Annons
X
Annons
X

Rättsväsendet föregrep tyska raslagar

NAZITYSKLAND. Hitler behövde inte ändra lagarna för att få en pro-nazistisk rättspraxis. Genom att snabbt anamma andan i den nazistiska världsuppfattningen blev domstolarna vägröjande och skapade den rättsliga utrensning som var en förutsättning för den fysiska utrotningen.

Nazister marcherar i Berlin i samband med rirandet av Adolf Hitlers maktövertagande den 30 januari 1933.
Nazister marcherar i Berlin i samband med rirandet av Adolf Hitlers maktövertagande den 30 januari 1933. Foto: AP

Helmut Kramer, tysk domare, hävdar att domstolarna i Tredje riket inte var nazistiska. De flesta ledamöter i domstolarna var inte nazister. Istället var de, enligt Kramer, som domare är mest: måna om att ge intryck av objektiv upphöjdhet. Och i detta, menar Kramer, ligger utmaningen för oss här och nu. Domares självbedrägeri – nu som då – är att de tror att deras domslut är värderingsfria.

Jag tror Kramer har rätt. Men han företräder inte den allmänna meningen som är att de flesta domarna i Nazityskland var nazister. Och det stämmer – då vi talar om nazistpartiets medlemslängder. De inblandade själva urskuldade sig efteråt ofta med att partimedlemskapet bara handlat om viljan att få behålla arbetet. Det kanske stämmer, det med.

Nazistregeringen gjorde inte många förändringar i rättsväsendet. Fram till 1941 fortsatte det mesta som vanligt, som det varit förr, åtminstone i de ordinarie domstolarna. Visst, det fanns Sondergerichte och Volksgerichtshöfe, men även dessa var mer lika vanliga oberoende domstolar än vad exempelvis domstolarna i dagens Kina är.

Annons
X

Om juristerna i Nazityskland inte var nazister så blir deras domslut än mer skrämmande. Rättspraxis var pro-nazistisk, också när lagarna som tillämpades ännu var de som funnits före nazismen. Naziregimen avstod länge från att ändra exempelvis civilrätt och arbetsrätt. Det var domstolarnas rättspraxis som gjorde judar rättslösa. Skulle det alltså vara fel att hävda att om juristerna varit friare i förhållande till stiftad lag, så hade de inte dömt som de gjorde? Troligen. Domarkåren i Tredje riket hade i själva verket en högst flexibel hållning till lagens bokstav och anda. I många fall föregrep domstolarna raslagarna.

Ofta nämns Wannseekonferensen som tidpunkt för beslutet om Förintelsen. Men beslutet kan inte ha fattats utan att marken var förberedd, inte utan en mental beredskap. Och det var domstolarna som var vägröjarna. Rättsväsendet stod för den rättsliga utrensningen av judarna, den som var förutsättningen för den fysiska utrotningen.

När Hitler blev rikskansler hade nazisterna inte riksdagsmajoritet. I februari 1933 blev det känt att Erich Charells roman ”Ulysses återkomst” skulle bli film. Ett avtal hade träffats mellan författaren och filmbolaget UFA. Charell skulle själv regissera filmen.

I mars hölls allmänna val. Nazisterna fick 44 procent av rösterna, en framgång för dem. Men många antog att när nazisterna sitter med ansvaret kommer de att visa sig regeringsodugliga.

Dock – den 7 mars meddelas att Charellfilmen inte blir av. UFA häver avtalet med juden Charell och kräver återbetalning av förskottet. UFA menar att en klausul i avtalet ger bolaget rätt att häva kontraktet i fall Charell på grund av sjukdom, död eller liknande inte är i stånd att regissera filmen. Men Charell är ju frisk och vill göra filmen? Han vägrar betala tillbaka förskottet. Tvisten hamnar hos domstol. Charell har stöd i civilrättsbalken, raslagar finns ännu inte, juridiskt finns inget som talar mot honom. Ett givet utslag tror Charell. Han tar fel. Charells rastillhörighet, säger domstolen, måste anses utgöra ”en i själva hans person liggande grund till återkallelsen av den överenskommelse som träffats”. Slutlig dom fäller Högsta domstolen (Reichsgericht JW, 1936):

”I den tidigare rättsuppfattningen tillmättes inte blodet någon betydelse vad gällde synen på rättigheter. I den nationalsocialistiska världsuppfattningen däremot tillerkänns endast människor av tyskt blod fulla legala rättigheter. Detta aktualiserar ett hänsynstagande till rättsbegrepp som i forna tider gjorde skillnad mellan människor med full respektive inskränkt rättskapacitet. Som i total avsaknad av rättskapacitet skulle den betraktas vars rättsliga existens hade blivit fullständigt förintad. Begreppet ’civil död’ har sitt rättsliga ursprung i just rangordningen av den enskildes rättsliga handlingsförmåga. När så avtalet mellan Charell och UFA reglerar vad som skall gälla i det fall Charell på grund av sjukdom, död eller liknande skulle vara ur stånd att fullgöra sitt uppdrag måste denna klausul obetingat tolkas så att också den ändring i den enskildes rättkapacitet som följer av den i lagarna stadfästa raspolitiken ska jämställas med död eller sjukdom.”

Inga raslagar hade funnits när kontraktet slöts men uttrycket ”den vars rättsliga existens har blivit fullständigt förintad” visar domstolens hållning. Om en jude rent fysiskt har dött är ovidkommande.

Också i arbetsrätten låg domstolarna före den nazistiska regimen. Mars 1933. Inga judelagar än, inte ens för offentliganställda. En kaféägare säger upp en judisk kapellmästare, i strid med anställningskontraktet. Kapellmästaren går till Arbetsdomstolen. Han hävdar att han alltid skött sitt arbete, ingen grund finns för avskedandet. Kaféägaren tillstår att han varit nöjd med kapellmästaren. Men företrädare för nazistpartiet hotade med att bojkotta kaféet om inte kapellmästaren avskedades. Arbetsdomstolen uttalar: ”Den klagande har utfört sitt arbete till arbetsgivarens belåtenhet. Detta kan dock lämnas utan avseende eftersom avskedandet har föranletts av de tilltänkta bojkottaktioner som nationellt sinnade medborgare planerade.” (Arbeitsgericht Frankfurt, 21/4 1933.)

I november 1933 slår Högsta arbetsdomstolen fast att det är egalt om lagen säger att anställningsskyddet ska gälla för alla. Är den anställde jude är det möjligt att tolka om lagen: ”Det finns inga lagliga hinder mot anställningen av judar i det privata näringslivet. Däremot kan den nu rådande synen på judarna utgöra grund för uppsägningar. Uppenbart har ju det tyska folket numera en inställning till judarna, totalt skild från den som omfattades före Den nationella resningen. Det är naturligt att den nya inställningen får slå igenom inom den privata avtalsrätten.”

Sådana domar gjorde nya lagar onödiga. Hur som helst, fram till hösten 1941 gör arbetslagarna ingen skillnad mellan arier och judar, anställningsskyddet är detsamma. Undantaget är offentliganställda; sedan april 1933 kan judar inte vara offentligt anställda. Men domstolarna för sina egna rättsfilosofiskt sofistikerade resonemang. Så till exempel Arbetsdomstolen i Frankfurt, angående semesterrätten (4/9 1940):

”Semesterrätten är enligt nu gällande rättsuppfattning ett utslag av arbetsgivarens omsorgsplikt och denna omsorgsplikt är en konsekvens av den trohets- och lojalitetsplikt som den anställde har gentemot sin arbetsgivare. Tyska arbetsgivare och anställda står i ett omsorgs- och trohetsförhållande till varandra, ett förhållande som är omöjligt mellan arier och icke-arier. I enlighet därmed skall juden kunna kräva lämplig lön för sitt arbete, men han har inte rätt att ställa sådana anspråk som följer av arbetsgivarens omsorgsplikt.”

Högsta domstolen, Högsta arbetsdomstolen och Högsta förvaltningsdomstolen var – och är – den tyska juridikens högsäten. När domare i dessa domstolar skriver domskäl formar de rättspraxis. Dessa domare har den egentliga makten över rätten. De har också makten över människors liv. Så bestämmer de över K:s liv. K är företagsledare, av ”arisk ras”. K:s fel är att han inte har pli på sin hustru, ”arisk” också hon. Eftersom K inte bättrar sig, blir han i augusti 1938 avskedad från arbetet. Han överklagar avskedandet. Målet avgörs av Högsta arbetsdomstolen (23/1 1940):

”Vad beträffar inköp i judiska affärer har Högsta arbetsdomstolen ståndpunkten att sådana inköp gjorda av en offentligt anställd eller dennes hustru utgör laglig grund för avskedande. Denna fråga kan uppfattas annorlunda inom det privata näringslivet men kan också där utgöra grund för avskedande. Detta är fallet i det aktuella målet. Det faktum att K tolererat hustruns inköp rubbade givetvis hans goda ställning i företaget. Hans underlåtenhet utgör följaktligen tillräcklig grund för avsked.”

Inom den sfär där rasläran hade intim betydelse för den enskilde blev domstolarna vägröjare.

