Annons
X
Annons
X

Li Bennich-Björkman: Rationella val rena rama science fiction

Inom samhällsvetenskapen har det länge funnits en övertro på människans rationalitet. Den politiska filosofen Jon Elster, årets Skytteanska pristagare, har dock övertygande visat att vi inte alltid är kalkylerande egoister, utan att vi snarast styrs av sociala normer.

Jon Elster tilldelas 2016 års Skytteanska pris.
Jon Elster tilldelas 2016 års Skytteanska pris.

Vetenskapsteoretikern Karl Popper hävdade att vetenskapens framsteg vilar på lika delar djärvhet och kritik. Att våga ”gissa” är lika viktigt som ambitionen att försöka mot­bevisa gissningen. Den vetenskapliga metoden är en unik kombination av nyskapande och revision.

Den politiske filosofen Jon Elster, mottagaren av årets Skytteanska pris i statskunskap, omsätter Poppers ideal i praktiken. Den norskfödde Elster, som for till Paris för att doktorera på en avhandling om Karl Marx vid Sorbonne, har under sina 50 år i forskningens tjänst utvecklat, omprövat, nyanserat och till och med avvisat storslagna teorier som marxism och rationalism. På ett unikt sökande vis har Jon Elsters stora produktion vindlat sig fram genom decennierna. Hans böcker har i hög grad övertygat sina läsare, dock mer sällan honom själv. I efterföljande böcker har det därför hänt att huvudnumret utgjorts av skarpsinniga invändningar mot vad han själv tidigare skrivit.

Jon Elster (född 1940) har varit professor vid University of Chicago, Robert K Merton-professor vid Columbia-universitetet i New York och är nu ­hedersprofessor vid Collège de France. Han har framför allt ägnat sig åt politisk filosofi och under årens lopp publicerat tongivande bidrag till ­för­ståelsen av vilken roll rationalitet, irrationalitet, normer och känslor spelar för mänskligt handlande.

Annons
X

Skytteanska priset har delats ut sedan 1994 för enastående bidrag till statsvetenskapen. Bakom ­priset står Skytteanska stiftelsen, och pristagaren belönas vid en ceremoni vid Uppsala universitet, i år den 1 oktober. Sedan instiftandet har priset kommit att bli det förnämsta i världen i statskunskap. Priskommittén har beslutat att i år belöna Jon Elster, för hans ”genomborrande, skarpsinniga och aldrig sviktande vilja till prövning och omprövning av vad som förklarar mänskligt beteende”.

Jon Elsters intellektuella kompass förde tidigt honom, liksom många andra unga akademiker på 60-talet, till Karl Marx. När hans ”Making sense of Marx” utkom 1985 var emellertid Marx redan ett avslutat kapitel för honom. Elster har själv förklarat i en intervju att det efter 10–15 år i Marx sällskap stod klart för honom att nej: det här räcker inte till för att förstå världen. Även om just Marx kom att hamna i bakvatten fortsatte emellertid 60-talets vänstervåg att influera samhällsforskningen, och teorier om rättvisa och jämlikhet blev nu stats­kunskapens stora filosofiska frågor, så också för ­Elster. Dessa frågor intresserade inte bara marxister utan också liberaler, och det röda 60-talet bands på så sätt ihop med det blå 80-talet. Tolkningen av rättvisa liksom begrepp som ”okunnighetens slöja” för att försvara jämlikhet hos ”vänsterns man” John Rawls ställdes på 80-talet gärna mot den neo­liberala husguden Robert Nozicks mer hårdföra ­liberalism.

Vilken roll spelar rationalitet i mänskligt handlande och hur bär sig människor åt för att undvika irrationalitet? ”Ulysses and the Sirens” (1979) och ”Sour grapes. Studies in the subversion of rationality” (1983) är böcker som vittnar om Elsters fascination för kognitiva förklaringar till mänskligt handlande, ett intresse som sedan aldrig lämnat honom.

Odysseus vet att sirenernas locktoner kommer att bli honom övermäktiga, och att han med förnuftet inte kommer att kunna övervinna frestelsen. Han väljer därför att binda sig själv vid masten för att bokstavligen inte kunna gå dem till mötes. Liknande strategier förekommer också i vardagssituationer; man häller ut spriten och kastar cigaretterna för att motstå en kortsiktig frestelse som man vet är dålig i ett längre perspektiv.

Sour grapes – surt, sa räven – är metaforen som betecknar benägenheten att rata det man ändå inte kan få. Irrationellt kanske, men samtidigt ett utslag av självinsikt och realism. Både denna strategi och självbindningen markerar för Elster avvikelser från den av egenintresse drivna rationaliteten. Männi­skor är inte kalkylerande egoister, i varje fall inte i så hög grad att teorin om rationella val är allmängiltig.

I den inflytelserika boken ”The cement of society” (1989) borrar Elster vidare i vad det är som ­formar mänskligt handlande. Rationalitet och egen­intresse är inte hela svaret – frågan är om det alls är ett särskilt meningsfullt svar. I den senare ­boken ”Explaining social behavior” (2007) hänger det rationella valet definitivt löst; Elster uttrycker det som att människor många gånger uppträder både irrationellt och oegennyttigt och att en del av de antaganden som görs i rationalitetsteorin är ”rena rama science fiction”.

Men det som engagerade Elster i ”The cement of society” är hur mänskligt beteende formas av ­sociala normer, både vad gäller en grundläggande förutsägbarhet och uppkomsten av spontant samarbete. Visst hade detta sagts förut, bland annat av storheter som Alexis de Tocqueville, Émile Durkheim, Max Weber, James Coleman och Pierre Bourdieu. Men Elster är en av de första som fört in denna insikt i den dittills starkt egenintresse-orienterade statskunskapen.

Normer, informella regler för ”hur vi gör saker och vad som är acceptabelt”, är ”samhällets kitt”; de är vårt kollektiva sätt att hålla ordning och att hålla koll. Normer kan stå i strid med vad som vid ett visst läge utgör individens egenintresse, och när sådana ­kollisioner inträffar talar man numera i stats­kunskapen om sociala dilemman eller sociala ­fällor, när individuellt rationella handlingar kan bli katastrofala för kollektivet. I Sverige är det (fort­farande) en norm att betala skatt, men i mitt egenintresse kan det ligga att betala så litet som möjligt (eller inget alls). Om flertalet agerar så, finns emellertid inget att bedriva gemensam politik för. I Grekland har ett liknande tillstånd faktiskt uppstått. Och samtidigt som normen där blev att inte betala skatt utvecklades parallellt ett högst irrationellt missnöje över att inga pengar finns i stats­kassan.

I ”Alchemies of the mind. Rationality and the emotions” (1999) introducerar Elster känslor i den statsvetenskapliga teoribildningen för att förstå mekanismerna bakom hur vi agerar. Med andra ord har han successivt adderat fler lager i sin analys av mänskligt beteende från enbart rationalitet till att inkludera också irrationalitet, kollektivets självreglerande normer och känslornas inverkan.

Jon Elsters mer empiriskt inriktade motsvarigheter när det gäller intresset för mänskligt agerande är psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky, som dramatiskt ökat vår kunskap om hur vi fungerar som handlingsvarelser. Endast undantagsvis är vi rationella och kalkylerande; oftare är vi styrda av impulser, intränade mönster – och beroende av genvägar, tumregler och ledtrådar.

Vår rationella, eftertänksamma sida håller sig gärna dold. Varför det? För att eftertänksamhet och rationalitet är ansträngande, kräver energi, öppnar upp för osäkerhet som vi i det längsta vill undvika, menar Kahneman. Därför är vi mer benägna att ­reagera känslostyrt, till synes kanske irrationellt, och impulsivt. Trots allt leder det oss ofta rätt – om än långtifrån alltid. På ett sällsamt sätt har Jon ­Elster och Kahneman-Tversky under decennierna rört sig i riktning mot samma insikter, den förre på teoretisk väg och de senare genom experiment och empirisk prövning.

Jon Elster har ett strängt forskningstemperament. Under senare år har han, enligt min mening helt riktigt, gått till storms mot den långtgående matematisering och formalisering som abstraherar in absurdum såväl som mot den utveckling inom samhällsvetenskapen och humaniora som kännetecknas av en upplösning av kunskapsbegreppet och en relativisering av sanningen, vilket de ivrigaste postmodernisterna och postkolonialisterna ägnar sig åt. Dessa utvecklingslinjer inom samhällsvetenskaperna och humaniora leder bort från genuin förståelse av människan och skymmer ­sikten. Bortkastad talang och dessutom skadligt för analysen av samhället, är Elsters otvetydiga dom i båda fallen.

Jon Elster är en sällsynt mångsidig tänkare och forskare. Förutsättningslöst har han närmat sig grundläggande frågor om människan, och även ­använt de teoretiska insikterna empiriskt. Många av perspektiven från Elsters mer teoretiska arbeten har smält samman i empiriska studier av konstitutioner, särskilt i Central- och Östeuropa efter kommunismens fall.

Han har också bidragit till samhällsvetenskapernas självreflexion genom flera verk, till exempel i ”Nuts and bolts of the social sciences” (1989). Förklaringar inom samhällsvetenskaperna bör utgå från vad människor vill, vilka idéer de drivs av och hur de tänker, menar han, och inte från abstrakta lagbundenheter eller funktionella för­klaringar som tar sin utgångspunkt i evolutionärt urval. Denna metodologiska individualism utgör grunden för hela Elsters vetenskapliga program; att kunna förklara mänskligt handlande genom människan själv.

Jon Elster har genom sin stora beläsenhet och nyfikenhet introducerat den betydligt mer ”smala” statskunskapen till såväl ekonomiska, sociologiska, som psykologiska teoribildningar som därefter fått stort inflytande i ämnet. Elsters egna intellektuella upptäcktsfärd har därmed i hög grad bidragit till vårt ämnes utveckling.

Läs även om tidigare års Skytteanska pristagare svd.se The Johan Skytte Prize skytteprize.com
Annons

Jon Elster tilldelas 2016 års Skytteanska pris.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X