Annons

Jojo RabbitRätt rolig Hitler-satir mynnar ut i buskisdrama

Greppet med att göra Hitler till en fånig dumskalle förlorar snart sin tjusning, skriver SvD:s recensent.
Greppet med att göra Hitler till en fånig dumskalle förlorar snart sin tjusning, skriver SvD:s recensent. Foto: Kimberley French/20th Century Fox

Jojo är den lokala Hitlerjugend-falangens mest hängivna rekryt i Taika Waititis ”Jojo Rabbit”. En film som går från rätt rolig satir till konventionell krigssnyftare i ett enda slag.

Under strecket
Publicerad

Roman Griffin Davis, Taika Waititi och Scarlett Johansson i ”Jojo Rabbit”.

Foto: 20th Century FoxBild 1 av 1

Hur gör man egentligen en nyskapande Hitler-satir 2020? Går det ens? Taika Waititi – han som blåste nytt liv i Thor-franchisen häromåret – gör ett försök med att skildra den gormande mustaschdemagogen som en hemlig, och ganska töntig, hittepåvän till en tioårig pojke. Pojken heter Jojo och bor i Tyskland (eller Österrike, det är lite oklart) och är den lokala Hitlerjugend-falangens nyaste och mest hängivna rekryt: filmen inleds med att han klär upp sig i keps och armbindel, kör peptalks framför spegeln med sin egen Mållgan-Hitler och sedan rusar mot den första morgonsamlingen med jublande heil Hitler-hälsningar till alla han möter. 

Väl på plats möter Jojo den försupne kommendantslusken Klenzendorf (Rockwell) och hans blonda underhuggare fräulein Rahm (Wilson) som med tjocka tüska accenter berättar för sin unga publik hur man blir en riktigt bra nazist: pojkarna ska drillas i hur man blir stridspittar medan flickorna ska lära sig hur man blir gravid. ”Jag har fött 18 ungar åt Tyskland”, inflikar fräulein Rahm och gestikulerar över sin mage, ”det här är ett underbart år att vara flicka”. 

Annons
Annons
Annons