Recension

Karl Gerhard: med kvickheten som vapenRevypappa som ville vara seriös

Mycket förblir gåtfullt och tvetydigt kring Karl Gerhard, trots sonen Pers läsvärda biografi. Arbetargrabben från Östermalm ville ta sig fram som seriös skådespelare, men det var ­inom den från början föraktade revyn som hans ­satiriska snille skulle leda till berömmelse.
 

Under strecket
Publicerad
Karl Gerhard - Ett piano och en grammofon 1962.

Karl Gerhard - Ett piano och en grammofon 1962.

Foto: PRESSENS BILD
Annons

Till skillnad från flera andra av 1900-talets stora estradörer – en Evert Taube eller Povel Ramel – kan Karl Gerhard (1891–1963) idag förefalla hopplöst passé. Såväl hans genre, den satiriska revyn, som hans publik, det bildade borgerskapet, tycks ha sett sina bästa dagar. När man någon gång hör hans med nobelt övertydlig diktion framförda kvickheter i radion låter rösten som om den kom från en sedan länge svunnen värld av glitter, paljetter och mondäna estradcharmörer i frack och hög hatt. ”Folklig” var sannerligen inte vad Karl Gerhard var, och hans elegant serverade elakheter om gårdagens notabiliteter är obegripliga för dagens ungdom. Ändå upphör han inte att fascinera genom sin litterära briljans och sin paradoxala blandning av älskvärdhet och distanserad kyla, bögighet och chevaleresk kvinnodyrkan, aristokratisk arrogans och vänsterradikal samhällskritik.

Den fascinationen kommer tydligt fram i sonen Per Gerhards underhållande biografi över sin far, Karl Gerhard – med kvickheten som vapen, men det märks också att sonen står främmande för mycket i faderns liv, inte minst hans kärleksliv. Ofta får han nöja sig med att sammanställa anekdoter och sakuppgifter ur tidigare litteratur i ämnet – Karl Gerhards egna memoarer och dagböcker, böcker av Stig Ahlgren och Åke Pettersson – utan att själv kunna ge en nyckel till det som skedde. Mycket förblir gåtfullt och tvetydigt.

Annons
Annons
Annons