X
Annons
X
Recension

En man som heter Ove Rheborg gör stark enmansteater av skrönan om ensamme Ove

Johan Rheborg i ”En man som heter Ove”. Foto: LINNEA RHEBORG

Ove är förbannad. Han är 59 år och har fått gå från jobbet. Inget är som förr. Ingen vet hur man backar med släp. Bryggkaffet är ersatt med alla möjliga fjolliga nymodigheter. Folk respekterar inte skyltar. Han sköter sin Saab som var den en relik – och möjligen är den just det från en tid då allt var självklart.

Fredrik Backman kom med "En man som heter Ove" 2012 – en feel-good-roman som med jämna mellanrum blottar en bottenlös sorg. Ove är arg men han har sina skäl. Livet har gått hårt åt honom. Hustrun, som han älskat mer än något annat, är död. Han är ensam, med en ordlös ilska. Boken beskriver hur han gång på gång försöker ta sitt liv men blir ständigt avbruten. En luggsliten katt, en persisk kvinna, en homosexuell yngling och en fet granngrabb blir grunden till en ny familjebildning. Ove är ett fossil, en surmulen konstant som ändå och till sist låter sig omslutas av en föränderlig värld.

Johan Rheborg i ”En man som heter Ove”.

Foto: LINNEA RHEBORG Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X