Recension

RigolettoRigolettos aktualitet går förlorad

Under strecket
Publicerad
Annons

En viss osäkerhet vilar över iscensättningen av publikdragaren och säkra repertoarkortet ”Rigoletto”. En osäkerhet som pekar mot velighet: det är som om idéer inte realiserats fullt ut, och som om man därför kompromissat fram ett brett alternativ som inte fördjupar eller byter perspektiv för att skärpa berättelsen. På alldeles egen hand mäktar historien, Verdis musik, orkester och sångare med en hel del, men den helhet som det finländska teamet skapat framstår tyvärr som ofokuserad.
Idén med övervakningskameror var annars en lovande ingång: en karakteristisk webbkamerabild från badrummet hos Gilda och hennes överbeskyddande far Rigoletto projiceras på ridån under ouvertyren. Där, i kombinationen av voyeurism och klaustrofobisk instängdhet, fanns ett frö till en gestaltning med samtidsassociativ styrka. I stället tenderar man snart att föra över tyngdpunkten till det buffaartade och neutraliserar därmed allvarligare förlopp.
Operan färdas från hertigens ”party”, formulerat nästan som ett barnkalas med inslag av lurviga djurförklädnader, via Rigolettos och Gildas kyligt rastgårdsliknande hemmiljö kringgärdad av fem meter högt gunnebostängsel, och därifrån till ett jublande bubbelbad i hertigens fanérklädda relaxrum. Gilda offrar sig själv och hennes kropp transporteras i skuffen på torpeden Sparafuciles Cheva innan hon slutligen dör i fadern Rigolettos armar, på vad som kanske är en parkeringsplats.

Dramatiken är inbyggd, men berättandet bränner ändå inte till, och man verkar ha haft svårt att förhålla sig både till Hertigens förförarperson och till Rigolettos bitterhöljda hjärta. Den förres lättja förblir vid sin yta. Den senares utstuderade elakheter och sjukliga kontrollbehov, i den lilla familjecellen med dottern Gilda, summeras egentligen utan den bittra motsägelsefullhet som är Rigolettofigurens djupare poäng. Alltför ofta känns det stora golvet så stort som det verkligen är, med vad som verkar vara en schematisk personregi från Vilppu Kiljunen. Särskilt märkbart är det i första hälften av operan, som inte spelar sig själv.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons