X
Annons
X

Harry Söderman: Kriminalteknik och praktiskt detektivarbete

Läs mer om Streckare från 100 år
Harry Söderman, ”Revolver-Harry”, (1902–1956).
Harry Söderman, ”Revolver-Harry”, (1902–1956). Foto: IBL

Man kan tvista om huruvida benämningen kriminalteknik, som vi svenskar direkt översatt från tyskarnas "Kriminaltechnik", är fullständigt korrekt, när det gäller att beteckna en samling vetenskapliga metoder, vilkas användningsområden sträcka sig över polisarbetets samtliga grenar. Tyskarna ha också en annan benämning, nämligen "straffrättsliga hjälpvetenskaper", som förefaller minst lika adekvat. Docenturen i kriminalteknik vid Amsterdams universitet har rubricerats "docentur i läran om uppspårandet av brottsliga gärningar". Lyckligast förefaller mig Locards korta benämning: technique policiére – polisteknik. Den en gång av Reiss uttalade benämningen "police scientifique" har under namnet "police science" övertagits av engelsmän och amerikaner. Denna förbistring i namngivningen är symtomatisk. Den visar oss, att kriminaltekniken är en mycket ung vetenskap, som ännu ej fullt vunnit fotfäste, ännu ej har en fast lärobyggnad, ännu ej ser sitt klart definierade mål.

Kriminaltekniken var från början liktydig med identifieringsteknik. Sedan urminnes tider har det varit ett centralproblem för rättskipningen att snabbt och säkert identifiera återfallsförbrytare. Om man betänker att i England långt in på 1800-talet hängdes ficktjuvar, som stulo för andra gången, förstår man lätt att säkra identifieringsmetoder voro värdefulla. Understödd av Quételets berömda sats om naturens oändliga formbildning utarbetade Bertillon sitt antropometriska mätsystem, sitt portrait parlé och sin förbrytarfotografering under 1800-talets senare hälft. Några decennier senare tillkommo fingeravtrycken. Under tiden lånades från toxikologi, rättsmedicin, fotografi, psykologi och dussintals andra vetenskaper undersökningsmetoder, observationer, åskådningssätt och även ibland fördomar.

Vid vårt sekels början framstod kriminaltekniken som ett slags julgran, där det fasta trädet utgjordes av identifieringsmetoderna och de tämligen planlöst placerade prydnaderna av långodset från olika håll. Från denna tid härstammar också kriminalteknikens klassiska indelning i a) identifieringsmetoder, b) fältarbete, c) laboratoriemetoder. Det bör påpekas att fältarbetet var den ojämförligt magraste delen. Kriminalteknik och detektivarbete voro vid denna tidpunkt ännu två helt skilda ting. Här skulle ju emellertid detektiver och kriminalteknici mötas på samma grund. Jag fruktar att den engelske karikatyrtecknaren Low hade blott alltför rätt, när han i en av sina mästerliga teckningar skildrade detektivens syn på kriminalteknikern på följande sätt: Ett hus och framför detta ligger en död man på marken med en blodpöl runt huvudet. Två konstaplar med glasögon på näsan sitta bredvid på marken. Den ene tittar i ett mikroskop och säger till den andra: "Jag fruktar att ni har rätt, professor Bluebottle, det är verkligen blod"!

Vid de polislaboratorier, som växt upp före och även efter världskriget, bedrevos enbart identifieringsteknik och rent laboratoriearbete. Många av dessa laboratorier hade otvivelaktigt för sin existens att tacka endast det faktum, att man genom att placera laboratoriet i polisen ansåg sig få förekommande specialundersökningar snabbare utförda. För dessa undersökningar ansågs ej någon speciell kriminalteknisk sakkunskap erforderlig, utan varje kemist, varje läkare etc. ansågs besitta nödiga kvalifikationer. Denna tankegång har även fått uttryck i vårt land. När det för en del år sedan föreslogs, att ett centralt polislaboratorium skulle upprättas i Stockholm, anfördes som motargument, att i Stockholm funnos redan behövliga institutioner, som kunde utföra specialundersökningar åt polisen.

Annons
X
Denna artikel var införd i SvD den 4 april 1935.

Ett vanligt kontinentalt polislaboratorium av ovan skisserad typ skiljer sig i grund och botten endast i det hänseendet från våra förhållanden här hemma, att undersökningarna äro centraliserade. Man undersöker blodfläckar, identifierar kulor, sysslar någon gång med skårspår, gör skriftexpertiser. Samarbetet med kriminalpolisen är av högst platonisk natur. Laboratoriet är en isolerad enhet. Fältarbete förekommer knappast och då oftast i den formen att laboratoriet sänder ut en tekniker för att hjälpa detektiverna tillvarataga ömtåliga spår.