Nazisterna ärvde en traditionstyngd civilrättsbalk. Där ingick äktenskapslagen. Äktenskapets helgd gjorde skilsmässor nära nog omöjliga. Regimen ändrade lagen först 1938 då justitiedepartementet fick igenom justeringar, justeringar som blivit nödvändiga just på grund av domstolarnas praxis.

1934 fanns ännu ingen lag som förbjöd äktenskap eller sexuella relationer mellan judar och arier. Mycken äktenskaplig misär skulle till för att skilsmässa tilläts. Men i Karlsruhe vårvintern 1934 tas ett mål upp där en man kommit till insikt om rasens betydelse. Han krävde skilsmässa eftersom han inte längre kunde tänka sig ett liv ihop med hustrun, judinnan. Hon störde samklangen mellan honom och staten. Hustrun ville inte skiljas. Hon hade inte varit otrogen, inte misshandlat maken. Hon var fertil och hade aldrig utan giltiga skäl nekat mannen rätten till samlag. Alltså förelåg inget av de skäl som enligt lagen skulle finnas för skilsmässa. Men, skriver Oberlandesgericht, ”oomstritt är numera att den judiska rasen i vad angår blodet, karaktären och hela livsuppfattningen helt skiljer sig från den ariska rasen och att därför varje relation mellan en arier och en judinna är att anse som naturvidrig”. Det kunde inte begäras att ariska personer skulle ha insett detta faktum förrän nazistpartiet upplyste dem om det. Därför var det rätt att de som levde i blandäktenskap fick skilsmässa. Domstolen dömde egentligen inte till skilsmässa. Den ogiltigförklarade äktenskapet.

Denna praxis gällde äktenskap som ingåtts före den 15 september 1935. Då antogs ”Lagen till skydd av det tyska blodet och den tyska äran”. Hädanefter var äktenskap och sexuella förhållanden mellan arier och judar förbjudna och behandlades som brottmål.

Det blev knepiga rättegångar. Brottets rekvisit skulle vara uppfyllda, däribland fastställandet av kontrahenternas ras. Ett annat brottsrekvisit var att paret haft, försökt ha eller hade förberett sig att ha ”könsumgänge”. Somliga menade att med könsumgänge skulle förstås mer än bara samlag, exempelvis kyssar. Högsta domstolen avkunnade ett par prejudicerande domar. I den ena domen (9/12 1936) skrevs: ”Högsta domstolen har prövat huruvida lagstiftaren avsett att kriminalisera också samlagsliknande sexuella handlingar och därvid konstaterat att paragraf 2 inte enbart straffbelägger samlag som kan leda till befruktning. En extensiv tolkning är påbjuden då lagstiftaren menar att icke enbart det tyska blodet utan också den tyska äran måste skyddas.”

I det andra utslaget (7/1 1937) bestämmer Högsta domstolen gränserna mellan försök till, respektive fullbordat
Rassenschande : ”Den tilltalade L, som är jude, har tagit V med sig till sin våning. Där har V, som är av rent tyskt blod, tagit av sig kjolen, trosorna, höfthållaren, strumporna och skorna. Den tilltalade var inriktad på att ha könsumgänge med henne. En man, som känt igen L och V, hade larmat polisen, som företog husrannsakan. Det har inte kunnat fastställas om L och V kommit så långt som till samlag. Emellertid föreligger inga lagliga hinder mot att lagföra L för försök till rasskändning.”

Nazisterna praktiserade nävrätten men det var viktigt för åtminstone dem som arbetade i statsförvaltningen att hålla sig till rättsväsendet. Om domstolarna hade varit mindre undergivna skulle säkert fler ”vanliga” tyskar också stått på sig mer. Naziregimen skulle haft svårare att driva igenom sina idéer. Om domstolarna hade underkänt avskedandena av judiska anställda eller sagt nej till att upplösa så kallade blandäktenskap – hur annorlunda skulle inte det tyska samhället ha sett ut!

Många jurister verksamma under nazitiden fortsatte sin karriär efter kriget. Vad enskilda domare och åklagare innerst hade för uppfattning kan vi inte veta. Men vi kan konstatera att när nazismen besegrats, dömde domstolarna enligt nya påbud och i enlighet med en ny samhällsanda. Rättstjänarna tjänade vidare.

Hoppingivande eller skrämmande? Svaret på den frågan är ett slags dom det också.

Jesús Alcalá
Jesús Alcalá är jurist och författare. Han arbetar för närvarande med en roman och en fackbok om bland annat juristernas hållning under nazitiden.

Annons
Annons
X

Nazister marcherar i Berlin i samband med rirandet av Adolf Hitlers maktövertagande den 30 januari 1933.

Foto: AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X