Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Undergångens skuggor | Resa till undergångens ramper

BRÅTEN BERÄTTAR De var rustade för den stora smällen, både baserna med kärnvapen och de människor som var satta att sköta dem. Peter Handbergs samtidsarkeologi bland silos och bunkrar i Baltikum målar upp en bild av det forna imperiet i öst och den tid som fick namnet kalla kriget.

Underjordisk gång till siloschakt, kärnvapenbasen Ploksciai, Litauen.
Underjordisk gång till siloschakt, kärnvapenbasen Ploksciai, Litauen.

Undergångens skuggor |

Författare
Genre
Övrig

Förlag: Natur & KulturÖvrigt: Sakprosa |

Ljudet är verkligen högt och ihållande. Det vibrerar över gräsmattor, lekparker och fotbollsplaner. Det tränger igenom de rappade huskropparna av välbekant folkhemssnitt. Det är en varning, kanske också en förvarning om den ofattbara erfarenhet som varslas. Men självfallet är det bara en förberedelse, en repetition.

De flesta svenskar är nog bekanta med dessa månatliga larm från efterkrigsdecennierna som sade: nu är det dags. Världen kommer inte att bli vad den har varit. Kanske var det inte något man tänkte på varje ögonblick i sin vardag, men man blev påmind om att ett tredje krig kunde inträffa, och att allt då skulle vara över på ett ögonblick.

Denna erfarenhet är incitamentet till en ny bok av essäisten och översättaren Peter Handberg: Undergångens skuggor. Det är en fascinerande, tankeväckande och gripande bok. Undertiteln lyder ”Missiler och möten” och genren betecknas som ”reportage”. Men det är ett reportage som växer ut till en analys av vår nutidshistoria och som böjer av mot essäns mer oförutsägbara vandringar i tanke och språk.

Annons
X

Bakgrunden är ett antal resor som Handberg – ibland tillsammans med fotografen Arne Tribukait – gjort i Baltikum under de senaste femton åren. Med GPS:n påslagen har han utövat en handfast form av samtidsarkeologi och spårat upp de mer eller mindre sönderfallna ruinerna av de kärnvapenbaser som Sovjetunionen byggde upp i sin västliga utkant: ett trettiotal övergivna och övervuxna platser – med namn som Rakvere, Sänna, Lilaste, Sinole, Taurage – i de estniska, lettiska och litauiska skogarna.

Och resan utvecklar sig till en både bildlig och bokstavlig nedstigning i underjorden – ned i de silos, där den högteknologiska dödens verkstäder bredde ut sig och där de tio, femton, tjugofem meter långa raketerna stod och väntade på att bestyckas med sina kärnspetsar och avfyras mot avlägsna kontinenter med en hastighet på 7 kilometer per sekund. För att sedan slå ned med en förödande kraft – tio, hundra, tusentals gånger större än den som drabbade ­Hiroshima år 1945.

Handberg låter bråten av det forna imperiet i öst frammanas i både text och bild. Inte bara schakt och maskindelar, utan också instruktionsskyltar, böcker, grälla propagandaaffischer och andra lämningar dokumenteras. Skärva för skärva växer bilden fram av den motsägelsefulla period som fick namnet ”kalla kriget”, där Totchkas och Pershing-missiler vakade över en skör fred, där paranoian var normaltillstånd och där filmens Dr Strangelove var en bara alltför trovärdig karikatyr.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Hur nära kriget var är något Handberg återkommer till flera gånger. I ett kapitel om Kubakrisen till exempel men också genom att redovisa hur säkerhetssystemen kunde glappa, både i öst och i väst.

    Att de militärer och tekniker som arbetade på raketbaserna var inställda på att använda sina vapen framkommer med viss tydlighet: ”Han räknade med krig, alla räknade med krig, det vara bara en tidsfråga innan det skulle komma”, som det heter om en av de veteraner Handberg möter i kapitlet ”Dinner with rocketeers”.

    Det är inte minst i dessa samtal med människor som bott intill eller arbetat på baserna, som reportaget får en emotionell och psykologisk täthet. Och det sker oftast utan dramatiska gester. Det är i de uteblivna orden, i minnets lakuner, i de bortvända blickarna och axelryckningarna, som spänningen och oron sipprar fram. Det handlar trots allt om aningens och den hypotetiska katastrofens epok, där den totala förintelsen bara låg en tuppfjät bort.

    Men även om smällen aldrig kom, skulle konsekvenserna knappast utebli. De mentala avtrycken i otaliga människors liv förstås – men det var också många som gick under i de brutala förberedelserna för strid. Och strålningen och gifterna har fortfarande effekt både på människor och natur.

    I slutet av boken träffar vi, under de röda molnen i den estniska staden Keila-Joa, Vello, 39 år, som gjorde misstaget att köpa några metalltankar på en bas på väg att tömmas. Med en obeveklig cancer som följd.

    ”Undergångens skuggor” rymmer betydligt fler möten och missiler än vad som har beskrivits här. Det är en bok som inte bara minns och analyserar en epok vi lämnat bakom oss – en epok som fortsätter att verka i kroppar och medvetanden, i tankemönster och politiska strukturer – det är en bok som med lika delar saklighet och suggestion påminner oss om livets och tillvarons ofrånkomliga bräcklighet.

    Annons
    Annons
    X

    Underjordisk gång till siloschakt, kärnvapenbasen Ploksciai, Litauen.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X