Perfect Guide

Rasistkortet dödar alla diskussioner

Stockholm har blivit otäckt, säger min kompis. För 20 år sedan kände jag mig trygg på gatorna, nu vågar jag inte gå hem ensam på nätterna.

Jag frågar om han skämtar, men det gör han inte. 

Annons

Så fort hon andades något om rasism, slöt sig samtliga intervju–
offer. 

Det dröjer inte många sekunder innan han, med buttert tonfall, nämner Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”-tal – och jag inser att hela trygghetsutspelet egentligen handlar om flyktingfrågan. 

Normalt befinner vi oss sällan i väsensskilda åsiktsbubblor, men när min kompis målar upp Stockholms innerstad som en krigszon undrar jag om vi lever på samma planet. 

– Visste du att det finns 300 svenska IS-krigare? säger han. 

– Mmm, är det många av dem som jagat dig längs Karlavägsallén? 

Jag eldar upp mig, och innan vi skiljs åt har jag hunnit kalla honom för både ”Mini-Jimmie” och ”Trump-kramare”. Senare samma dag häller jag bensin på elden genom att messa en Ku Klux Klan-bild. 

Barnsligt, förstås, och inte särskilt populärt – de senaste två veckorna har han inte besvarat något av mina samtal eller mail. 

Ur en diskussionskonstruktiv synvinkel var min strategi usel. Något som bekräftas av sociologen Arlie Hochschild – författare till Strangers in their own land, som kallats den bästa boken för att förstå det amerikanska presidentvalet. Hon har intervjuat människor långt utanför hennes egen progressivt liberala åsiktsbubbla. Så fort hon andades något om rasism, slöt sig samtliga intervjuoffer. 

”De blev kränkta och hamnade på defensiven”, förklarar hon i New York Times. ”Skambeläggning är det absolut sämsta sättet om man vill förändra någons världssyn. Att kalla någon rasist är att idiotförklara dem och samtidigt reducera hela deras identitet till en åsikt.” 

En självklarhet kan tyckas, men uppenbarligen inte för mig. Jag borde alltså ha sagt, ungefär, ”du är min vän men vissa av dina åsikter uppfattar jag som aningen invandrarfientliga”. Och därefter förklarat varför. Det är en variant på författarens utmaning att gestalta snarare än att berätta. 

En metod som kan fungera, enligt Hochschild, är att vädja till människors grundläggande värderingar. Men man bör tydligen vara beredd på att de ibland kan skilja sig från ens egna. 

Till Toppen