Annons
X
Annons
X

”Regeringen på väg att införa förtäckt bankskatt”

Det finns förslag på att höja den avgift som banker betalar för att staten ska kunna rekonstruera banker vid en finanskris. Men regeringens förslag är illa motiverat, vilseledande presenterat och oförenligt med EU-rätten. Det skriver Ulf Bernitz, professor i Europarätt vid Stockholms universitet.

Bankskatten
Ulf Bernitz
Ulf Bernitz Foto: Stockholms universitet

DEBATT | FINANSSKATT

Finansdepartementet tvingades efter massiv kritik överge sitt förslag om att införa en finansskatt. I en färsk departementspromemoria, ”Ett ökat avgiftsuttag till resolutionsreserven”, föreslås istället en kraftig höjning av de årliga resolutionsavgifterna och att betalningsskyldigheten ska göras permanent. Avgiften uppgår år 2017 till cirka sju miljarder kronor och ökar till cirka tio miljarder år 2018. Från och med år 2019 ska bankerna sedan permanent betala in runt 13 miljarder kronor per år.

Jag har på Bankföreningens uppdrag skrivit ett rättsutlåtande innehållande en analys av om förslaget är förenligt med EU-rätten.

Finansdepartementet motiverar bland annat förslaget med att det finns behov av en större resolutionsreserv. Jag anser dock att motiveringarna är mycket knapphändiga och konsekvensanalys saknas nästan helt. Departementspromemorian framstår som ett hastverk som kommit till utan tillräckligt beredningsarbete, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det rör sig om väldigt stora belopp med betydande konsekvenser för svenska banker och deras kunder.

Annons
X

Resolution är namnet på ekonomiska stödåtgärder från statens sida för att rekonstruera banker och andra finansiella företag vid en finanskris. När och hur resolution får användas är noga reglerat på EU-nivå genom det så kallade krishanteringsdirektivet. Resolution får bara användas som en sista utväg för att rädda systemviktiga företag som fallerar. I euroländerna ingår resolutionssystemet i bankunionen, i Sverige har krishanteringsdirektivet genomförts genom en lag om resolution.

Banker och andra finansiella företag bekostar själva systemet genom att betala in resolutionsavgifter till en särskild fond. Dessa medel ska vara öronmärkta för resolutionsåtgärder och får inte användas för andra ändamål. I Sverige utgör resolutionsreserven ett särskilt konto hos Riksgäldskontoret. Vid sidan av resolutionsreserven har Sverige, till skillnad mot andra EU-länder, dessutom en mycket stor stabilitetsfond avsedd för stödåtgärder på finansmarknaden. Sverige har också särskilt stränga kapitalkrav för bankerna.

Redan på grundval av nuvarande regler bygger Sverige upp en resolutionsreserv som är betydligt större än vad EU-direktivet kräver och vad som tillämpas i euroländerna. Förslaget om en kraftig höjning och permanentning av resolutionsavgifterna leder till att Sverige får en resolutionsreserv som kommer att överstiga 100 miljarder kronor 2023 och nå nästan 200 miljarder år 2030. Reserven kommer då att vara nästan tio gånger större än vad som följer av krishanteringsdirektivet.

Eftersom medlen bara får användas för vissa särskilt utpekade resolutionsåtgärder skulle den svenska reserven få en storlek som går mycket långt utöver vad som är dess syfte och uppgift. Min bedömning är att promemorian innehåller missvisande motiveringar om motverkande av stabilitetsrisker och indragning av pengar från bankerna. En resolutionsreserv av den storlek som nu föreslås är oproportionerlig för ändamålet och strider således mot EU-rättens proportionalitetsprincip.

Den svenska resolutionsreserven uppfyller heller inte EU-rättens krav på att resolutionsmedlen ska vara avskilda i en särskild fond och omedelbart tillgängliga vid behov i ett krisläge. I ett sådant läge måste staten i stället låna upp medlen för resolutionsåtgärder. Resolutionsavgifterna går i realiteten in i statens tillgångar som en intäkt och utgör en statsfinansiell reserv som bidrar till att finansiera utgifter och reducera den svenska statsskulden. Staten kan med andra ord använda resolutionsmedlen för att finansiera reformer.

Slutsatsen blir att den kraftiga höjning och permanentning av resolutionsavgiften, som föreslås i promemorian, utgör en förtäckt skatt som tas ut av banker och andra kreditinstitut. Framför allt genom förslaget om permanentning av de höjda avgifterna får förslaget drastiska effekter. Även en kunnig läsare får lätt intrycket att det skulle vara fråga om en förstärkning av resolutionsreserven i syfte att säkra att Sverige i ett krisläge klarar sina åtaganden att som EU-medlem vidta de resolutionsåtgärder som direktivet kräver.

Enligt min bedömning är förslaget inte förenligt med EU:s statsstödsregler. Det ger den bankverksamhet som bedrivs i Sverige i filialform en betydande skatteförmån i förhållande till banker med huvudkontor i Sverige. Det medför en snedvridning av konkurrensen och innebär ett gynnande som utgör ett statsstöd. Statsstöd är som huvudregel förbjudet enligt EU:s funktionsfördrag. Eftersom stödet inte faller inom något tillåtet undantag är det fråga om ett otillåtet statsstöd. Avser regeringen att gå vidare med promemorians förslag om höjda och permanenta resolutionsavgifter är min bedömning att den måste anmälas till kommissionen enligt EU-reglerna. Det är olagligt för en medlemsstat att genomföra ett icke anmält statsstöd.

Sammanfattningsvis innebär förslaget om höjda och permanenta resolutionsavgifter en förtäckt skatt som är obehövlig, illa motiverad, vilseledande presenterad och oförenlig med EU-rätten.

Ulf Bernitz

professor i Europarätt vid Stockholms universitet

Annons
Annons
X

Ulf Bernitz

Foto: Stockholms universitet Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X