Revolutionären Silver får sympatierna

Publicerad
Annons

Jag var i samma ålder som Jim Hawkins första gången jag läste Skattkammarön. Romanen skrevs ju också som en pojkbok. Författaren Robert Louis Stevenson har själv berättat om hur det började, då han sommaren 1881 vandrade över de röda hedarna nära Pitlochry i Skottland och senare flyttade in i framlidna fröken McGregors hus i Braemar. Där bodde då en 13-åring på skollov, som brydde sig mer om bilder än om böcker, och för honom ritade Stevenson en karta över en imaginär ö; till denna knöt han sen sin historia om vilda pirater och gömda skatter. Han skisserade ett antal kapitel och började skriva, ”en kylig septembermorgon, med en muntert sprakande brasa på nära håll och med regnet trummande på rutan...”. Den ursprungliga titeln var ”Skeppskocken”, och huvudpersonen John Silver fick låna drag av en nära vän med krycka, poeten och förläggaren W E Henley i Edinburgh.
Pojken i huset uppskattade historien och i femton dagar fortsatte Stevenson att producera ett kapitel om dagen tills han kom av sig. Några
månader senare i Davos tog han fatt igen. Berättelsen löpte lika lätt, och han avslutade det hela med att renrita kartan över Skattkammarön, en nu i detalj känd terräng med namngivna uddar och höjder och med väl dolda tillgångar av vapen, silver och myntat guld.
Om bokens tillkomsthistoria visste jag ingenting första gången jag läste den, och inte heller de många gånger jag läste om den som tonåring. Jag tog fram den varje sommar tillsammans med andra favoriter som ”Greven av Monte Cristo” och ”Den siste mohikanen”.

Annons

När jag senare på nytt läste ”Skattkammarön” började jag undra över om Jim Hawkins verkligen berättat hela historien och om han kunde förstå en figur som John Silver, även om han förvisso hade huvudet på skaft och tidigt och brutalt tvingades in i vuxenvärlden. Doktor Livesey framstod nu som en ganska trist representant för borgerligheten, och Jim var en smilfink, som avslöjade komplotten och gick doktorns ärenden.
Min sympati flyttade över på Silver, som jag uppfattade som en revolutionär
i det slutande 60-talets mening. Vart tog han egentligen vägen efter den lyckade rymningen från Hispaniola? Jag lärde mig lite mer om pirater och spekulerade över en fortsättning på historien. Jag såg honom som en dominant ledare över en fristat på Madagaskar, där han fördelade sina piastrar rättvist och för övrigt levde i harmoni med den mörka kvinna som väntat på honom.
För mig kom Stevensons figurer efterhand att glida tillbaka in i sina gamla roller, och jag reste till Skottland för att söka upp ”födelsehuset” i Braemar och blev djupt besviken. Jag hade förväntat mig att det skulle se ut som Admiral Benbow i romanens början och ligga ungefär på samma sätt vid en flikig kust.
Framlidna fröken McGregors hus har en mycket saklig framtoning. I stället för den stora värdshusskylten finns det en stenplatta i muren med texten: ”Here R. L. Stevenson, spent the summer of 1881 and wrote Treasure Island, his first great work”.
Fasaden vetter mot en grön dal, och det är mycket långt till havet.
Nej, Admiral
Benbow på Black Hill med sin råbarkade inhysing finns och fanns lika lite som ”Skattkammarön” i den vanliga geografin. Romanens suggestiva inledning har i stället en mycket näraliggande litterär förlaga i Washington Irvings ”Tales of a Traveller”. Stevenson erkände detta lika fritt som han erkände att han hämtat Silvers papegoja från Robinson Crusoe.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons