Annons

Synnöve Clason:Revoltören som eftersträvade ordning

I kväll har Friedrich Schillers ”Don ­Carlos” premiär på Dramaten. Den tyske 1700-talsdiktaren har blivit känd för sitt frihetspatos, men hans pjäser uppvisar en påtaglig ambivalens mot både patriarkatet och revolten som väg till lycka.

Under strecket
Publicerad

Inte för hård, inte för mild, var dramatikern Friedrich Schillers recept på barnuppfostran. Modern skulle stå för det känslomässiga, fadern för reglerna och disciplinen. Hur det annars kunde gå visade Schiller (1759–1805) i en rad tragedier om dysfunktionella familjer. ”Don Carlos, kronprins av Spanien”, är bara en i raden.

Men är inte den tyska 1700-talsdiktaren mest känd för sitt frihetspatos? Sitt uppror mot auktoriteterna och sin heroiseringen av revolten? Sin kamp för en samlad nation utan villkorlig furstemakt? Förvisso, hans retoriska talang var enastående och så ville det borgerliga 1800-talet se honom. Friedrich Schiller blev en citatskatt i generationer framöver, hans dramatiska gestalter rörde och berörde. Men han var och förblev det hans samtid kallade en ”svärmare”, en förespråkare för en ”lycklig mänsklighet” i sann upplysningsanda. Att det går illa för hans upprorsmän är en maning till eftertanke, en varning för att bryta sig ur det Schiller såg som den teologiskt givna ”världsordningen”. Men också en varning till den faderliga trefaldighet som vakade över människorna: den himmelske guden, fursten och familjeöverhuvudet.

Annons
Annons
Annons