Annons
X
Annons
X

Rekordmånga lämnar riksdagen

Nästan var tionde riksdagsledamot har hoppat av sitt uppdrag hittills under mandatperioden. Det är en av‑de högsta andelarna på flera decennier. Att allt fler ratar det svenska parlamentet är‑ett misslyckande för riksdagen, enligt statsvetaren Lena Wängnerud.

Pär Nuder. Alf Svensson, Marita Ulvskog och Cecilia Wikström. Lars Leijonborg och Jeppe Johnsson. När riksdagen gick på sommarlov i juni fick talman Per Westerberg ta farväl av hela sex riksdagsledamöter, som alla valt att lämna sitt uppdrag i förtid.

Efter 15 år på Blekingebänken har Jeppe Johnsson (M) återvänt till hemmaplan för ett mer ”jordnära” jobb. Han är ny oppositionsledare i Sölvesborg.

–Beslutet var inte så svårt. Jag hade redan bestämt att det här skulle bli min sista mandatperiod, men visst känns det lite vemodigt.

Annons
X

Sedan valet 2006 har 30 riksdagsledamöter – 8,6 procent – lämnat in sin avskedsansökan. Det är det högsta antalet sedan förstakammarriksdagen infördes 1971, med undantag för mandatperioden 1994–98, enligt uppgifter som kammarkansliet tagit fram åt SvD. Då ledde det första EU-valet i Sverige, som hölls 1995, till att hela 12 ledamöter bytte riksdagen mot Bryssel.

Omsättningen de senaste tre åren är ”exceptionellt stor”, konstaterar Per Westerberg.

–Det är en ny situation. Vi tittar naturligtvis på det här, och jag har ingen riktigt bra förklaring i‑alla delar. Kanske finns det helt enkelt en vilja att hinna göra fler saker i livet.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Förre statsministern Göran Persson har sagt adjö till både Helgeandsholmen och politiken, liksom statsminister Fredrik Reinfeldts två tidigare statsråd Maria Borelius och Mikael Odenberg. Men Jeppe Johnsson är långt ifrån ensam om att föredra en kommunal toppost framför riksdagshuset, visar SvD:s genomgång.

    Torkild Strandberg (FP) avgick vid årsskiftet 2007, efter drygt fyra år som riksdagsledamot, för att bli kommunalråd i Landskrona. Det egna partiet gick kraftigt framåt lokalt, och själv fick han 35‑procent av FP:s personkryss i‑kommunvalet.

    –Om väljarkåren sänder en så tydlig signal tycker jag att man har en plikt att svara upp.

    Skillnaden mellanatt vara en av 349 i plenisalen och att styra en kommun är betydande, tycker Torkild Strandberg.

    –Inflytandet på den direkta politiken är ju mycket större nu. Och hastigheten är en helt annan. Att vara kommunalråd är som att spela en hockeymatch, medan riksdagen är som att delta i ett seminariearbete.

    Talman Per Westerberg medger att arbetet i riksdagen är ”mödosamt och långsiktigt”, men tilllägger att demokrati tar tid.

    –Ibland kan man vara otålig och frustande. Jag brukar skoja om att en av mina första motioner skrev jag tillsammans med Margareta af Ugglas om privatiseringar av statliga företag. Det tog tolv år innan vi kunde göra något, och det tog två år innan vi fick med oss partiet.

    Finansborgarrådet Sten Nordin (M) tror att vardagen som folkvald kan bli mer meningsfull, och har ett konkret förslag:

    –Riksdagen är för stor, det finns inte riktigt arbetsuppgifter till alla. Det skulle räcka med drygt 200 ledamöter, eller något sådant.

    Han är själv en i raden som övergett kammaren för en ny arena – erbjudandet att styra Stockholm efter Kristina Axén Olin var en frestelse som inte gick att motstå.

    –Kommunpolitiken är ju mer direkt, och många av oss tycker att det är väldigt stimulerande.

    Huvudmotståndaren i Stadshuset, oppositionsledaren Carin Jämtin (S), har gjort samma val. På plats 278 i kammaren sitter numera Börje Vestlund.

    –För mig var det här en jättespännande möjlighet som kändes rätt, förklarar hon.

    Lena Wängnerud, docent på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, har studerat avhopp bland riksdagspolitiker, både under och mellan mandatperioder. Inställningen till uppdraget har förändrats över tid, framför allt bland yngre, förklarar hon.

    –Det här med att sitta i riksdagen är inte längre en livslång gärning. Man letar efter den arena där man mest effektivt kan genomföra de frågor man själv tror på.

    De folkvalda som lämnar sitt uppdrag i förtid är definitivt inga ”losers”, betonar Lena Wängnerud.

    –Det är inte något B-lag på väg ut, utan snarare personer som ganska kalkylerat gör ett övervägande var de kan få ut mest av sin politiska gärning.

    Men att allt fler väljer bort det svenska parlamentet för en annan plattform eller karriär kan på sikt bli ett problem, säger hon.

    –Det är ju ett misslyckande om riksdagen inte lyckas vara attraktiv.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X