Annons
X
Annons
X

Reinfeldts strategi kan slå mot alliansen

En central alliansstrategi har varit att peka på den splittrade oppositionen och med spelad förvåning undra var regeringsalternativet håller hus. Men den kritiken riskerar att slå tillbaka mot alliansens egna problem. Det skriver statsvetaren Mikael Sundström.

I kväll drabbar partiledarna från alla åtta riksdagspartier samman i SVT:s Agenda. Bilden är från när de möttes i maj.
I kväll drabbar partiledarna från alla åtta riksdagspartier samman i SVT:s Agenda. Bilden är från när de möttes i maj. Foto: ERIK MÅRTENSSON/TT

BRÄNNPUNKT | VALET 2014

Ett styng av saknad infinner sig när det inte längre finns någon motallians att dra skarpt mot.
Mikael Sundström

I kväll är det dags för höstens mest högprofilerade politiska debatt. På bästa sändningstid skall samtliga partiledare drabba samman, och med ”supervalåret” 2014 runt knuten börjar det nu hetta till. Som vanligt lär tittaren bjudas en mix där beprövade grepp överväger, men där någon liten nyhet eventuellt kan liva upp.

En riktig långkörare och efter vad det tycks central alliansstrategi har varit att peka på den splittrade oppositionen och med spelad förvåning undra var regeringsalternativet håller hus. Hur skall väljarna veta vad de får om de röstar på Socialdemokraterna, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet om de inte samlats under gemensam flagg före valet? En allians med ett begripligt valmanifest skall ställas mot… ja vad då?

Annons
X

Inga kan ha varit gladare än allianssyskonen när Mona Sahlin 2010, synbarligen mot bättre vetande, inkluderade Vänsterpartiet i sin rödgröna koalition. Plötsligt kunde man från borgerligt håll varna för vänsterspöket som förstås skulle bete sig som en ungtjur i en porslinsaffär med Sveriges ömtåliga ekonomi så snart regeringsmakten var säkrad. En röst på Socialdemokraterna eller Miljöpartiet blev en röst på kommunistiskt färgad oansvarighet. Ett underbart debattvapen hade skapats.

Man kan förstå att ett styng av saknad infinner sig när det inte längre finns någon motallians att dra skarpt mot och 2010 års vinnarvapen därmed får hänga oanvänt på väggen. Och med det har vi nog ringat in en viktig anledning varför i synnerhet Reinfeldt i alla olika sammanhang pekar på den framtida regeringsfrågan. Tänk om man liksom kunde pressa fram en ny formaliserad röd-grön koalition…? En extra bonus är ju om man kan få de rödgröna att börja käbbla om vem som får och inte får vara med i ett sådant samarbete. Då kan värdigt statsmannaskap bli en viktig tillgång som lockar väljare.

Nu finns det flera anledningar att tro att taktiken inte är fullt så effektiv som man kanske hoppas från allianshåll. En sådan är att motståndare efter hand tenderar att lära sig att parera alltför ofta upprepade debattfinter. I september månads partiledarduell i Aktuellt som Reinfeldt annars utan större besvär dominerade, lyckades Löfven ändå effektivt svara på det väntade sticket om vänstersidans gåtfulla regeringsalternativ, och dessutom vända det mot alliansen genom att påminna om de dystra opinionssiffrorna för Centern och Kristdemokraterna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Löfven har också kunnat dra sina egna slutsatser av vad som hände med Mona Sahlins koalition. Är det verkligen sannolikt att han skulle vilja måla in sig i samma hörn, där tapeterna fortfarande är fläckade av 2010 års politiska blod? Socialdemokraterna har ju dessutom, milt uttryckt, god vana att bilda regering efter att ha gått till val utifrån sin egen politiska agenda.

    Reinfeldts taktik hänger på att det går att övertala väljarna att det är orimligt att rösta på ett enskilt partis egna prioriteringar eftersom det inte säkert går att veta hur dessa klarar sig i en regeringsförhandling efter valet. Men i själva verket så är ju alliansens modell en hyfsat exotisk fågel. Det har nyligen varit val i två av våra grannländer. Borde inte Reinfeldt visat stor oro över att varken de borgerliga partierna i Tyskland eller Norge samlat sig i fasta allianser med tydliga gemensamma valplattformar före de respektive valen? Var fanns högersidans regeringsunderlag i Norge under valkampanjen, och har inte partierna där alltså duperat sina väljare med löften som nu bara i delar kan infrias?

    Det tyska valresultatet belyser dessutom ett allvarligt demokratiskt problem med förprogrammerade allianser. Ponera att Merkel hade gjort gemensam sak med FDP i en valkoalition, med en framförhandlad lista med gemensamma löften för den kommande mandatperioden. Som bekant lyckades inte FDP kränga sig över den tyska valspärren på 5 procent. Vad hade hänt då? Skulle en Merkel-ledd regering fortsätta att driva FDP-politik fast väljarna kastat ut FDP ur förbundsdagen?

    I det svenska fallet kan detta inte bara avfärdas som frivola tankeexperiment. Både Kristdemokraterna och Centern har under lång tid bara haft nästippen ovanför vattenytan i opinionsmätningarna – om ens det. Skall kristdemokratisk politik, som förstås ingår i gemensamt framförhandlade paket med vallöften, bedrivas även om partiet skulle råka trilla ur riksdagen?

    Att ett parti helt skulle falla ifrån är naturligtvis ovanligt, men principerna är lika giltiga i mindre extrema fall. Vad det kokar ner till är att 2010 års väljare och 2010 års styrkeförhållanden partierna emellan tillåts avgöra nästa mandatperiods politik. Om Centern gör ett makalöst bra val 2014 och får 10 procent av rösterna – bör det då inte återspeglas i den praktiska politiken, och i vilka vallöften som prioriteras? Det känns demokratiskt lite betänkligt att de då kedjat sig till ett paket med prioriteringar som skapats när deras förhandlingssituation var mycket sämre.

    Det värsta för alliansen är att det bara kräver några rappa fraser och exempel för att pedagogiskt förklara fördelarna med att avvakta valresultat innan man preciserar regeringsutseende och -politik. Alliansföreträdare måste rimligen utgå från att Löfven, Fridolin, Romson och Sjöstedt är i full färd med att samla sådana på hög; redo att tas i bruk i kommande debatter. Vill Reinfeldt verkligen förlita sig på en strategi som så lätt kan användas åt båda hållen?

    MIKAEL SUNDSTRÖM

    Universitetslektor, statsvetenskap, Lunds universitet

    Debatt om demokratin och valsystemet:

    Läs även

    Annons
    Annons
    X

    I kväll drabbar partiledarna från alla åtta riksdagspartier samman i SVT:s Agenda. Bilden är från när de möttes i maj.

    Foto: ERIK MÅRTENSSON/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X