Annons

Replik: Inte politik bakom ratandet av Johan Lundberg

Foto: Foto: Timbro/Anders Wiklund/TT
Under strecket
Publicerad

Med anledning av ledaren Att tänka fritt är stort, att tänka vänster är rätt (4/5) har följande replik inkommit från Jonas Ebbesson, dekan på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet:

I sin ledarartikel 4 maj 2017 påstår Ivar Arpi att ”politiska skäl” och ”politiska värderingar” skulle ligga bakom beslutet av lärarförslagsnämnden vid Humanistiska fakulteten, Stockholms universitet, att föreslå avslag på litteraturvetaren Johan Lundbergs ansökan om befordran till professor (prorektor har därefter beslutat att avslå hans ansökan). Det är ingen liten anklagelse från Arpi, och han bör ha bra på fötterna för att slänga den ur sig. Det har han inte.

Jag undrar därför vilken grund Arpi har för sina svepande och grundlösa anklagelser mot kollegor på universitetet. Jag har inte medverkat i bedömningen av eller beslutet om Lundbergs ansökan (det ligger inte på min fakultet), och jag har väntat med att svara på hans anklagelser till dess ärendet blivit avgjort.

I ärendet tillstyrkte de två sakkunniga befordran, men lärarförslagsnämnden föreslog likväl att Lundbergs ansökan skulle avslås. Läser man nämndens beslut, ser man att den anser att Lundberg ”uppfyller kraven på vetenskaplig skicklighet i sin skriftliga vetenskapliga produktion”. Däremot bedömer den att hans ansökan brister på flera andra angivna punkter i förhållande till Humanistiska fakultetens kriterier för befordran. Det är inte helt unikt att lärarförslagsnämnder gör en annan bedömning än sakkunniga, och det är helt i sin ordning om det är sakligt motiverat.

Annons
Annons

Men Arpi bryr sig inte om att granska om eller hur nämnden bedömt Lundbergs ansökan utifrån Humanistiska fakultetens kriterier för befordran. Istället påstår han att ”det är svårt att dra någon annan slutsats än att det är av politiska skäl som lärarförslagsnämnden vill hindra att Johan Lundberg befordras till professor” och att sökandens politiska värderingar ”väger tyngst” vid en befordran.

Arpi har senare i sociala medier reducerat sin invändning till att avse eventuella ”krumbukter” och diskrepanser i nämndens beslut och senare yttrande till universitetsledningen med anledning av Lundbergs erinran mot nämndens förslag. Men han har ännu inte förklarat på vilket sätt nämnden skulle ha brutit mot fakultetens kriterier. Och han har inte på något sätt visat att det skulle ligga ”politiska skäl” bakom lärarförslagsnämndens beslut.

Universiteten mår bra av kritiska externa granskningar, och en politisering av tjänstetillsättningar och befordringar skulle vara förödande. Jag skulle också ha stått upp för Lundbergs sak om det fanns något i beslutet eller processen som antydde politiska bedömningar. Men det gör det inte. Arpis påståenden om ”politiska skäl” och ”politiska värderingar” är bara grundlösa påhopp och osaklig smutskastning. Vi behöver bättre granskning av universiteten än så.

Jonas Ebbesson

Dekan, Juridiska fakulteten

Stockholms universitet

Ivar Arpi svarar direkt:

Jonas Ebbesson skriver att han vill se en bättre granskning av ärendet med Johan Lundberg än den jag har gjort. Och jag ska villigt erkänna att det finns flera bättre lämpade än jag. Jag har inte disputerat i litteraturvetenskap och saknar därför kompetens att bedöma om någon kvalificerar sig till att befordras till professor i ämnet. Denna sakkunskap saknar emellertid även Jonas Ebbesson. Så i stället för att vi som utomstående ska fäktas bör vi nog låta de som faktiskt förstår litteraturvetenskap uttala sig. Det var för övrigt även vad jag i stort gjorde i min ledarartikel: återgav sakkunnigas utlåtanden. Som tur är har ännu fler sakkunniga uttalat sig sedan jag skrev senast.

Annons
Annons

Först lite bakgrund. Två sakkunniga, både Claes Ahlund, professor i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, och Eva Haettner Aurelius, emerita Lundaprofessor i litteraturvetenskap, förordade att Johan Lunderg skulle befordras. De analyserade ingående flera av de litteraturvetenskapliga böcker som Lundberg har skrivit. Deras rekommendation var solkar.

Men lärarförslagsnämnden, som alltså inte är sakkunniga i litteraturvetenskap, gjorde en annan bedömning utan att närmare ha läst in sig på Johan Lundbergs samlade produktion (vilken de alltså ändå saknade kompetens att korrekt bedöma). Här blir de ”krumbukter” som Jonas Ebbesson refererade till synliga. I ett första yttrande skrev de att ”[d]e sakkunniga … nogsamt relaterat sina bedömningar till fakultetens skrivna riktlinjer”. Ändå tog de ställning mot de sakkunniga. När det var dags för dem att göra ett andra yttrande lät det annorlunda: ”För lärarförslagsnämnden är det uppenbart att de sakkunniga tvingas tänja på universitetets och fakultetens riktlinjer för att komma till en positiv slutsats”.

Först var de sakkunniga noggranna, sedan undermåliga. Hur lyckas samma akademiker göra två diametralt olika läsningar av samma texter vid två olika tillfällen? Det borde int vara möjligt. Men förmodligen hade de under tiden mellan yttrandena insett att det inte såg bra ut om de slog fast att de sakkunniga varit noggranna för att sedan ändå gå emot deras rekommendation. Av argumentationstekniska skäl ändrade de därför sitt omdöme om de sakkunniga i det andra yttrandet, för att lättare kunna förkasta deras otvetydiga förordande av Lundberg.

Annons
Annons

Detta är nu inte en bedömning som endast jag har gjort. Vi kan lyssna på fler sakkunniga. Som Dag Hedman, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och Magnus Ljunggren, professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet, och Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, och Conny Svensson, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, och Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Göteborgs Universitet. Tillsammans skriver de (Expressen 12/5):

”Nämnden ifrågasätter de båda sakkunnigas positiva utlåtanden. Vad ska man med expertis till om den fullständigt desavoueras? Kommer någon i fortsättningen att vilja ställa upp som sakkunnig hos Stockholms universitet om man vet att man riskerar att bli överkörd och odugligförklarad? Vi kan bara hoppas att prorektor – kulturgeografiprofessorn Clas Hättestrand – som har det slutgiltiga avgörandet i sin hand fattar stundens allvar.

Som vi nu vet fattade prorektor Hättestrand beslutet att inte befordra Johan Lundberg.

Det fick Lars Lönnroth att skicka tillbaka det diplom han fick som jubeldoktor vid Stockholms universitet i samband med doktorspromotionen 2015. Detta skriver han i sitt brev till SU:s rektor:

”Skälet är att jag inte längre önskar bli förknippad med detta universitet efter prorektors beslut att inte bevilja docent Johan Lundbergs ansökan att bli befordrad till professor i litteraturvetenskap. […] Det är de sakkunnigas bedömning som här bör gälla, inte lärarnämndens. Tills vidare menar jag det som hänt är skäl nog att nu bryta banden med mitt gamla universitet.”

Annons
Annons

Samtliga av dessa sakkunniga menar att Johan Lundberg, tvärtemot vad lärarförslagsnämnden gör gällande, har ovanligt starka meriter. Vilken kompetens inom litteraturvetenskap besitter Jonas Ebbesson för att hävda motsatsen?

Vad låg då bakom lärarförslagsnämndens beslut? Jag menar att det inte kan uteslutas att det fanns politiska skäl, vilket även Per Bauhn, filosofiprofessor vid Linnéuniversitetet, är inne på i sin debattartikel (SvD 25/5).

Den enda skrift som lärarförslagsnämnden nämner av Johan Lundberg är “Ljusets fiender – västvärldens självkritik och den svenska idédebatten” (Timbro 2013), där han kritiserar postkolonial identitetspolitik. Denna ägnar de mycket utrymme, men hans litteratur- vetenskapliga böcker nämns inte. Att just Jonas Ebbesson försvarar beslutet att inte befordra Johan Lundberg blir mindre förvånande när man har det i åtanke. Samma Ebbesson har som dekan för Juridicum vid Stockholms universitet flyttat på alla porträtt med tidigare professorer för att dessa var vita män. Detta rimmade inte med Ebbessons tanke om mångfald och ”vad fakulteten är och vill vara i dag”. Att se en tidigare professor på en tavla skulle få studenter att känna sig exkluderade, filosoferade Ebbesson. (Dagens juridik, 4/8 –15)

Sedan kan man ju undra hur Jonas Ebbesson själv, i skrivande stund 53 år gammal, passar in i argumentet om att själva åsynen av äldre vita män exkluderar andra. Om en lösning är att flytta tavlor, varför inte även flytta på sig själv?

Det var just den här sortens postkoloniala extremism som Johan Lundberg kritiserade i Ljusets fiender. Inte nog med att Jonas Ebbesson har gått emot ett antal sakkunniga litteraturvetare i sin replik, är orsaken till att han ger sig in i debatten att han personligen känt sig kritiserad?

Om något stärker Jonas Ebbessons agerande misstanken om att politiskt spel bakom kulisserna kan ha påverkat beslutet att inte befordra Johan Lundberg.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons