Annons
X
Annons
X

Ulrika Björk: Rasismen har rötter även i humanismen

Hur ska vi hantera det faktum att det västerländska humanistiska tänkandet, trots universella anspråk, främst formulerats av och för vita? Två nya böcker om Hannah Arendt och Frantz Fanon ger perspektiv på den europeiska kolonialismens komplexa arv.

Hannah Arendt (1906–1975) och Frantz Fanon (1925–1961).
Hannah Arendt (1906–1975) och Frantz Fanon (1925–1961). Foto: Corbis / UPI

**Att det amerikanska **”raskriget” inte är över visar med brutal tydlighet kyrkskjutningen i Charleston den 17 juni. Hatbrottet var riktat mot ”svarta, judar och latinamerikaner”, skrev den 21-årige vite gärningsmannen i sitt webbmanifest. I en intervju veckan efter dådet pekade Barack Obama på slaveriets och Jim Crows långa skugga, hur rasdiskriminering genomsyrar det amerikanska samhället och ingår i dess DNA: ”Vi är ännu inte botade från rasismen.”

I Charleston utbröt det amerikanska inbördeskriget, som ledde till att slaveriet avskaffades 1865. Av de 400 000 människor som uppskattas ha sålts som slavar i vad som nu utgör Amerikas förenta stater anlände nära hälften till Sullivan’s Island utanför Charleston – en helvetisk motsvarighet till immigrant- och museiön Ellis Island. (Det enda minnesmärket på Sullivan’s Island lär vara en bänk som författaren Toni Morrison har bekostat.) Förra året reste aktivister i Charleston en staty över den karibiske abolitionisten och före detta slaven Denmark Vesey. Vesey var en av grundarna till Emanuel African Methodist Episcopal Church där skjutningen ägde rum i juni. Han avrättades 1822 för att ha planlagt ett uppror mot slaveriet.

Enligt historikern Douglas R. Egerton, som uppmärksammade händelsen i The New York Times, väckte statyn debatt. Medan många ser Vesey som en frihetskämpe kallar andra honom ”terrorist”. Fördömandet visar hur lite vi har förstått av slaveriets verklighet, menar Egerton. Veseys plan var förvisso våldsam. Den 14 juli 1822 skulle stadens slavar mörda sina ägare medan de ännu sov och sedan segla mot Haiti, där de svarta invånarna i namn av upplysningens jämlikhetsidéer gjort revolution 1791. Men i början av 1800-talet fanns inget medborgarrättsligt system för Vesey att handla inom. Sin egen befrielse köpte han för en vinst på lotteri. Om vi dömer de tidiga abolitionisternas motvåld generaliserar vi gärna utifrån metoder som Martin Luther King Jr kunde använda 150 år senare – demonstrationer, civil olydnad och bojkotter. Vi glömmer också att såväl slaveriet som 1900-talets rasdiskriminering var våldssystem som uteslöt jämlika politiska förhandlingar.

Annons
X

Den institutionaliserade rasismens skugga behandlas i två nyutkomna böcker: Kathryn Gines ”Hannah Arendt and the Negro Question” (Indiana University Press, 194 s) och Lewis R. Gordons ”What Fanon Said: An Introduction to his Life and Thought” (Fordham University Press, 208 s). De bidrar båda till en kulturteoretisk uppgörelse med slaveriets och den europeiska kolonialismens arv. Särskilt Gines studie väcker frågan hur tänkare som legitimerar detta arv ska hanteras när deras skrifter – ofta på rakt motsatta grunder – har kommit att ingå i en modern ”humanistisk” kanon. Under läsningen av båda böckerna återkommer den dystra insikten att huvuddelen av denna kanon, och den modernitet den representerar, trots universella anspråk är upprättad av och för vita.

Kathryn Gines är forskare och lärare i filosofi och africanastudier vid Penn State University i USA. Ingången i ”Hannah Arendt and the Negro Question”, hennes första monografi, är identitetspolitisk: ”Som svart kvinna känner jag inte igen mig i Arendts politiska skrifter, inte ens då hon behandlar anti-svart rasistiskt förtryck.” Inspirerad av Toni Morrison och Alice Walker har hon skrivit den bok hon själv hade velat läsa. Den provokativa titeln anspelar på den amerikanske filosofen Richard Bernsteins ”Hannah Arendt and the Jewish Question” (1996). Trots den bestämda artikeln, skriver han, har ”den judiska frågan” aldrig syftat på en bestämd fråga. Tvärtom har det ursprungligen antisemitiska uttrycket sedan 1700-talet hänvisat till ett skiftande fält av frågor som sträckt sig från vilka rättigheter judarna skulle ha som medborgare i de europeiska nationalstaterna till huruvida de bildade ett distinkt folk, en ”ras” eller en nation. Inte minst har frågan ändrat skepnad genom historien. Under 1900-talet blev den inte bara en angelägenhet för den politiska sionismen. Med nazismens vansinniga rasideologi blev frågan ett varsel om en katastrofal ”lösning” – utrotningen av Europas judar.

”The Negro Question” är enligt Gines på motsvarande vis sedan 1500-talet innesluten i otaliga debatter på de amerikanska, europeiska, afrikanska och asiatiska kontinenterna som rör det ännu pågående förtrycket mot svarta i kombination med slaveriets och kolonialismens avhumaniserande institutioner och folkmord. På 1930-talet gjorde den franskkaribiska litterära négrituderörelsen frågan till sin genom att skriva fram en positiv svart diasporakultur. I likhet med 1920-talets afroamerikanska Harlemrenässans återupprättade Négritude ett afrikanskt förflutet och skapade en ny symbolisk hierarki som utmanade den vita kulturen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Gines affirmativa hållning återkallar kraften hos dessa tidiga rörelser. Hon genomför en textkritisk rättegång där Arendts otillräckliga och bitvis stötande behandling av frågor som rör kolonialt våld, anti-svart rasism och medborgarrättsaktivism skärskådas. Huvudanklagelserna är att Arendt felaktigt betraktar frågan om de svartas situation som deras eget problem snarare än de vitas och att hennes analys av ”den judiska frågan” har implikationer som hon inte gärna uppmärksammar. Arendt förespråkade exempelvis under 1940-talet en judisk armé men kritiserade senare de svarta befrielserörelsernas revolutionära motvåld. Varför rättfärdigade det nazistiska förtrycket väpnat motstånd men inte det koloniala? frågar Gines.

    Bevisföringen består av sju väldokumenterade kapitel som tar sin utgångspunkt i 1960-talets segregation och rasistiska äktenskapslagar i den amerikanska södern, ifrågasätter Arendts åtskillnad mellan privat, politiskt och socialt, gör kritiska nedslag i hennes behandling av den imperialistiska rasismen och blottlägger inkonsekvenser i hennes syn på det revolutionära våldet. Gines dom är att Arendts politiska tänkande inte lyckas representera ”den frånvarande svarte andre”. Hennes omdöme uppvisar tvärtom en genomgående okänslighet inför de svartas öde.

    Om Gines bok drar mot idéhistoria – hon läser Arendts texter som inlägg i en dåtida debatt, spårar litteratur hon läste och lyfter fram alternativa ståndpunkter i hennes samtid – skriver Lewis Gordon en intellektuell biografi över den karibiske läkaren, filosofen och revolutionären Frantz Fanon. Gordon, som nyligen talade i Stockholm vid Nordiska sällskapet för fenomenologi, är professor i filosofi och africanastudier vid University of Connecticut i USA. Med gästprofessurer i Frankrike och Sydafrika har han etablerat sig som en av den postkoloniala filosofins ledande teoretiker. ”What Fanon Said” är den senaste av ett tiotal böcker som närmar sig rasism och postkolonial teori existensfilosofiskt.

    Frantz Fanon föddes den 20 juli 1925 på den franskkaribiska ön Martinique. Han dog i leukemi 1961, bara 36 år gammal. Under de år han fick var han imponerande produktiv. Parallellt med studier i medicin i Lyon läste han filosofi och författade vid sidan av sin doktorsavhandling i neuropsykologi genombrottsverket ”Svart hud, vita masker” (1952).

    I två kapitel ger Gordon en sammansatt tolkning av denna på en gång poetiska, filosofiska och psykoanalytiska studie av ”misslyckandet” (failure, raté). Dels handlar det om ”den svartes” misslyckade försök att vara människa i en värld där ”det mänskliga” har identifierats med ”vithet”. Fanon är både protagonist och ledsagare; likt Vergilius i Dantes ”Inferno” för han läsaren ned i avgrunder som många inte vill kännas vid. Dels handlar det om den västerländska civilisationens misslyckande; dess ”teodicéproblem” som Gordon kallar det. Hur kan tankesystem som ger sig ut för att vara fullkomliga, upplysta och moraliskt högtstående legitimera så mycket orättvisa?

    Bokens återstående delar ägnas åt 1900-talets ”karibiska vår” och dess genomslag på den afrikanska kontinenten. Fanons engagemang för Algeriets självständighet i slutet av 1950-talet har sin bakgrund i négrituderörelsens självupprättelse. Grundtanken i den ”institutionella terapi” han under inflytande av den katalanske psykiatern François Tosquelles utvecklade vid Blida-Joinvillesjukhuset i Alger är att traditionella försök att ”normalisera” de nordafrikanska patienterna i själva verket anpassar dem till en kolonial kultur där deras människovärde ifrågasätts.

    I likhet med Sigmund Freud diagnostiserar Fanon istället kulturen. Den revolutionära psykiatrin börjar på kliniken; här upprättas en struktur som genom social, fysisk och intellektuell aktivitet återger självkänsla och handlingskraft. Den fortsätter på befrielsefronten; vid Blida-Joinville utbildar Fanon FLN-medlemmar till sjukvårdare och lär ut metoder för att utstå polisförhör och tortyr. Våldet är ofrånkomligt i den antikoloniala kampen, men Gordon avvisar Fanons påstådda glorifiering av våldet som en vantolkning av hans sista och mest berömda verk ”Jordens fördömda” (1961). Enligt Fanon kräver ömsesidig respekt i en kolonial situation konfrontation, men det betyder inte att våld som sådant är revolutionärt. Det är inom ett våldsgenererande system som motvåldet blir revolutionärt.

    Lästa sida vid sida förmedlar Gordon bok en insikt som tyvärr saknas hos Gines. ”Som människa var Fanon både heroisk och bristfällig”, skriver Gordon apropå Fanons omdebatterade sexism. ”Kombinationen tog sig uttryck i sättet han förhandlade sin historiska situation som medlem i ett samhälle präglat av radikal ojämlikhet. Fanon levde i en kolonial värld och rashierarkier var en del av den världen.” Utan att urskulda Arendts rasistiska fördomar måste hennes politiska klarsynthet och tillkorta­kommanden läsas mot bakgrund av den ras­hierarkiska och i grunden koloniala kultur som kringskar även henne.

    Ulrika Björk är fil dr i filosofi vid Södertörns högskola.

    Annons

    Hannah Arendt (1906–1975) och Frantz Fanon (1925–1961).

    Foto: Corbis / UPI Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X