X
Annons
X
Recension

Minnet av en smutsig ängel Rasismens järnbur av ömsesidig rädsla

När Europa i sin litteratur skall försöka förstå sitt koloniala förflutna tycks apan vara en privilegierad figur och tolkningsnyckel. Apan står som en medierande länk mellan Vi och de Andra, mellan civilisation och barbari, mellan vit och svart och mellan människa och djur. Det säger sig självt att det är ett högt spel med många falluckor. I kolonialistisk och rasistisk retorik har ju svarta människor med en seglivad tankefigur jämförts med just apan: med det djuriska, vilda och oförnuftiga. Kan denna symbol vändas mot sig själv och laddas med kritiska kvaliteter? I Norden har bland andra så vitt skilda författare som Karen Blixen ( ”Apan”), Carl-Henning Wijkmark ( ”Dressinen”) och Peter Høeg (”Kvinnan och apan”) försökt.

Också i Henning Mankells nya roman "Minnet av en smutsig ängel" får en apa fungera som raspig spegel och prövosten för frågan om vad som krävs för att få kallas en människa. Apan, som heter Carlos, uppvisar många människoliknande drag. Han kan runt sekelskiftet 1900 ses med en cigarr i handen, iklädd vit serveringsjacka, på den lukrativa bordell i Portugisiska Östafrika som romanens huvudperson av en slump blivit ägare till. Apan är ett pikant inslag, såklart – men får också andra, långt mer betydelsemättade funktioner.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X