Annons

Replik: Alla är svenskar på sitt eget vis

Foto: Maja Suslin /TT

Med anledning av Ivar Arpis ledare ”Vad är en svensk egentligen?” (28/6) har följande replik inkommit från Joakim Zander, författare och jurist. Ivar Arpi svarar under repliken.

Under strecket
Publicerad

Midsommar är en omistlig del av svensk kultur sedan urminnes tider, men vem som helst kan delta i firandet”, skriver Ivar Arpi i sin krönika Vad är en svensk egentligen? (SvD 28/6). Alla är välkomna, ”etnisk svensk”, ”svenskländare” eller främling. Det är fint av Arpi att bjuda in oss alla till att delta i denna omistliga del av svensk kultur. Inkluderande, frestas man nästan att skriva. Problemet är bara att resonemanget är en trojansk häst. För baksidan av den trevliga festen är att om du är svensk medborgare och inte vill delta i midsommarfirandet så är du inte svensk, enligt Arpi.

I krönikan tar Arpi upp en diskussion på Twitter där jag nämner att jag var utomlands på midsommar i år och därför inte firade med nubbe, stång och krans i håret. Jag var av olika anledningar inte ens helt säker på om det var midsommarafton. I krönikan blir detta ett politiskt ställningstagande mot ”etnisk nationalism”. När jag frågar honom om det är osvenskt att inte känna till när midsommar infaller svarar han att ”självklart är det osvenskt”. Och plötsligt är inte midsommar en trevlig manifestation av svensk kultur för den som vill delta längre, utan ett lackmustest för själva svenskheten. Firar du är du svensk. Firar du inte är du inte svensk. Frågan är bara vem som har gett Arpi rätten att bestämma att midsommar är en sådan vattendelare?

Annons
Annons

Du bestämmer själv vad det innebär att vara svensk. Inte riksdagen. Inte kungen. Inte en ledarskribent på Svenska Dagbladet.

I det korta utbytet sammanfattas i all sin enkelhet hela paradoxen det innebär att försöka definiera vad som är ”svenskt”, bortom medborgarskapet. Det som är svenskt för dig är helt enkelt inte av nödvändighet svenskt för mig. Att du är ointresserad av att respektera, eller ens känna till, vad någon annan råkar tycka vara omistliga svenska traditioner förpassar dig inte till en annan nivå av svenskhet.

Världen är inte binär, svenskhet är inte statisk. Du kan vara kurd och svensk. Finsk och svensk. Vilka kombinationer du vill. Att du har flera nationella eller kulturella identiteter förpassar dig inte heller till en annan nivå av svenskhet. Det är upp till var och en att definiera sin egen kultur och grupptillhörighet. Innebär det att det inte finns någon svensk kultur? Såklart inte. De flesta svenskar väljer att omfamna kungahuset, fotbollslandslaget, midsommar och Håkan Hellström. Och tusen andra gemensamma uttryck, traditioner och symboler. Du kan se kulturens silhuett. Du vet vad det är som får dig att känna dig hemma, som en del av ett kollektiv, som svensk. Men den känslan är inte exklusiv, kurerad eller definierad av någon annan. Det är ditt land, din kultur. Du bestämmer själv vad det innebär att vara svensk. Inte riksdagen. Inte kungen. Inte en ledarskribent på Svenska Dagbladet.

Arpi skriver att hans vilja att konkretisera och kvantifiera svensk kultur och svenskhet är av omsorg om de som har svårt att känna sig som svenskar. Han vill ge dem en ledstång, något att förhålla sig till, menar han. Vad han inte kan svara på är vem det är som har detta behov, eller hur en stratifiering av svenskheten någonsin ska kunna vara annat än exkluderande för den vars gener eller familjehistoria aldrig kan ge tillgång till den högsta nivån. Det är möjligt att Arpi genuint menar att hjälpa. Det är möjligt att hans vilja är så stark att han inte ser den kolsvarta skogen han är på väg in i för alla svenska träd. Europa har varit vilse i de snåren förut. Att ens röra sig en millimeter till i den riktningen är lika historielöst som det är farligt.

Annons
Annons

Joakim Zander, författare och jurist

Ivar Arpi svarar direkt:

Är medborgarskapet det enda som definierar svenskheten? Joakim Zander tycks mena det i sin replik. I så fall är traditioner med längre historia här i landet än kristendomen, som midsommarfirande och jul, inte mer svenska än något annat. Sverige är bara ett territorium, en administrativ yta.

Ingen tror egentligen på detta. Zander tror inte ens på det själv. Precis efter att han slagit fast att svenskheten endast definieras av medborgarskapet börjar han fylla svenskheten med innehåll. Man kan se ”kulturens silhuett”. Du kan ”känna dig hemma, som en del av ett kollektiv, som svensk.”

Så det fanns en gemensam svenskhet trots allt, även för Zander, utöver det rent geografiska, administrativa. Hans invändning gäller att ingen har rätt att definiera vad denna svenskhet är eftersom det på något sätt skulle kränka individens rätt till självbestämmande. Kanske. Men individen är inte det enda som existerar här i världen. Om man ska ingå i ett kollektiv krävs att man erkänna av det, inte bara att man själv anser att man tillhör det. En gemenskap kräver ömsesidigt erkännande. Varför skulle någon ens vilja säga att man är svensk om detta inte innebar en relation till andra svenskar?

Nationalism kan vara både gott och konstruktivt och överbrygga skillnader mellan olika grupper.

Och om svenskheten bestäms av svenskar finns det också saker som är mer och mindre definierande. Att fira midsommar har till exempel ingenting med etnisk nationalism att göra, som Zander påstår. Det är däremot en tradition som är central för de flesta svenskar och anses vara central i svenskheten, enligt samma svenskar. Det innebär inte att man inte kan vara svensk ändå, men det är på det här sättet man kan ana en ”kulturens sillhuett”, för att använda Zanders egna ord.

Sverige har just gått vidare till kvartsfinal i fotbolls-VM för första gången sedan 1994. Att några spelare med blågula tröjor på något sätt representerar alla oss som bor här kräver en föreställningsförmåga. De flesta av oss som tittar saknar en personlig relation till de som springer runt på planen. Ändå känner vi att vi hänger oupplösligt ihop när de spelar. Vi tar på oss samma färger och skriker oss hesa. Är det inte vackert? Det finns förvisso de som hävdar att nationalism alltid är en destruktiv kraft. Joakim Zander pratar om en mörk skog. Men bevisar inte samlingen kring landslaget just motsatsen? Nationalism kan vara både gott och konstruktivt och överbrygga skillnader mellan olika grupper. Så heja Sverige friskt humör!

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons