Recension

Breven till mammaRastlösa brev till en mor

Under strecket
Publicerad
Annons

Kanske bär varje brev - i den mån icke-elektroniska brev ännu skrivs - palimpsestiskt avsändarens adress. Kanske skriver man brev till sig själv, till sitt framtida Jag. Denna brevets relativa och naturliga självbespegling, jämte dess upptagenhet vid sådant som med tiden lätt förvandlas till trivialiteter för alla utom brevskrivaren och mottagaren, gör det till en vansklig litterär genre.
När Anne-Marie Berglund i dag utkommer med ett urval brev skrivna till sin mor mellan 1975 och 1995, Breven till mamma, är anspråken förvisso nedtonade - man gissar att författaren i första hand velat se det oförställda och livsnära i tryck. Måhända har det funnits tankar på ett slags apokryfiskt facit eller korrektiv till författarskapet.

En mellanbok är det i alla händelser. Här finns för mycket pliktskyldigt registrerande, för många interna vardagshändelser återgivna utan riktig glöd. Flertalet brev är skrivna utomlands -
Frankrike, Italien, Grekland, senare även Nord- och Sydamerika - och handlar inte så lite om sådant man fäster stor vikt vid på resande fot: hotellrum, måltider, väder och kläder.
Berglunds humörsvängningar är intensiva - man känner väl igen dessa resandets häftiga kast mellan trött irritation och aptit, vag hemlängtan och längtan efter en annan plats. Någon djupare självrannsakan blir det aldrig tal om, och trots att Berglund är i Paris eller Rom eller Kavalla för att skriva eller måla når det estetiska resonerandet sällan längre än till uttröskade, om än allvarligt syftande, påståenden i stil med ”Hur överlägsen är inte fantasin den så kallade verkligheten, konsten är det enda eviga!”.
Desto mer kretsar kring män. Brevskriverskan har, som man säger, ett rymligt hjärta; det är ständigt nya och tillfälliga, ibland simultana romanser. Hur ytliga eller omvälvande de är får vi inte veta, Berglund uttrycker sig även här ganska schematiskt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons