Foto: Cliff Watts/Netflix
Perfect Guide

Renée Zellweger: ”Hon är djävulsk och jag älskar henne”

Nej, det är inte den dumsnälla Bridget Jones som Renée Zellweger pratar om. SPG har träffat filmstjärnan från Texas som är tillbaka i rampljuset.

What if I made you an offer too extraordinary to refuse? spinner Renée Zellweger som en modern mrs Robinson i Netflix-dramat What/if. Det är i svaret på den frågan och i gränslandet mellan rätt och fel, moral och begär – och ska sägas, ofta kittlande nära 90-talsrullen Ett oanständigt förslag – som Renée Zellwegers nya tv-serie börjar.

Annons

När stjärnan äntligen dyker upp till vår intervju i den lyxiga hotellsviten i West Hollywood är hon helt klädd i svart och, som bekant, nästan overkligt tunn. Några timmar tidigare har hennes nya skådiskollega Jane Levy beklagat sig över att hon känner sig som en klumpig elefant bredvid sin ”älvliknande motspelerska”. 

Renée Zellweger inser att hon har dröjt och föregår eventuellt missnöje genom att slå ut med armarna och utbrista: ”Men var är snacksen i så fall, och alla cocktails? Jag är ju här nu!”

Det slår mig att hon inte låter ett uns som den diaboliska riskkapitalisten Anne Montgomery i What/if. Och, ännu mindre som virrpannan Bridget Jones som hon i tre lukrativa feel good-epos iklädde sig rollen som. Det faktum att hon varken låter som, eller ens påminner om, någon av sina roller är också det som gör Renée Zellweger till en spännande, och enligt många underskattad, skådespelare. 

Hon älskade att få kliva ur den klämkäcka Bridget Jones-kostymen och få porträttera en komplex kvinna som beter sig precis som män gjort på film i decennier – men paketerad som en högst välklädd femme fatale.

– Jag har aldrig spelat någon som Anne Montgomery. Hon är en kvinna med en beräknande plan. Det är nästan som om hon är en författare som skapar en egen värld som andra blir spelpjäser i. Hon är djävulsk och jag älskar henne. Jag tycker faktiskt att hon är sympatisk. När andra ser ett moraliskt dilemma ser hon bara målet, det är fantastiskt, säger Renée Zellweger, ler triumferande och spänner sina blå ögon i mig som om hon väntar på bekräftelse.

Det finns ett uns av sarkasm i det hon säger. Tror jag. Hennes släpigt charmiga Texasdialekt och den luriga, intensiva och nästan flirtiga blicken gör det svårt att avgöra när hon skämtar eller menar allvar. För Anne Montgomery må vara mycket, men knappast sympatisk. 

Det är tröttsamt att prata om skådespelerskors yttre attribut, absolut. Och i synnerhet när någon är så uppenbart begåvad som Renée Zellweger. Men i det här fallet är det precis just därför det är svårt att undvika. Hennes magra övertränade kropp, den släta pannan som döljer hennes 50 år, kindbenen som är så höga att de nästan skymmer de redan smala ögonen. Någonstans är det just där det blir problematiskt: att även någon med både talang och utstrålning måste stöpa om sig för att kvala in i Hollywoods trånga kvinnomall. I alla fall är det så Zellweger-debatten har låtit. Kanske mycket på grund av att hon blandas ihop med sin rollfigur Bridget Jones. Och Jones är en av oss dödliga, tycks fansen resonera.

Foto: Cliff Watts/Netflix

Det blev stora rubriker när Renée Zellweger dök upp på röda mattan för några år sedan, hand i hand med pojkvännen och musikern Doyle Bramhall. Hon hade då hållit sig borta från rampljuset i sex år när hon spelade Bridget Jones för sista gången. Men det var inte det som fick internet att skaka och diskuterades i talkshows och tidningsartiklar, utan det faktum att hennes ansikte var oigenkännligt. Botox, kirurgi och fillers enligt somliga. Lycka och en hållbar livsstil enligt Zellweger som fick försvara sitt nya ansikte offentligt. 

Men, olik sig är Zellweger inte nu när jag träffar henne. Hon känns väl igen som stjärnan som emottog en Oscar i vit Carolina Herrera-klänning för rollen i Cold mountain, tjejen som charmade Tom Cruise med den numera ikoniska onelinern ”You had me at hello” i Jerry Maguire, dansade sig till prisregn i Chicago och – såklart – hon som vann alla kvinnors hjärtan som Bridget Jones. Vad hon däremot gjorde under dessa sex år långt bortom Hollywood är oklart. Hon duckar nämligen alla frågor som har personlig anknytning.

– Jag lärde mig vad mina syskonbarn tycker om, och hur de lär sig saker. Jag lärde mig att ta hand om mig själv, att älska någon, och så studerade jag.
Vad studerade du?
– Grejer …

Hon skrattar lite retfullt och ser ursäktande på mig som om hon i sin ambition att inte vara privat är rädd för att istället verka svår.

– Jag var så otroligt trött på mig själv. Trött på att se mig själv och trött på min egen röst. Jag hade gjort det här i 25 år och haft en enorm tur med vad jag fick göra och vilka jag fick jobba med. Men jag behövde se annat i livet, säger hon och sätter punkt för den tråden.

Det är faktiskt fullt begripligt att hon inte vill yppa ett ord för mycket till journalister. Media har varit skoningslösa mot henne under åren. Det har sökts bildbevis för anorexirykten, publicerats paparazzibilder när hon stryker runt George Clooneys hus under rubriken ”Stalker”. Hon har jagats av rykten om giftermål och otrohet om vartannat när hon dejtade Bradley Cooper. När hon plötsligt gifte sig med musikern Kenny Chesney för att sedan upplösa äktenskapet fyra månader senare på grund av bedrägeri var det fest på skvallermagasinen. Att hon dessutom varit förlovad med Jim Carrey och dejtat såväl Jack White som Chateau Marmont-ägaren André Balazs har knappast gjort livet i offentligheten lättare. 

Men samtalet går bättre när vi styr in det på Anne Montgomery och den nya Netflix-serien igen. Det här är första gången Renée Zellweger medverkar i en tv-produktion och hon konstaterar att hon såg tv-branschen som ett självklart och tidstypiskt val.

– Alla vill jobba med tv nu. Det är där resurserna finns och det är där alla kreativa filmskapare vill vara för tillfället. Manusförfattarna gick över till tv för det var där de fick utveckla sina egna idéer och sedan följde regissörerna efter. Det vi ser just nu är vår tids andra stora revolution inom tv.

Det talas om en så kallad Renée-ssanse efter premiären av What/if. Kritikerna hatälskar Anne Montgomerys beräknande mystik och såriga förflutna. Dessutom är Renée Zellweger aktuell som Judy Garland i Rupert Goolds film Judy med premiär i höst.

Medan pr-kvinnan vilt gestikulerar i dörren att tiden är ute skyndar jag mig därför att fråga om Renée Zellweger planerar att försvinna igen?

– Nej, jag älskar ju det här. Jag älskar att göra film. Jag har en mycket bättre balans i livet nu och så har jag lärt mig att nej är ett ganska bra ord som jag ska använda mer …

Kanske är det förändrade ansiktet framför allt ett resultat av naturligt åldrande och en sund livsstil. Vem vet? Och möjligen är sökandet efter ett offer i kvinnliga skådespelare bara hopplöst omodern slarvjournalistik. Hennes undvikande svar kan vara tecken på något sunt, hur frustrerande det än må vara i en intervjusituation. Och, kanske är det också förutsättningen för att vi ska få se mer av Renée Zellweger i framtiden. Då känns det faktiskt helt okej.

Foto: Cliff Watts/Netflix

Till Toppen