Annons

Replikväxling om föräldraskap

Foto: Hasse Holmberg/TT
Under strecket
Publicerad

Med anledning av Ivar Arpis ledare (Wold mot vetenskapman 16/9), har följande kommentar inkommit:

Ivar Arpi har läst vår bok ”Praktika för blivande föräldrar – gravidfakta och barnkunskap på vetenskaplig grund” och retar sig på bokens första kapitel. Vi argumenterar där för en lika uppdelning av föräldraskapet. Idag tar de svenska kvinnorna tar 80% av föräldradagarna, trots längre utbildning än männen och väl så viktiga jobb. Arpi kritiserar oss för bristande vetenskaplig grund för denna åsikt.

Det är förstås sant att samhällsvetenskaplig forskning aldrig kan nå samma bevisvärde som experimentell forskning – man kan inte lotta folk till att dela föräldraledigheten 50/50, 80/20 eller 100/0. Därför talar vi förstås aldrig om ”bevis” i sådana frågor.

En intressant studie vi refererar till publicerades 2016 av Institutet för Arbetstlivsforskning. Statsvetaren Ylva Moberg undersökte inkomstförändringarna vid första barnets födelse i heterosexuella, respektive lesbiska par. I de förra gällde 80/20-normen, medan de senare delade mer lika på föräldraskapet. De heterosexuella kvinnorna tjänade lika mycket som sina män året innan barnet föddes. Då minskade deras inkomster drastiskt och ett inkomstgap uppstod mellan mamman och pappan som bestod under de 10 år man följde paren. I de lesbiska relationerna uppstod en inkomstskillnad vid födseln med minskad inkomst hos den födande mamman, men den var utplånad efter två år och kom inte tillbaka.

Vi tolkar Mobergs studie som en viktig pusselbit i förståelsen av hur inkomstklyftorna mellan kvinnor och män i Sverige skapas. Nypensionerade kvinnor har idag 13 000 kronor i månaden i pension (före skatt), männen 19 000. Vi tycker det är problematiskt. Arpi tycker inte man ska skrämma unga kvinnor med detta framtidsscenario. Men om vi inte gör något åt kvinnors lägre livslön – orsakad dels av sämre lön, dels mindre total arbetstid – följer nya generationer av kvinnliga fattigpensionärer på de gamla.

Det finns också studier som tyder på att ett delat föräldraskap gynnar familjen. Familjer som valt att dela föräldraledigheten separerar mer sällan och får oftare ytterligare barn, jämfört med familjer där kvinnan tagit hela föräldraledigheten. En enda studie finns av medicinska konsekvenser - män som på 1970-talet tog ut föräldraledighet hade lägre förtida dödlighet än män som nobbade möjligheten. Inga bevis, för sådana finns bara i experimentell forskning, men viktiga pusselbitar.

Arpi avslutar sin text med några häpnadsväckande påståenden: att ”det vanliga i traditionella samhällen (är) att mamman helammar sitt barn mellan 2 och 3 år” och att det skulle vara en ”seglivad myt” att helamning längre än 6 månader ger näringsbrist. Här har Arpi världens samlade medicinska expertis emot sig, som avråder från helamning längre än 6 månader på grund av risk för just näringsbrist. Men idén om kvinnorna som helammar treåringar (och under den tiden ”nästan konstant (är) med sitt barn”) kanske speglar Arpis dröm om hur föräldrasysslorna egentligen borde fördelas?

Cecilia Chrapkowska, specialistläkare i barnmedicin

Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi

Ivar Arpi svarar direkt:

Om man ska replikera på en artikel bör man läsa den. Tyvärr verkar Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska inte ha bemödat sig om att göra det. De skriver att jag har kritiserat dem för att de återgett faktumet att kvinnor tar ut mer föräldraledighet än män. Självklart har jag inte gjort något så befängt. Men det jag däremot har kritiserat är att de ägnar första kapitlet i en bok som de påstår ska ha vetenskaplig grund åt att säga åt kvinnor hur de borde leva sin liv. Ingenstans tar de upp vad kvinnor själva vill. Det är en bild av kvinnan som ett viljelöst offer för strukturer.

Beskrivningen att kvinnor som är hemma länge i regel hamnar efter ekonomiskt är inte heller något jag har kritiserat. Att informera om detta är en sak. Föräldrar bör fatta informerade beslut. Att påstå att det leder till att man kommer ”ohjälpligt” efter och att man blir en fattigpensionär som inte kan bjuda barnbarn på kondis, är däremot inte ett sakligt påstående. Det syftar till att skrämma kvinnor att vara föräldralediga kortare tid så att de kan jobba mer. Wold och Chrapkowska vill förmå kvinnor att välja på ett sätt som passar just deras ideologiska övertygelser. Inget fel med att opinionsbilda, men då borde det ha framgått att boken är en politisk pamflett.

Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska argumenterar i bokens sista kapitel om varför det inte är naturligt för en förälder att vara hemma länge med ett barn. De skriver om hur barn historiskt sett uppfostrats till stor del i barnflockar. ”Att föräldrar är befriade från förvärvsarbete för att vara hemma och ta hand om ett litet barn i taget i minst ett år, är ett ganska nytt påfund”, skriver de. I intervjun hos Föräldraförsäkringspodden har Agnes Wold sagt att ”ingenting talar för att det är bättre för barn att vara hemma två år än ett.” I boken tycks de även argumentera för att kommuner borde vara skyldiga att erbjuda förskola även till barn som är yngre än ett år.

Repliken från Wold och Chrapkowska avslutas: ”Men idén om kvinnorna som helammar treåringar (och under den tiden ”nästan konstant (är) med sitt barn”) kanske speglar Arpis dröm om hur föräldrasysslorna egentligen borde fördelas?”

Detta motsägs, häpnadsväckande nog, av källan som de själva anger för avsnittet om barnflockar – den gedigna boken ”Nurture assumption – why children turn out the way they do” av Judith Rich Harris (min fetning): ”Once the decision has been made to keep the baby, he is likely to be very well taken care of. He is nursed whenever he whimpers, usually several times an hour, and is never left alone. By day his mother carries him around in a sling on her hip or back; by night he sleeps by her side. His father may also sleep with them, but this is not always the case. […]His own place is not likely to be usurped for at least two years, because frequent breast-feeding and a low-calorie diet make it unlikely that his mother will conceive again any sooner than that. Generally, children are breast-fed in these societies for two and a half or three years. After they have some teeth they are also given solid foods, prechewed by the mother if necessary.”

För att göra anspråk på vetenskaplighet får man säga att Wold och Chrapkowska gör en kreativ läsning av sitt källmaterial. De uppvisar också kreativitet när de övergår till att spekulera kring min familjesituation.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons