Annons

Jonas Nordin:Resorna till Frankrike gav rätt attityd

Den förfinade uppförandekod som gällde för Europas eliter på 1700-talet skulle inhämtas på plats i Frankrike. Charlotta Wolffs bok om svenska adelsmäns resor till Paris visar hur kosmopolitismen praktiserades.

Publicerad

Inom historieforskningen är ”tidigmodern tid” ett sedan länge etablerat namn på perioden från 1500-talets början till 1800-talets mitt i västerlandet. Benämningen kan verka förbryllande eftersom modernitet numera så ofta endast vägs i termer av teknologiska framsteg. Denna epokbeteckning syftar dock främst på en idémässig och social utveckling. Under denna tid vaknar och utvecklas tankar och föreställningar som kommer att lägga grunden till den moderna västerländska världsbilden. Dagens idévärld var naturligtvis inte förutbestämd på 1500-talet men idékomplex och mentaliteter står ändå alltid i ett organiskt förhållande till föregående generationers tankevärldar.
En betydelsefull förändring under den tidigmoderna tiden är utvecklingen av individbegreppet. Sedan urminnes tider hade den enskilde varit ointressant i samhällstänkandet. Stater och samfund byggdes i stället upp av korporationer, sammanslutningar som lite förenklat kan kallas formaliserade intressegrupper. Exempel på sådana är skrån, stånd och
ibland även politiska församlingar. Politiska relationer byggde på trohetsförklaringar, som för de allra flesta förmedlades genom korporationen och var personliga bara för ett fåtal. Medeltidens riddare kunde genom aktivt val ställa sig i individuell trohetsförbindelse till en eller flera länsherrar men för det stora flertalet var en sådan relation i stället förutbestämd genom exempelvis ståndstillhörigheten. Detta samhälle byggdes alltigenom uppifrån och ned. När furstar förhandlade med sina undersåtar skedde det via korporationerna. Dessa sörjde för välmågan bland sina medlemmar och ett välmående samhälle byggde på balans mellan korporationerna som var och en hade en viktig samhällsuppgift att fylla. Den lutherska treståndsläran delade exempelvis upp samhället i det andliga, det världsliga och hushållsståndet.
Det världsliga ståndet kallades också för överheten. I praktiken var det adeln, vars uppgift var att leda och försvara de övriga. Med dessa åligganden följde rättigheter och privilegier som kom
att ställa adeln ovan andra korporationer. Det utvecklades också en särskild etik som kom att bevara adelns särställning även efter att dess specifika uppgifter förlorat sin exklusiva karaktär och alltmer utfördes av ofrälse grupper och individer. Framemot 1700-talet var Europas officerskårer, för att ta ett exempel, inte längre de uteslutande adliga korporationer de en gång varit. En mängd processer samverkade till att den korporativa samhällsförklaringen under tidigmodern tid kom att uppfattas som alltmer otidsenlig. I stället började ett individbaserat, protoliberalt tänkande att formuleras. Nu såg man att samhällen inte frodades genom välbalanserade korporationer utan genom att individer tilläts verka fritt och utvecklas på de områden där de hade störst kompetens. Det uppfattades inte längre som självklart att den som fötts in i adeln var bäst skickad för ledande politiska poster eller att borgarsonen var mest lämpad att bedriva handel.

Eftersom det korporativa tänkandet var spritt inom hela
kristenheten hade det ett inneboende internationalistiskt drag. Alla samhällen förväntades ha samma grundläggande uppbyggnad. Många korporationer ingick också naturligt i internationella nätverk; tänk exempelvis på hantverkarnas gesällvandringar eller den katolska kyrkans organisationsstruktur. Ett annat exempel är föreställningen om ”de lärdas republik”. Tankar känner inga gränser, hette det, och renässanshumanismen drömde om en värld där de intellektuella fritt kunde utväxla idéer till mänsklighetens fromma. Tidigt kom detta ideal att rationaliseras i en föreställning som brukar betecknas som kosmopolitism. Fäderneslandet kunde enligt kosmopolitismen vara hela världen eller den plats där man frivilligt och av gottfinnande valde att verka. Tyskan har ett särskilt ord för detta, Wahlheimat, medan fransmännen talar om la patrie d”adoption. Även inom adeln utvecklades en internationell gemenskap byggd på ståndssolidaritet och gemensamma värderingar.
Hur den svenska överklassen förhöll sig till
kosmopolitismen under 1700-talet är ett tema som nyligen utretts av historikern Charlotta Wolff i en doktorsavhandling framlagd vid Helsingfors universitet. I lätt omarbetad form finns den utgiven i bokform under titeln Vänskap och makt. Den svenska politiska eliten och upplysningstidens Frankrike (Svenska litteratursällskapet i Finland, 450 s). Wolff utreder attityderna hos de svenska officerare, diplomater och adelsmän som vistades i Frankrike under 1700-talet fram till revolutionen. Det handlar dels om dem som mer stadigvarande uppehöll sig i landet, dels mer tillfälliga besökare som passerade under studieresor. I olika grad försökte de tillägna sig den franska politesse som utgjorde gemensam uppförandekod för Europas sociala eliter. Avhandlingen bygger till övervägande del på dagböcker, memoarer och privatkorrespondens, ett källmaterial som författaren behandlar med säkerhet. Den är lättillgänglig och trevligt skriven och bör intressera alla med intresse för 1700-talets högreståndskultur.
Ramverket
för Wolffs undersökning är i sig väl känt. Kosmopolitismen dyker ofta upp direkt eller indirekt i tidens skrifter. Som intellektuell hållning har den också behandlats ingående i både svensk och internationell forskning. Bokens stora förtjänst ligger i stället i det noggranna studiet av en kosmopolitisk praktik. Likt många vardagliga tankefigurer fanns där många inre motsättningar, men Wolff rör sig balanserat mellan alla förenklade bilder av denna föreställningsvärld. Det förhållande mellan patriotism och kosmopolitism som vid en ytlig betraktelse ter sig motsägelsefullt är i själva verket två sidor av samma mynt. Patrioten och kosmopoliten - som alltså ofta förenades i samma person - handlade av samma plikt och övertygelse även om objekten var olika.

Annons
Annons
Annons