Annons
X
Annons
X

”Reepalus förslag ett giftpiller till välfärdsföretagen”

Skulle Reepalus utredning bli lagstiftning kommer den skapa omfattande samhällsekonomisk ineffektivitet eftersom den i princip belägger innovation med 100 procent marginalskatt. Det skriver Joachim Landström, som har skrivit två utredningsrapporter till Reepalu.

Vinster i välfärden
Ilmar Reepalu.
Ilmar Reepalu. Foto: Jonas Ekströmer/TT (arkiv 2016)

DEBATT | REEPALUS UTREDNING

I min initiala rapport till Reepalus utredning om vinster i välfärden analyserade jag bland annat ursprungsmodellen till utredningens modifierade regleringsmodell. Ursprungsmodellen som jag presenterade argumenterade för att om något bör regleras är det endast i så fall så kallade ”monopoly rents”, mätt i form av rörelseövervinster. I min rapport är rörelseövervinster det som eventuellt kvarstår efter att tre komponenter subtraherats från företagets rörelsevinst. Dessa tre komponenter är (1) effekten av konservativ redovisning, (2) effekten av förekomsten av värdeskapande investeringar och (3) kapitalkostnaden. Utredningens regleringsmodell använder endast delar av pkt (3).

Med konservativ redovisning avses bland annat avsiktlig undervärdering av tillgångar, men där ingår också definitionen av vad som redovisas som en tillgång i företagets balansräkning. För att en resurs ska redovisas som en tillgång behöver (i) företaget ha kontroll över den genom (ii) en inträffad händelse, (iii) och resursen förväntas ge sannolika framtida ekonomiska fördelar, som dessutom ska kunna mätas tillförlitligt. Särskilt dessa erkännanderekvisit, med tonvikt på pkt (iii) skapar betydande redovisningskonservatism för tjänsteföretagen.

Exempelvis är det svårt för tjänsteföretag att redovisa utbildningsinsatser som tillgångar trots att utbildningen till exempel kan sänka företagets kostnader och därmed förväntas ha sannolika framtida ekonomiska fördelar. En bättre arbetstidsplaneringsmodell som leder till lägre personalomsättning, som i sin tur leder till ett bättre organisatoriskt lärande samt lägre rekryteringskostnader, får också sannolikt svårt att uppfylla pkt (iii). Detta är därmed två exempel på hur redovisningskonservatismen påverkar tjänsteföretag speciellt hårt.

Annons
X

Konsekvensen av redovisningskonservatismen är att företaget disponerar en mängd resurser som bidrar till företagets vinst men som inte syns i dess balansräkning. Vid en vinstreglering måste detta tas hänsyn till annars uppkommer stora mätfel. Vid ett lågt satt vinsttak riskerar dessa mätfel leda till att företagandet elimineras. Jag rapporterade att redovisningskonservatismen behövde utredas vidare. Att utredningen bortser från effekten av redovisningskonservatismen är ett fundamentalt avsteg från ursprungsmodellen. Det gör att inget av det som sägs om övervinster har bäring på eventuell förekomst av rörelseövervinster. Utredningen undersöker därför inte alls om det förekommer rörelseövervinster i välfärdsföretagen.

Genom sin konstruktion ger utredningen ett giftpiller till välfärdsföretagen som gradvis kommer att dö ut och därmed värnar den inte heller om en mångfald av utförare.

Grunden för företagande är att finna nya sätt att göra något som ingen annan tidigare tänkt på. Innovationen leder till att företaget kan anskaffa resurser (som inte nödvändigtvis möter redovisningens erkännanderekvisit) till sannolika framtida positiva kassaflöden som överstiger anskaffningskostnaden. Dessa investeringar är värdeskapande och har en internränta som överstiger kapitalkostnaden. Hur stort bidrag värdeskapande investeringar ger till rörelseresultatet ville heller inte utredningen ta reda på trots att jag uppmanade till det. Enligt mig saknades det i utredningen förståelse för dess betydelse för företagandet.

Effekten av en vinstreglering som eliminerar värdeskapande investeringar, givet att kapitalkostnaden estimeras rätt, är att endast investeringar där nuvärdet av de sannolika framtida positiva kassaflöden exakt motsvarar anskaffningskostnaden genomförs. Investeringen har därmed en internränta som exakt motsvarar kapitalkostnaden. Denna investering skulle dock i ett oreglerat scenario vara den minst attraktiva och därmed den sista investeringen som ett företag genomför.

Genom att inte tillåta att företagaren får kompensation för värdeskapande investeringar blir det som att sätta 100 procent marginalskatt på innovation. Det är ju innovation som driver Sverige framåt. Hur skulle vårt land sett ut om innovation inte tillåtits? Detta är ett otäckt scenario.

Genom den föreslagna modellen vill utredningen inte att företagaren ges ersättning för någon investering som förväntas ge högre avkastning än kapitalkostnaden. Ur ett företagarperspektiv innebär det att inga värdeskapande investeringar ska genomföras: Innovationen stryps. Detta kommer leda till ett slut av privatledda initiativ för fortsatta förbättringar av svensk vård, skola och omsorg. Vi kan glömma att stiga i Pisa-rankingen för innovation i skolan tillåts ej och våra äldre ska ej, via innovation, få det bättre – annat än om innovationen sker i en offentlig organisation.

När sedan utredningen fastställer kapitalkostnaden lägger den sig avsiktligt flera procentenheter under den estimerade miniminivån utan att motivera beslutet ordentligt. Den utgår dock från mina beräkningar men ersätter den räntenivå som jag använder med Statslåneräntan. Men detta är felaktigt. Jag estimerade kapitalkostnaden på basis av riskpremier som bygger på en långsiktig, av Riksbanken omanipulerad, räntenivå. Statslåneräntan är dopat låg på grund av Riksbankens interventioner. Om kapitalkostnaden ska estimeras på basis av Statslåneräntan behöver bland annat riskpremien beräknas om, vilket kräver fullständigt nya beräkningar i alla beräkningsled. Detta har inte utredningen gjort. Utredningens fastställda kapitalkostnad är därmed felaktigt, och för lågt, satt.

Min undersökning visar dessutom att inget företag uppger så låga kapitalkostnader som utredningens förslag till kapitalkostnad. Det är dessutom så att företagens egenestimerade kapitalkostnader kan förväntas vara så lågt satta som företagen vågar utan att uppröra revisorerna. Orsaken till att de är lågt satta är för att företagen vill undvika nedskriva Goodwill. Kapitalkostnadsestimering är dessutom inte transparent och därför är det troligt att det finns betydande toleranser i estimeringarna som ger företagen omfattande manöverutrymme att uppge kapitalkostnaden lågt innan revisorerna reagerar negativt. På grund av den alltför lågt satta kapitalkostnaden går det därför inte att uppfattade det på annat sätt än att utredningen avsiktligt vill svälta ut välfärdsföretagen och tvinga dem upphöra erbjuda välfärdstjänster.

Genom sin regleringsmodell består därför utredningens övervinst av (I) ersättning för konservativ redovisning, (II) ersättning för värdeskapande investeringar samt, på grund av alltför lågt satt kapitalkostnad, (III) även delvis en ersättning för kapitalkostnaden samt (IV) eventuell rörelseövervinst. Men endast pkt (IV) är det som möjligtvis bör regleras enligt ursprungsmodellen! Detta till trots vill utredningen även eliminera pkt (I)-(III). Ingenstans i Reepalus utredning finns därför statistik som visar på förekomsten av rörelseövervinster, utan fokus är endast på utredningens egen övervinstdefinition.

Direktiven till Reepalus utredning säger att regleringen ska utformas så att ”...den säkrar likvärdighet, kvalitet, samhällsekonomisk effektivitet, behovsstyrning och öppenhet”. Samt att ”Kraven bör utformas på ett sådant sätt att de värnar en mångfald av utförare och att verksamhet inom välfärdssektorn även fortsättningsvis kan bedrivas i olika drifts- och ägarformer.”

Skulle utredningen bli lagstiftning kommer den skapa omfattande samhällsekonomisk ineffektivitet eftersom den i princip belägger innovation med 100 procent marginalskatt och eftersom utredningen kommer framtvinga en mycket omfattande omallokering av produktiva resurser från befintliga privata skol- och vårdföretag till offentliga organisationsformer. En sådan omallokering är mycket kostsam i både tid och pengar, men även i former av förluster i organisatoriskt lärande eftersom befintliga processer upphör och behöver återskapas i nya organisationsformer. Utredning kommer därmed även sänka kvaliteten i skola, vård och omsorg. Utredningens förslag riskerar därför skapa betydande lidande för såväl unga som gamla.

Genom sin konstruktion ger utredningen ett giftpiller till välfärdsföretagen som gradvis kommer att dö ut och därmed värnar den inte heller om en mångfald av utförare.

Sammanfattningsvis är detta en exempellös dikeskörning av en offentlig utredning. Inte nog med att den inte klarar av att uppfylla sitt syfte. Istället tycks den ha kidnappats av andra intressenter som vill eliminera privat företagande i välfärden. Denna kommer inte endast träffa riskkapitalisterna utan den slår brett mot alla, seriösa som oseriösa, privata välfärdsföretag. Förpassa därför hela utredningen till papperskorgen. Det är bättre med ett omtag som syftar till att skapa valida och reliabla kvalitetsmått av välfärdstjänster och sedan bygga styrningen på dessa mått.

Joachim Landström

universitetslektor, Företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet

artikelförfattaren har skrivit två utredningsrapporter till Reepalus utredning.

Joachim Landström
Annons
Annons
X

Ilmar Reepalu.

Foto: Jonas Ekströmer/TT (arkiv 2016) Bild 1 av 2

Joachim Landström

Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X