annat än sambandet mellan samma variabler på individnivå. Korrelationen på aggregatsnivå mellan andelen svarta och andelen icke läskunniga var i USA +0,946 men på individnivå endast +0,203. På samma sätt var aggregatskorrelationen mellan andelen födda utomlands och andelen icke läskunniga -0,619 trots att korrelationen mellan dessa variabler på individnivå var +0,118!

Annons
X

Uppenbarligen befann sig valforskningen i stora svårigheter.

Tursamt nog hade forskningen om politiskt beteende vid denna tid fått en ny metod – intervjumetoden. Man frågade helt enkelt ett urval väljare dels hur de röstat, dels också om de andra egenskaper man ville undersöka. Metodproblemet bestod nu i att konstruera urvalet så att det gick att generalisera resultatet till hela befolkningen.

Med detta har man lyckats väl. Intervjumetoden har blivit extremt framgångsrik. De kvantitativa undersökningsteknikerna har med åren blivit allt mer sofistikerade – och, som sagt, inte bara till glädje för analys av väljarnas röstning utan också för många andra forskningsområden. Ett pionjärarbete för intervjumetoden är Lazarsfelds, Berelsons och Gaudets arbete ”The People's Choice” från 1944. Forskargruppen vid University of Michigan bestående av Campbell, Converse, Miller och Stokes blev snart ledande i branschen med ”The American Voter” från 1960 som viktigaste bidrag. Och därefter har den politiska beteendeforskningen formligen exploderat. Hundratals studier bedrivs i USA, denna forskning finns över hela jorden och så gott som alla demokratiska val penetreras av de statsvetenskapliga opinionsundersökningarna. Sverige placerar sig väl i denna jämförelse. Efter USA har vårt land världens längsta sammanhållna tidsserie världen tack vare att Tingstens elev Jörgen Westerståhl tidigt introducerade denna forskningsinriktning. Sedan dess har Statsvetenskapliga institutionen i Göteborg varit den svenska valforskningens Mecka.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det har varit en grannlaga uppgift för skytteanska priskommittén att avgöra vem som i dag skall anses vara den främsta bäraren av denna statsvetenskapliga framgångssaga. Valet har till slut fallit på Sidney Verba, professor i statskunskap vid Harvard. Alltsedan debuten ”Small Groups and Political Behavior” (1961) har Verba lämnat en rad viktiga bidrag till vår kunskap om medborgarnas politiska deltagande.
    För att förstå hans sätt att forska koncentrerar vi vår uppmärksamhet till hans uppmärksammade och av andra priskommittéer redan belönade arbete ”Participation in America. Political Democracy and Social Equality” (1972).

    Deltagandet, skriver Verba, är hjärtpunkten i demokratin. Ju mera deltagande i de politiska besluten, desto mera demokrati. Genom politiskt deltagande vidgas den enskildes ansvarskänsla och han lär sig ta ansvar för andra än sig själv. Deltagandet får också konsekvenser – för makt och inflytande och för vilka frågor som skall drivas och beslutas.

    Huvudresultatet av den storskaliga, nationella intervjuundersökningen är att deltagandet är ojämn fördelat mellan socialgrupperna. Verba bekräftar pionjärernas fynd att socioekonomisk status är den bästa förklaringen till participationens variation (SES-modellen). ”Rika barn rösta mest” skulle man kunna säga, om man i likhet med aforismens ursprungliga formulering med ”barn” inte avser minderåriga. Som alla goda sanningar kan detta förhållande i efterhand te sig föga uppseendeväckande, men av Lazarsfeld och andra företrädare för den tidigare valforskningen uppfattades förhållandet som så egendomligt, att man till och med dröjde med att publicera sina rapporter, eftersom de föreföll så osannolika. Var det inte i stället så att folk röstade på de frågor som de gillade? Var inte politik, precis som marknaden, en mekanism för att få som man vill?

    Verba har visat att politik går utöver sådan rationalitet, att den också är ett uttryck för identitet och att politisk mobilisering leder till att redan föreliggande resursojämlikhet förstärks. Närmare bestämt visar han hur de som har tid och pengar ytterligare förstärker sitt inflytande, när participationen ökar och nya kanaler till den politiska makten öppnas. De välbeställda är också överrepresenterade i organisationer och partier. Skillnader finns också mellan partierna på så sätt att de mest aktiva republikanerna består av folk med särskilt hög social ställning, som emellertid har åsikter som är föga representativa för de breda lagren. Men motverkande krafter finns också. Verba pekar särskilt på den höga politiska medvetenheten hos den svarta befolkningen, som emellertid annars i praktiken är utestängd från många politiska kanaler – en viktig politisk potential, säger Verba profetiskt för fyrtio år sedan.

    I en kort sammanfattning som denna är det omöjligt att ge en rättvis bild av den skärpa och precision som finns i de många specialanalyserna i boken; sammanfattningar riskerar att trivialisera. Låt mig bara säga att boken är enastående uppslagsrik i sin klassificering av olika typer av medborgare – från de mest passiva till de mest aktiva, från de mest enfrågeinriktade till de mera allmänintresserade, från de mest lokalt påtryckande till de ideologiskt och utrikespolitiskt mest involverade. Men överallt är bilden densamma. SES-modellen håller. I det intrikata samspelet mellan participation och levnadsförhållanden är det långt kvar till det demokratiska idealet om politiska jämlikhet.

    Nu är det ju så att en intervjundersökning bara ger en ögonblicksbild av förhållandet i ett visst land. Hur ser det ut i andra länder och vad har hänt under senare år? Svaret är att SES-modellen alltjämt är den grundläggande teorin för förståelsen av väljare och val men att den måste modifieras i olika avseenden. USA torde i detta hänseende vara ett av de mest ojämlika länderna i världen. Redan i ”Participation in America” visade Verba med karakteristisk kvantitativ akribi hur korrelationen mellan social status och participation var 0.43 i USA men bara 0.30 i Storbritannien, 0.28 i Italien, 0.24 i Mexiko och 0.18 i Västtyskland. Dessa siffror visar också att Verba har ett intresse för andra länder än hemlandet. Världsberömd blev han faktiskt redan 1963, när han tillsammans med Gabriel Almond utgav ”The Civic Culture”, vari författarna analyserade politiska attityder och demokrati i fem länder. Almond och Verba visade i denna bok både hur svårt det är att jämföra politik i olika länder men också att de hade förmåga att komma med eleganta lösningar och fruktbara scheman över olika ”politiska kulturer” och deras betydelse för demokratins stabilitet.

    Europa är inte lika ojämlikt som Amerika. Dess arbetarrörelse har mobiliserat de underprivilegierade. Facket ger i vår världsdel arbetarna en organisationskanal till makten medan organisationerna i USA, som nämnts, däremot förstärker ojämlikheten.

    Klassröstningen har minskat med åren och åsiktsröstningen ökat. Det har föranlett en del forskare att döma ut SES-modellen. Det är emellertid en förhastad slutsats. Professor Sören Holmberg, för övrigt ledamot av skytteanska priskommittén, skriver i ett av sina senaste arbeten att ”liket rör på sig”. SES-modellen har visserligen försvagats eller med för valforskaren typisk jargong: andelen förklarad varians i röstningen var i Sverige 29 procent 1964, 18 procent 1985 och 15 procent 1998. Men den är alltjämt en viktig förklaring. ”Det är alltså för tidigt att döma ut den sociologiska modellen. Gamle Paul Lazarsfeld, den moderna väljarforskningens skapare, kommer fortfarande att vara relevant med sin sociologiska modell in på 2000-talet.”

    I andra studier har Verba som titlarna anger med stor konsekvens hållit fast vid den politiska jämlikhetens problematik: ”Participation and Political Equality” (1979), ”Equality in America” (1985) och ”Voice and Equality” (1995). I sitt senaste arbete ”The Private Roots of Public Action” (2001) har han tagit upp den bristande jämlikheten i politiskt deltagande mellan män och kvinnor. Han söker rötterna i vardagslivets institutioner – familjen, skolan, arbetsplatsen, frivilligorganisationer, kyrkan. Dessa erfarenheter ger genomgående männen fördelar.

    Verbas sätt att bedriva forskning har kommit att framstå som ett föredöme för empiriskt inriktade statsvetare och han har också tillsammans med framstående kolleger utgivit en metodbok, som kommit till flitig användning i undervisningen världen över. Fjorton dagar efter det svenska riksdagsvalet i höst mottar han skytteanska priset vid en högtidlig ceremoni i Uppsala. Som gammal Sverigevän är Verba väl förtrogen också med vårt lands politiska kultur och man kan förvänta sig att han i sin föreläsning kommer att lyfta av oss de nationella skygglappar, som varje lands medborgare sätter på sig under valrörelser, och få oss att uppleva den jämförande statsvetenskapens tjusning: att kunna se oss själva tydligare genom att bli jämförda med andra.

    Leif Lewin
    är skytteansk professor i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet samt priskommitténs ordförande

    Annons
    Annons
    X

    Sidney Verba.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X