Annons
X
Annons
X

Hynek Pallas: Rasistisk film blev biopublikens födelse

(uppdaterad)

I dagarna är det 100 år sedan ”Nationens födelse” hade premiär, en film som blev startskottet för det som vi i dag känner som Hollywood. Den mörka sidan av historien om D W Griffiths nyskapande succé är att filmen hyllar Ku Klux Klan och är djupt rasistisk.

Klanen rider till attack mot svarta soldater.
Klanen rider till attack mot svarta soldater.

I Justin Simiens snart biografaktuella film ”Dear white people”, en komedi om relationen mellan svarta och vita på ett amerikanskt elituniversitet, visar den svarta eleven Sam sin studentfilm ”Re-birth of a nation”. I den stumma kortfilmen är vita personer en pöbel som med hårt vitmålade ansikten reagerar med ilska och aggression på Barack Obamas valseger.

Scenen är lika mycket grov politisk karikatyr som referens till en fråga som länge plågat filmhistorien. Filmen som Samantha gör parodi på, David Wark Griffiths ”Nationens födelse” – som hade sin urpremiär i Los Angeles för exakt 100 år sedan – är nämligen inte bara en av historiens mest inflytelserika filmer. På grund av sin rasism är den också en av de mest kontroversiella. Och dessa saker är obönhörligen sammantvinnade.

För att förstå den förändring som ”Nationens födelse” innebar för amerikansk film, och hur dess rasism ska tolkas i sin kontext, måste bandet backas till åren före 1915. Det unga mediet hade nyligen gått från attraktionsfilm – tåg som rusar mot kameran – till kortfilmer med viss narrativ struktur. Regissörer arbetade på löpande band och filmerna visades tillsammans med annan underhållning i sjaviga lokaler för underklasspublik.

Annons
X

D W Griffith, född 1875 i en fattig Kentuckyfamilj med en far som var inbördeskrigsveteran, blev först teaterskådespelare och sedan en av filmbranschens mest innovativa och effektiva regissörer. Från 1908 till 1913 gjorde han fler än 450 filmer, ungefär två i veckan.

Griffith var en skrävlare, något han tidigt tog i bruk i pr-syfte. Men även om han inte hade uppfunnit närbilder, nedtoningar och irisslutningar så var han, som stumfilmsnestorn Tom Gunning påpekat, tidig med att använda dessa i narrativets tjänst. När Griffith 1913 såg historiens första internationella blockbuster, den italienska Nero-filmen ”Quo vadis?” som klockade in på två timmar, och bestämde sig för att gå vidare hade han således både metod och tekniskt kunnande. Att det blev just Thomas Dixons framgångsrika bok ”The clansman” som inspirerade hans första långfilm är inte förvånande. Griffith var besatt av inbördeskriget, hade gjort elva filmer baserade på pappans berättelser, och var liksom Dixon övertygad rasist.

Även Dixon var från en familj i södern som förlorat pengar och slavar. En dag hamnade han på en uppsättning av Harriet Beecher Stowes ”Onkel Toms stuga” och skrev rasande en bok som svar på vad han ansåg var romantiskt dravel om ädla svarta och veka vita. Dixon delade den i vit makt-miljöer vanliga åsikten att Stowe bidragit till kriget och splittrandet av nationen – och vände på steken. Böckerna sålde i miljonupplagor.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    **Griffith lånade gestalterna **och dramat, och bakade samman det intima med stora historiska scener. I centrum för ”Nationens födelse” står familjen Stoneman från nord och familjen Cameron från syd. Deras öde vävs kring inbördeskriget och en kärleksaffär mellan Stonemandottern Elsie (spelad av Lillian Gish) och unge Ben Cameron. Under rekonstruktionstiden lierar sig pappa Stoneman med politikern Silas Lynch, skildrad som en psykopatisk mulatt. De styr södern genom att, för att citera mellantexterna, ”krossa vita under en svart stövelklack”.

    Medan svarta soldater plundrar, hindrar vita från att rösta och antastar kvinnor får Ben plötslig inspiration. Han ser hur en grupp svarta barn som plågar vita skräms av ett vitt lakan. Så föds Ku Klux Klan.

    För dagens publik ter sig den tre timmar långa ”Nationens födelse” arkaisk med sina tintade bilder, sin spelstil och mellantexter. Samtidigt ser man fortfarande hur det kan komma sig att 1910-talets åskådare skrek och applåderade klanens ritt – eller att svarta grät och bad i segregerade salonger. För regissörens stora bedrift var det känslomässiga engagemanget. Stridsscenerna är maffiga och de intima stunderna berättade med imponerande stil och bildlösningar.

    En scen som för mig sömlöst sammanlänkar filmspråket med ideologin utspelar sig i en belägrad stuga. Utanför bankar svarta soldater för att ta sig in. En inlåst vit pappa är beredd att skjuta sin fru och lilla dotter. Griffith korsklipper mellan soldaterna och klanen som rider till undsättning. Och mitt i det en plötslig närbild på den lilla flickans ansikte, en av filmens få sådana. Effekten känns fortfarande, ett sekel senare.

    ”Nationens födelse” – som först fick premiär under namnet ”The clansman” – blev en omedelbar framgång. I storstäderna fyllde den i månader de teatrar Griffiths folk hyrt. På landet turnerade särskilda shower. De 100 000 dollar filmen hade kostat att göra, en ofattbar summa vid den här tiden, var snabbt intjänade. 1917 hade tio miljoner amerikaner sett den. En orsak var att Griffith anlitade pr-folk som tog till strategier som står sig i Hollywood än i dag: man skickade ut överdrivna uppgifter om budget och inspelning, och gödde kontinuerligt pressen med statistisk över intäkter och besökssiffror.

    Listan på konsekvenser som ”Nationens födelse” fick är för lång att återge, men den är en viktig grundbult i det vi i dag känner som Hollywood. Filmen gav omedelbar skjuts åt biografbyggande och distributionsstruktur. Och kanske viktigast – den skapade en ny publik.

    Griffith gjorde allt för att sätta finkulturell stämpel på mediet. Han baserade ”Nationens födelse” på en bästsäljare, skröt om hur historiskt korrekt filmen var – mordet på Lincoln återskapades med hjälp av ögonvittnen, det hade bara gått 50 år sedan krigsslutet – och använde specialskriven musik framförd av en orkester som inkorporerade klassiska stycken och opera. Det här var första men långt ifrån sista gången som Wagners ”Valkyrieritten” användes på film, i en scen där den hästburna klanen dundrar fram.

    Det tilltalade en teaterintresserad medelklasspublik som också ville sitta skönt och kunde betala för det. Filmen drogs ur de dåliga visningslokalerna och bort från underklassen. Vilket också varit del i censurdebatten som då rasade kring mediet över hela världen (Sverige införde censur redan 1911). Främst var sex och våld på tapeten. Men nu blev även ras ett slagträ.

    Griffith måste ha varit medveten om att hans film var kontroversiell. Med en formulering som klingar bekant i samtidsdebatten inleds ”Nationens födelse” med en förtext om yttrandefrihet – ”vi tar oss rätten att skildra även den mörka sidan av händelser”.

    Protesterna började tidigt. Medborgarrättsorganisationen NAACP lyckades stoppa matinévisningen i Los Angeles den 8 februari med motiveringen att filmen kunde leda till lynchningar. Det blev början på en mångårig kamp som bland annat skulle bidra till att NAACP dubblerade sitt medlemskap och utvecklade den protesttaktik som kom att bli central i medborgarrättsrörelsen.

    Hur ska man då förhålla sig till ”Nationens födelse”? Att det är en viktig kugge i filmhistorien är uppenbart. Fram till det tidiga 80-talet försökte kritiker och historiker därför separera stilen från ideologin. Men det är omöjligt. Inte bara för att alla svarta i filmen som inte är statister spelas av vita i blackface – något Griffith förklarade med att han inte ville ha ”svart blod”. Eller för att det skamlösa hyllandet av klanen (inklusive kringförsäljning av KKK-hattar och förkläden) bidrog till dess revitalisering.

    Nej, det rasistiska budskapet, den berättelse Dixon ville skapa om en nation som gjuts samman av den vita rasen, är själva kärnan i dramat och spetsas till av filmspråket. Det är ingen slump att det var författaren som efter filmframgångarna insisterade på att filmen skulle byta namn från ”The clansman” till ”En nations födelse”.

    Som historikern Melvyn Stokes konstaterar i en ambitiös bok om filmen, ”D W Griffith’s The birth of a nation” (2007), så var en orsak till populariteten att ”Nationens födelse” spelade på känslor i den amerikanska samtiden. I södern rädslan kring en skakig segregation, i norr diskussioner om en invandring som inte längre kom från det ”ariska” Skandinavien utan från Polen och Sydeuropa.

    Även blandäktenskap var en het fråga – mellan 1887 och 1930 skapades 41 olika lagar mot dessa, främst i södern – och mulatter som Lynch är filmens slugaste och farligaste karaktärer. De vita kvinnornas roll är att värja sin heder mot svarta. Richard Dyer, som skrivit en utförlig essä om ras i filmen, påpekar hur Lillian Gish med sin liljevita hy är en perfekt symbol för den hotade kvinnan som behövde försvaras av den vite mannen, och lyfter fram scenen där Lynch förgriper sig på henne.

    Den sovjetiske regissören Sergei Eisenstein uttryckte redan 1940 sitt hat mot ”Nationens födelse”: han ansåg den vara propaganda som aldrig kunde räddas av ”kinematografiska kvaliteter”. Därför var den dålig. Själv är jag böjd att hålla med kritikern Kent Jones som häromåret skrev att just för att filmen inte är propaganda – inte Veit Harlans övertydliga klumpfotsantisemitism utan ett imponerande dynamiskt drama – så gjuts det ideologiska budskapet samman med stilen och blir än farligare. För ”det kinematografiska” är utmärkt, och det är därför ”Nationens födelse” fått en betydelse den aldrig hade fått som propaganda.

    **Detta är viktigt **– för att citera Griffith själv ”den mörka sidan av sanningen” – men det är först när man ser det utan skygglappar som det går att utmana de rasistiska problem som följt. En annan konsekvens av ”Nationens födelse” var nämligen att kontroverserna påverkade svartas möjligheter i det allt viktigare bildmediet. Hollywood blev länge extremt försiktigt kring svarta roller. Självcensuren, i synnerhet kring blandrelationer, höll i sig i branschen till slutet av 60-talet.

    Så det är lätt att förstå Sams frustration i ”Dear white people”. Hollywood må inte längre göra film som hyllar lynchningar. Men det dröjde 99 år från premiären på ”Nationens födelse” till det att en svart regissör fick en Oscar. Av den filmakademi – världens mäktigaste filminstitution – som fortfarande utgörs av 94 procent vita.

    Hynek Pallas
    är fil dr i filmvetenskap och kritiker i SvD.

    Annons
    Annons
    X

    Klanen rider till attack mot svarta soldater.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X