Till för få år sedan var bilden av kriminaltekniken exakt den ovan skildrade. Det hade emellertid ej kunnat undvikas, att man under de förflutna årtiondena gjort åtskilliga rön och utarbeta en mängd metoder, vilka voro värdefulla i praktiskt detektivarbete. Kännedomen om dessa sipprade så småningom ut bland detektiverna, ehuru högst ojämnt och planlöst. Att kriminaltekniker skulle kunna göra betydligt mera för kriminalpolisen än hittills fick man dock på känn. Härtill kom, att rättsmedicinen redan stakat ut en väg, som i många fall visat sig väl värd att vandra och som ej sällan gett de mest eleganta lösningar av till synes svårtydbara problem. Jag åsyftar här de logiska och planmässiga rekonstruktionsförsök, som sedan länge vunnit burskap inom rättsmedicinen. Vi ha i vårt eget land en förnämlig representant för denna "rekonstruktiva" riktning inom rättsmedicinen, nämligen professor Einar Sjövall i Lund, som både direkt och indirekt gjort kriminaltekniken stora tjänster.

I detta sammanhang bör också nämnas en annan sak som ligger den äldre typen av polislaboratorier i fatet. De äro alltför ensidigt inriktade på mordundersökningar. Blodfläckar, kulor, patronhylsor, knivar, yxor etc., se där de vanligaste undersökningsobjekten. Och dock utgöra morden, åtminstone i Europa, en försvinnande bråkdel av en detektivs arbete, säkerligen icke ens 7 proc. Undersökningar av inbrott, stölder, förfalskningar, förskingringar, mordbränder, sedlighetsbrott fylla i stället hans arbetsdag. Det är betecknande, att när frågan om inrättandet av polislaboratorium först kom upp vid Scotland Yard, var det förnämsta motargumentet, att man hade så få mord i London, att det ej skulle löna sig att för deras skull upprätta en så vidlyftig apparat, när man ändå hade de utmärkta specialisterna från Home Office inom räckhåll.

Under dessa diskussioner för och emot det kloka i att centralisera specialisterna, för och emot den alltid känsliga frågan om polisvittnen, som av många anses giva åklagaren orättmätiga fördelar, växte kriminaltekniken plötsligt ut i en ny riktning. Den fann sig själv i fältarbetet, den mest försummade av dess grenar. Jag är glad att kunna säga, att vi svenskar här gått i spetsen. Vid de på initiativ av nuvarande justitieministern Schlyter år 1929 vid Stockholms högskola inrättade kurserna för landsfiskaler och kriminalpolismän gjordes för första gången ett försök att sammansmälta kriminalteknik och praktiskt detektivarbete.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Den ursprungliga utgångspunkten för undervisningen var Bertillons odödliga ord: "man iakttager blott det som man redan vet". Med andra ord, detektiverna skulle göras förtrogna med de vanliga tekniska indicierna för att bättre tillvarataga och transportera dem. De mest fruktansvärda historier cirkulerade om landsbygdspolisens sätt att handskas med indicier: om fjärdingsmannen, som vid en husundersökning hos en för skadegörelse på andras kreatur misstänkt person hittade en blodig yxa och omsorgsfullt tvättade den för att den inte skulle se för otäck ut, när han lämnade den till landsfiskalen, eller om landsfogden som inbjöd sina middagsgäster att besöka och besiktiga en ännu ej undersökt mordplats. Eleverna måste emellertid arbeta praktiskt med spåren, ej för att bli charlataner, men för att lära förstå varje spårart. Härmed var en viktig och nödvändig del av undervisningen given. Detektiverna äro ju de olika institutionernas tentakler ute i landet. Om kriminalkonstapel Svensson ej förstår att hitta ett svårtillgängligt blodspår, när han undersöker en lappkåta i Karesuando efter ett timat mord, får ej heller medicinalstyrelsen något med saken att skaffa. Om ej kriminalkonstapel Larsson i Tomelilla förstår, att han ej får vika ett omstritt kvitto, då veckkorsningarna spela en roll, är skriftexpertens arbete överflödigt.

Spårläran hade emellertid svällt ut oerhört under det senaste decenniet. De klassiska spåren, fingertryck, fotspår, blodfläckar etc. utgjorde blott en ringa del av spårläran. En mängd av spårlärans metoder fordrade ovillkorligen ett intelligent utnyttjande redan på brottsplatsen. Därtill kom, att för det processuella utnyttjandet av många spår fordras att förhörsledaren har en ingående förståelse av spåren. Förhören måste läggas så, att de tekniska indicierna till fullo utnyttjas. Här måste ett samspel mellan förhörsteknik och kriminalteknik äga rum. Så uppfördes såväl spårlära i vidsträckt betydelse som förhörsteknik med vittnespsykologi på programmet.

En nödvändig förutsättning för varje bevisning, som skall framläggas inför domstol, är att den är klart och tydligt uttryckt. Kriminalteknikens essentiella uttrycksmedel äro exakta skisser och exakta fotografier. En ingående kännedom om dessa uttrycksmedel måste fordras av varje modern detektiv. De tvinga honom även till ett inlevande i brottsplatsens topografi, som han knappast kan tillägna sig på annat sätt. Detta inlevande måste vara så intensivt att han lika suveränt behärskar brottsplatsens topografi som en skulptör behärskar sin lera. Han skall kunna vrida den, knåda den, känna den i alla detaljer. Först då är han i stånd att rekonstruera den brottsliga gärningen, visualisera den och – finna brottslingen. Undervisning i fotografi och skissering blev därför en grundläggande del av undervisningen.

Från att från början ha varit en tämligen ordinär utbildningskurs i allmän kriminalteknik med förståelse av expertarbetet som mål och där det enda nya var att eleverna fingo i möjligaste mån själva utföra de undersökningar, som behandlades i föreläsningarna, ha våra kriminaltekniska kurser alltså så småningom fått ett självändamål. Den oansenliga ingrediensen "fältarbete" har blivit det väsentliga.

Den nya uppfattning av detektivarbetet, som resulterat ur de kriminaltekniska kurserna och som för övrigt i princip numera omfattas av såväl Newyorks som Englands polis, kan bäst skildras genom ett tvärsnitt av planen för den undervisning, vars exponent den är.

Grunden består av en ingående kännedom om uttrycksmedlen för brottsplatsens topografi. Härtill knytes undervisning i mikroskopi, mikrofotografi, bruket av filtrerat ultraviolett ljus för undersökning av förfalskningar och dylikt samt ett stort antal smärre metoder av allmänt kriminalistiskt intresse såsom framkallning av bortfilade siffror på metaller, fastställandet av från vilken sida fönsterrutor krossats eller skjutits sönder, kontaktframkallningar etc., etc. Från denna grund grenar sedan spårläran ut sig: fingeravtryck under olika förhållanden, fotspår, gångbilder, handflateavtryck, fotsuleavtryck, strumpavtryck, tåavtryck i skor, spår av kläder, skårspår, tandspår, dammundersökningar, skriftförfalskningar, de speciella spåren vid brandundersökningar, vapenexpertiser etc., etc. Bildligt talat sammansluter sig så kursen igen; den mängd fina strålar som skjutit ut från det tjocka svarta streck, som uttrycksmedlen av makro- och mikroskopisk ordning skulle bilda i en grafisk framställning, gå var och en in i de olika brottsarterna. På spårlärans breda grund behandlas nu varje brottsart för sig, och de tekniska förutsättningarna för undersökningen jämte metoderna för rekonstruktion diskuteras. Det är inom parentes sagt nästan otroligt, huru ofta tekniska synpunkter kunna anläggas på brottsutredningar. I motsats till en allmänt utbredd åsikt vågar jag påstå, att det knappast gives något brott under solen för vars utredning kriminaltekniken ej kan lämna hjälp.

Hand i hand med undervisningen i utredningen av de olika brottsarterna gå strävandena att systematisera utredningarna, att reducera dem i möjligaste mån till schemata. Allt för långt kan detta naturligen ej drivas. Brotten äro lika skiftande som livet självt. Men i fråga om vissa undersökningar, t.ex. brandundersökningar, har man kommit långt i fråga om schematisering.

Kriminaltekniken är en och odelbar. Det finnes ingen del av den som ej kan komma till användning vid utredningen av vilket brott som helst. Undersökningen av hår har spelat en utslagsgivande roll vid inbrott, fotspår i förfalskningsaffärer, sexualpatologi och skriftexpertis vid mordbrandsundersökningar, dammundersökningar vid industriellt sabotage o.s.v.

Att den nya utveckling av kriminaltekniken, som här löst skisserats, med tiden kommer att utöva ett djupgående inflytande på det praktiska detektivarbetet är uppenbart. Det avlägset i fjärran skymtande målet är, att en människas rörelser i omvärlden alltid skola kunna rekonstrueras. Det måste emellertid erkännas, att det ännu återstår en lång väg till detta mål.

Laddar…
Annons
X
Annons
X
Annons
X

Harry Söderman, ”Revolver-Harry”, (1902–1956).

Foto: IBL Bild 1 av 2

Denna artikel var införd i SvD den 4 april 1935.

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X