Annons

Vardagar 2Rebellen Lundell har blivit en livstrött ornitolog

Ulf Lundell på Gröna Lund 2015.
Ulf Lundell på Gröna Lund 2015. Foto: IBL

Först när ensamvargen Ulf Lundell även tröttnar på fåglarna kniper det till i Therese Erikssons hjärta. ”Vardagar 2” är annars just det, drygt 670 sidor vardagliga betraktelser av det lilla livet på Österlen. Den som söker nytt skvaller mellan raderna blir utan några större överraskningar.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Vardagar 2

Författare
Ulf Lundell
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

672 s.

”Vitsippor vitsippor vitsippor / Inget är så svårt för människan / som att leva”
Det är april 2018 och det är inte lätt att vara Ulf Lundell. Det svåra handlar mindre om att han är just Ulf Lundell, mer om att han är människa. Skilsmässan, saknaden efter galleristen S, plågar honom. Världen och politiken har blivit galen, kroppen äldre och tankarna lite mörkare. Och bilen går bra? Nej, inte det heller.

”Vardagar 2”, en pjäs på närmare 700 sidor, är här. Det är ingen nattsvart bok. Här finns öga för skönhet (nej, jag syftar inte på kvinnor, åtminstone inte enbart) och humor (om än lite undanskymd, som en oskyltad avtagsväg man lätt råkar missa i farten). Men det är klart: det sorgsna stråket dominerar. Det som ligger bakom honom är så mycket mer än det som ligger framför, och det är knepigt att försonas med. Mot slutet, i december 2018, skriver han om barnen: ”Dom kommer att uppleva / dom med / att detta att bli gammal / är det absolut svåraste i livet”.

Blicken i backspegeln passar Lundell särskilt illa, tänker jag under läsningen. Men vänta, vad menar jag med det? Har han inte alltid varit en vemodig fullblodsnostalgiker? Alltid skrivit och sjungit om tider – och kvinnor – som flytt? Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu. Jodå. Men i melankolin har det alltid funnits en framåtrörelse, otålig och förväntansfull. ”Med rastlösheten som gift i mitt blod / Hon går förbi här som en doft av hopp”, som det heter i ”Hon gör mej galen”; för övrigt den mest exakta låten om förälskelsens dårskap, med sitt upprepade ”hon kan bli min frihet / hon kan ta mig ut härifrån”. Eller hur.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Vad ska en sjuttonåring idag med min gamla platta till, undrar Lundell i ”Vardagar 2”, när han träffar en kille med hans musik i lurarna.

Friheten, ja. Det är väl ändå först och främst frihetsevangelisten Lundell som, i böcker och låtar, diktat sig in i våra hjärtan? Vi är många som haft vår obligatoriska, inte alltid övergående, Lundellfas i gymnasiet och under de första stapplande stegen ut i vuxenlivet. Vad ska en sjuttonåring idag med min gamla platta till, undrar Lundell i ”Vardagar 2”, när han träffar en kille med hans musik i lurarna. Jag antar att svaret är detsamma som det alltid varit: nejet till konformiteten, jaet till friheten. Så var det i alla fall för mig och min bästis, när vi nyss flyttat hemifrån och spelade ”När jag kysser havet” på högsta volym. Det gick utmärkt fint att kombinera med Rikard Wolff-konserter och mina studier i genusvetenskap. Världen vårt ostron, vårt smörgåsbord.

Den där Uffe som lockar hungriga gymnasister bor inte här längre. Det blir tydligt i ”Vardagar 2”. Kanske beror det delvis på att hans eviga melankoli var mer tilltalande när den gick att förlägga till en obestämd framtid, långt före några verkliga förluster. Men mest handlar det nog om att frihetsprojektet faktiskt är skrinlagt, rastlösheten stillad. Inte ens i förhållande till kvinnor är han särskilt febrig längre; han fortsätter att betrakta dem ingående, men när blodet rusar ter det sig mest som ett olycksfall i arbetet. Ensamheten smärtar, men energin räcker inte riktigt till för att leta sig ut. Han läser sina tidningar och sina böcker, matar sina fåglar. Strykvargen Lundell söker inte längre sin flock.
”Vardagar 2” är associativ, slängig i stilen, det ser ut som att Lundell skriver om det som faller honom in. Och det gör han nog också. Som en inverterad spegelbild av ”Vardagar”, där det var tvärtom, sprängs barndomsminnen in i form av längre sammanhängande prosastycken, medan den huvudsakliga dagbokslika texten radbrutits till ett slags diktprosa. Ulf Lundell är egentligen en bättre poet än så här, det kan vilken slumpvist vald låttext som helst intyga, men formen funkar ändå, också som nödvändigt andrum i textmassan.

Annons
Annons

En gång träffar han Gudrun Schyman på Coop i Simrishamn, han är inte vidare trevlig.

Något skvaller får man knappast. Lundell skriver om det som händer – Svenska Akademien, riksdagsval och aktuell bokutgivning – utifrån det han läser i etablerade medier. En gång träffar han Gudrun Schyman på Coop i Simrishamn, han är inte vidare trevlig. Och de politiska textpartierna skummar jag; old school-sossen Lundell framträder tydligt ändå, med sina svingar mot SD och islamism, mot borgarna och kapitalismen. Han är inte PK. Är någon förvånad?

Mer engagerad är jag i hans ornitologiska betraktelser – ”en dubbelbeckasin är som alla vet en / traststor vadare” och ”Rödhaken / det hoppande höstlövet” – så det är först när han i november skriver att det inte är ”så roligt med fåglarna längre” som det kniper till på allvar. Sorgligt. Han fortsätter med talgbollarna ändå. Puh.
Så ser ”Vardagar 2” ut. Dagarna som går, livet som gör detsamma. Jag gillar det. Så förbaskat bra är det kanske inte, men det har nåt. För att vardagen, livet, har nåt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons