Annons

Replikväxling om tiggerifrågan

Foto: ANNIKA AF KLERCKER / TT
Under strecket
Publicerad

Med anledning av Ivar Arpis ledare (Låt inte tiggeriet normaliseras 5/5), har följande kommentar inkommit:

Om man gör en tidslinje över romernas europeiska liv de senaste 150 åren så ser den ut såhär:

1856 upphör 500 år av slaveri i Rumänien. 80 år senare hamnar romerna i koncentrationsläger. Uppåt en miljon mördas i Förintelsen. Efter kriget underkastas de tvångsassimilation i det kommunistiska Europa. Bosättningar jämnas med marken. Familjer splittras, män skickas till arbete i de värsta industrierna. Kvinnor steriliseras. Barn placeras i skolor för ”mentalt handikappade” och är utestängda från högre studier. Romer får inte ens byta lägenhet utan statens tillåtelse.

Även i Västeuropa är situationen svår. Mellan 1914 och 1954 får romer inte resa till Sverige. Överlevande från koncentrationslägren får ljuga sig in. Då är det sedan 1923 förbjudet för romer att stanna mer än tre veckor i samma kommun.

Det vill säga: att som rom folkbokföra sig och placera barnen i skola var omöjligt. Rätten till skolgång – en av de saker Katarina Taikon kämpade för – blev verklighet först på 1960-talet.

Annons
Annons

I ett EU som har särskilt fokus på denna utsatta minoritet förväntar man sig att detta är självklar kunskap hos en ledarskribent på en av svensk tidning. Det var därför bedrövligt att läsa Ivar Arpis kommentar (5/9), där han upprepar myter om att det är ”hundratals år präglade av kringflackande liv” som lett till romernas ”rädsla för assimilering” och att detta förklarar varför deras barn oftare avviker från skolan.

Existerar romer som är rädda för majoritetssamhället?

Ja. Om du undrar varför, läs inledningen på denna text igen.

”Så hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt?” undrar Arpi retoriskt. Det är just den vanföreställningen som är orsak till 1900-talets paternalistiska övergrepp.

I mitt arbete i Centraleuropa har jag mött dussintals romska aktivister. De förenas av att de har en romsk identitet: de lever med kulturen och språket. Deras fokus ligger på skolan då flera länder vägrar göra upp med segregationen. 2007 vann romska elever mot tjeckiska staten i Strasbourg för att de fortsätter få undermålig utbildning. Dessvärre är det ännu ett problem.

Eller ta mammorna i Ostravas gruvdistrikt. De hjälps åt att åka med barnen över stan för att slippa segregerade skolor. De övertygar oroliga grannar att det är bättre med blandade klasser. Allt under motstånd från skolstyrelse och kommun.

Samma sak i Rumänien. 2015 menade en studie från norska Fafo att påståendet om att föräldrar saboterar barnens skolgång är utbrett, men har knapp empirisk grund. Orsaken är extrem fattigdom och segregation. Annan forskning visar att barn som lämnas med släktingar medan föräldrarna tigger i Norden inte har lägre skolnärvaro. Och att pengar går till detta ändamål. Föräldrarna vet vad som kan underlätta vardagen i Europas fattigaste landsändar och gör exakt det Arpi vill. Hjälper sig själva genom att be om hjälp.

Annons
Annons

Men det viktigaste är att Arpi och andra som använder den romska frågan som politiskt slagträ förstår detta:

Det är inte främst min eller din hjälp många romer vill ha, Ivar. Det är rättigheterna som du och jag tar för givna.

HYNEK PALLAS, kritiker på Dagens nyheter och författare till boken ”Oanpassbara medborgare – Historien om förföljelsen av de tjeckiska romerna” (Atlas 2016).

Ivar Arpi svarar:

En skillnad mot tidigare invandringar av romer till Sverige är att de som kommit de senaste tio åren inte stannar. De delar i regel upp sin tid mellan Sverige och hemlandet. Många av dem som är här har inte för avsikt att integrera sig i det svenska samhället, eftersom de ofta har sina barn och familjer hemma i Rumänien eller Bulgarien. Sociala insatser som kanske hade fungerat om romerna var här för att stanna försvåras därmed.

Detta blir tydligt när man läser ”Framtid sökes”, slutredovisningen av Martin Valfridsson som var den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare (SOU 2016:6). Man inser fort situationens komplexitet. En av de romer som intervjuats är Maria som reser fram och tillbaka mellan sin by i Rumänien och Stockholm. Hon har två barn, det yngsta var då 18 månader. Hon försörjer sig genom att tigga. Innan dess arbetade hon på en textilfabrik i Rumänien, men den lades ned. Då tjänade hon 800 svenska kronor i månaden, i Sverige får hon ihop 3000 kronor i månaden på att tigga. Målet är samla ihop pengar så att hon kan installera rinnande vatten i sitt hus i Rumänien. Hon har ingen avsikt att bosätta sig i Sverige, eftersom hon vill vara med sina barn.

Annons
Annons

Vad gäller romers inställning till utbildning, är bilden komplex även där. Det är sant att de romska grupper som historiskt har funnits i Sverige har kämpat för likvärdighet. Det var först i början av 1960-talet som svenska romer – tidigare kallade tattare, resande och zigenare – började få tillträde till skolan. Katarina Taikon skrev om utbildningsfrågan i sin bok Zigenerska (1963), och drev även en kamp för rätt till utbildning för vuxna. Jag kan därför skriva under på det mesta av det Hynek Pallas skriver. Det förtryck som romer har utsatts för i både Europa och Sverige är inget som går att bestrida.

Men det är också omvittnat hur särskilt romska flickor tas ur skolan av sina föräldrar. Ta Katarina som exempel – en 20-årig rumänsk-romsk kvinna som bor under en bro i en svensk storstad – vars berättelse återges i Valfridssons slutredovisning: ”Katarina har inte gått i skola. Hennes släkt är traditionella romer och när hon växte upp vid början av 2000-talet ansåg hennes föräldrar att det var olämpligt för flickor att vistas i klasser där det fanns rumänska pojkar, berättar hon. Manliga familjemedlemmar i hennes ålder fick gå i skola, åtminstone några år. Katarina blev istället bortgift som elvaåring. Också det av sedlighetsskäl – oskulden är viktig när kvinnan gifts bort. Hennes man är fyra år äldre än hon själv.”

Detta är dock inte bara ett problem för romer i Rumänien, utan även i Sverige. För sju år sedan presenterade Maria Leissner den statliga utredningen om en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55). Flera av varandra oberoende instanser återges som pekar på en rädsla för att assimileras hos den romska gruppen i Sverige. Rädda barnen skrev Vi är rädda att förlora våra barn (1998) där det konstateras att romska barn i stor utsträckning lämnar grundskolan i förtid och att detta gäller för fler flickor än pojkar som hoppar av. Titeln på rapporten speglar en rädsla som har sin grund i att barn under olika historiska perioder tagits från sina föräldrar av assimileringsskäl. Året efter skrev Rädda Barnen rapporten En grundskola för alla. Där intervjuades romer för att undersöka hur föräldrarnas attityder till utbildning, och andra faktorer, påverkar barnen. Rapportförfattaren Margareta Popoola drog slutsatsen att ”de romska barnens och ungdomarnas möjligheter till att studera i hög utsträckning är beroende av sina egna, föräldrarnas och skol- världens attityder och önskemål. Att förändra attityd och inställning kan ta generationer, och förändringar i utbildningsnivå kan därför troligen inte spåras förrän om ett par generationer. ”

Annons
Annons

En förstudie till Leissners utredning var Romers situation i Malmö (Malmö Stadskontor 2008). Mindre än hälften av de 1000 barn i åldern 7-15 år som Malmö beräknade var bosatta i staden skötte sin skolgång. Det betydde att de var i skolan, men att deras närvaro är var sämre än för andra barn. 550 barn hade mycket hög frånvaro eller är helt frånvarande.

Tiggarna som har kommit till Sverige är inte identiska med de romska grupper vi har haft längre i Sverige. Men erfarenheterna med att integrera de romer som har bott här längre är inte upplyftande. Men att det finns romsk kultur och en romsk identitet verkar de flesta överens om. Att denna är förknippad med olika sociala problem är inte heller någon stridsfråga. Hur mycket av problemen som den romska gruppen upplever beror på fientlighet från majoritetskulturerna de är i kontakt med och hur mycket som beror på den kultur de har är däremot en fråga som inte slutgiltigt går att svara på. Med största sannolikhet en kombination. Oavsett hur man landar om vems fel det huvudsakligen var en gång tiden som formade kulturen hjälper det inte att förneka att den påverkar deras livssituation. Den typen av påståenden friskriver romerna ett eget ansvar. Det hjälper inte dem, och inte någon annan heller.

Kortsiktig empati får inte ersätta långsiktig omtanke.

Tiggerifrågan i Sverige handlar heller inte om att försöka förbjuda fattigdom. Det Martin Valfridsson föreslog i sin utredning var att man i stället för att ge pengar till tiggare här ska skänka pengar till hjälporganisationer som hjälper dem i deras hemländer. För tiggeriet är inte värdigt. Inte för dem som tigger och inte för landet som låter dem tigga. Det innebär inte heller någon långsiktig lösning på deras fattigdom. En långsiktig lösning måste involvera deras hemländer. På den fronten ser det tyvärr inte ljust ut. Men så länge tiggeriet är tillåtet här kommer de komma hit, vilket försvårar fattigdomsbekämpningen där. Dessutom påverkar det skolgången för deras barn negativt att föräldrarna befinner sig i ett annat land.

Till allt detta kan man lägga till att flera kartläggningar som gjorts visar att tiggare som kommer hit ofta far illa. De utnyttjas av kriminella grupper som även ägnar sig åt människohandel. Senast i går skrev Aftonbladet om en tiggarliga där de tre ledarna åtalas för människohandel. Tio vuxna och tre barn levde under miserabla förhållanden, medan de tre åtalade tjänade nästan 800 000 på deras tiggeri.

Låter vi tiggeriet vara tillåtet underlättar vi även för kriminella att utnyttja de mest utsatta människorna som finns i vårt land. Kortsiktig empati får inte ersätta långsiktig omtanke.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons