X
Annons
X
Analys

Jenny Nordberg: Två grupper ägnade sig åt särskilt stort självhat

Demokraternas kväll började med glitter och spänd förväntan, och slutade i en försiktig början till självrannsakan. Under natten hann de gå igenom flera klassiska stadier av chock, förnekelse och sorg. Och dagen efter vaknade många amerikaner upp med både oro och ovisshet kring vad som väntar.

undefined
Foto: Matt Rourke/AP

– Jag vill bara gå härifrån. Jag orkar inte vara kvar. Hur kunde det bli såhär?

Den eleganta medelålders kvinnan backade ut från lokalen medan hon sade det, och slog ned blicken. Hon var en av många som smet ut från Hillary Clintons valvaka i förtid natten till onsdagen, när besvikelsen och chocken började bli outhärdlig.

Hon hade klätt upp sig och kommit för att fira att turen äntligen kommit för att välja en kvinna till USA:s president. Runtom henne satt lika uppklädda unga demokrater på trottoaren och rökte eller bara tyst skakade på huvudet. Det skulle ha blivit fest och nästan en personlig triumf för många, och de hade alla velat vara med på festen.

Annons
X

Men i dag finns ingen större förlorare i USA än Hillary Clinton.

Redan under sena tisdagskvällen hade demokrater börjat kasta sig in de första stadierna av sorg: Chock och förnekelse. Sedan kommer som bekant smärta, skuld och försök till förhandling, vilket ofta innebär att folk börjar skylla på både sig själva och alla andra. Ordningen följdes till punkt och pricka under timmarna som följde.

För var det kanske FBI:s fel, som åter tog upp frågan om Hillary Clintons email i sista minuten? Eller har den "liberala eliten" i sanning inte bara missat ett rättmätigt missnöje som finns hos den andra halvan av befolkningen, utan också försökt skyla över sitt generade dåliga samvete med uttalad arrogans mot dem? Och var det i samma anda en grov felkalkylering att tro att det skulle gå att välja en kvinna till president i USA?

Stäng

SvD:s NYHETSBREV VALET 2018 – veckans viktigaste fördjupningar och granskningar

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Misogynin är ännu mer grundmurad än rasismen i USA, och det tog betydligt längre tid för kvinnor att få rösträtt än för svarta män. Men Hillary Clinton har inte bara förlorat för alla dem som hoppades på en kvinna på presidentposten.

    Kanske var en kandidat vars huvudsakliga story var att hon var kvalificerad och att hon förtjänade att bli vald också bara helt fel val att ställa mot en populist på andra sidan, frågade sig många.

    Två grupper ägnade sig med rätta åt särskilt stort självhat, vilket kan räknas in det klassiska sorgestadium som går ut på ren ilska. Till att börja med de som kallar sig opinionsmätare, som efter detta val kommer åtnjuta både sämre status och anställningsmöjligheter än spågummorna som sitter bakom fransiga gardiner i West Village.

    Vad sägs om varsågod för demokrati och "avgå alla"?

    Och opinionsjournalister, som haft fel om ungefär allt redan från början. Det var ju omöjligt att någon som Donald Trump kunde väljas till president! Skrattretande, till och med!

    Vad sägs om varsågod för demokrati och "avgå alla"?

    Framåt morgontimmarna vändes reaktionerna så sakteliga mot att försöka acceptera. Men inte utan att förhandla och hävda grundläggande rättigheter. Och republiken har prövats förr, som en mig närstående juridisk person sammanbitet muttrade framåt fyratiden på morgonen.

    Det finns fortfarande en grundlag. Och Högsta Domstolen går inte att slänga ut. Det går inte heller att utan vidare stifta lagar som diskriminerar mot kön, religion eller etniskt ursprung. Det går inte att bara slänga folk i fängelse utan att låta dem få sin sak prövad. Det finns fortfarande yttrandefrihet. Och väldigt mycket av det som gör livet så intressant och spännande.

    Under nattimmarna mottog till exempel min före detta journaliststudent som är muslim från Azerbadjan och på studentvisum ett telefonsamtal. Det var från hennes relativt nylige amerikanske pojkvän. "Vi gifter oss", föreslog han. "Nu direkt." Hon log lite och lovade att tänka på saken. De mest romantiska besluten kan ibland ha sitt ursprung i ett yttre hot.

    I samma anda började New Yorkare säga till varandra att det kommer nog ordna sig det här också. Det gäller att bli lite smartare nu, men att behålla styrkan. Och medan det måste till reflektion och självkritik över detta faktum, så går det inte att bara lägga sig ner och dö. Just precis för att ingen har dött.

    Det liknar sista stadiet av sorgearbetet, som på psykologspråk kallas för att "nå en överenskommelse med verkligheten". Det börjar nu.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Foto: Matt Rourke/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X