Annons
X
Annons
X

Rasande uppgörelse med männens värld

(uppdaterad)

Hon disputerade som en av de första kvinnorna i Europa och skrev ­en skoningslös stridsskrift mot ­patriarkatet. Den sedan nedtystade och bortglömda Helene von Druskowitz är värd att återupptäcka.

Helene von Druskowitz (1856–1918). Hennes ”Pessimistiska kardinalsatser” har kallats ett tidigt ”SCUM manifest”.
Helene von Druskowitz (1856–1918). Hennes ”Pessimistiska kardinalsatser” har kallats ett tidigt ”SCUM manifest”.

Ibland händer det att dammet virvlar upp från äldre texter som då plötsligt blir synliga igen. Som sentida läsare kan vi då förvånas över att finna en radikalitet som vida överskrider vår egen. Hur var det möjligt att formulera något sådant här – då? Helene von Druskowitz ­”Pessimistiska kardinalsatser. Vademecum för de friaste andarna” (övers: Peter Handberg, Ersatz) från 1905 är en sådan text. Det är en radikal upp­görelse med sin tids maskulina kultur, religionen och den rådande världsordningen, men också en skiss till en alternativ ordning där kvinnorna är ­representerade på alla nivåer och tillåts utöva ett avgörande inflytande.

”Pessimistiska kardinalsatser” har med rätta kallats det tidiga 1900-talets ”SCUM manifest”. Valerie Solanas gav 1967 ut ”SCUM manifest”, där SCUM står för ”Society for cutting up men”. Som Sara Stridsberg skriver i förordet till 2010 års svenska översättning är ”SCUM manifest” en litterär text ”som tar sig rätten att vara orimlig. Den är helt rimlig”. Liksom ”SCUM manifest” är ”Pessimistiska kardinalsatser” något så ovanligt som en text av en kvinna, om män, för kvinnor. Liksom ”SCUM manifest” tar den sig rätten att vara orimlig och är samtidigt helt rimlig. Det finns en ilska mot sakernas tillstånd i den här texten som fortfarande träffar, mer än 100 år efter att den skrevs: ”1. Pessimismens tyngdpunkt ligger i åskådningen av mannen. Den enda sanna och riktiga belysningen av världen kulminerar i en för­intande kritik av mannen”. Eller ”16. Mannen är den mest missunnsamma av alla skapelser. Hans beryktade yrkesavund vet inga gränser. Samma avund är det viktigaste hindret för hela kvinnokönets andliga utveckling”.

Helene von Druskowitz var en österrikisk för­fattare och feminist. Redan som 22-åring disputerade hon, på Byrons ”Don Juan”, vid universitetet i Zürich 1878. Därmed var hon den andra kvinnan i det tyskspråkiga Europa som disputerade (efter Stefania Wolicka, även hon i Zürich, tre år tidigare). I slutet av 1800-talet var de schweiziska universiteten i Zürich, Bern och Genève de enda tyskspråkiga lärosäten som tillät kvinnliga studenter. Den explosiva kombinationen av kunskapstörstande kvinnor som ville ut och framåt och konservativa män som ville hålla dem tillbaka bidrog till att göra inte minst Zürich känt som den radikala feminismens högborg. Det var i den miljön som Druskowitz formades intellektuellt och knöt sina kontakter.

Annons
X

Druskowitz skrev flera pjäser om kvinnlig emancipation, startade två feministiska tidskrifter och var aktiv i kvinnorörelsen. Liksom i Tyskland var de österrikiska lagarna tydligt patriarkala varför det tog längre tid för lagstiftningen kring ägande och arv att ändras än i många andra europeiska länder. Medan många kvinnorörelser öppet bekämpade den reglementerade prostitutionen var den österrikiska kvinnorörelsen ovanligt sen med att göra detta. Däremot präglades den av en kritik av manlig sexualitet och synen på kvinnors och mäns sexualitet som olika, vilket även återspeglas i Druskowitz text.

Genom utgångspunkten i könsskillnaden, kritiken av manlig sexualitet och argumenteringen för kvinnlig separatism anknyter Druskowitz till sin egen tid, samtidigt som det finns teoretiska länkar ända in till 1970-talets radikal- och ekofeminism. ”Pessimistiska kardinalsatser” är inte en parts­inlaga för jämställdhet utan en uppgörelse med ett patriarkalt system som genomsyrar samhället på alla nivåer: ”18. Överallt är det mannen som är stor i orden på det mest anspråksfulla vis, han är det pladdrigaste av alla levande väsen. /…/ Hela historien är, med några få undantag, helt enkelt ’mans­historia’ och därför ytterst rå och dålig som förebild.”

Druskowitz kom att tillbringa de sista 27 åren av sitt liv på mentalsjukhus. Hon verkar dock inte ha varit särskilt sjuk. Hon skrev och publicerade sig och hade kontakt med yttervärlden. Den skotska feministen Emma McGuffin kom och hälsade på efter att ha hört Lou Andreas-Salomé berätta om Druskowitz öde. Efter publiceringen av ”Pessimistiska kardinalsatser” 1905 tvingades Druskowitz skriva på ett kontrakt där hon bedyrade att hon gett sina filosofiska tankar ”slutgiltigt uttryck och lovar högtidligt att inte göra några nya ansträngningar att på egen risk låta trycka någon skrift”. Druskowitz ­levde i tystnad i ytterligare 13 år.

**Varför blev Druskowitz **inspärrad? Det har spekulerats om att hon kan ha fallit föll ­offer för en förtalskampanj. En vinternatt 1891 kallar hennes pensionatsvärdinna på hjälp. Helene von Druskowitz har fått ett anfall, hon skriker, bråkar, försöker slita av sig kläderna och ropar på sin älskade, operasångerskan Therese Malten. Druskowitz liv hade under de närmast föregående åren blivit allt besvärligare, arvet hade sinat, framgångarna uteblivit och hon drack antagligen ganska mycket.

Var det den olyckliga kärlekshistorien som fick det att tippa över? Eller var det för att skandalen över att den kända Wagnersopranen hade ett förhållande med en radikal feminist behövde tystas ned? Det går inte att veta.

**Druskowitz historiska eftermäle **härrör mindre från hennes egna skrifter än från det faktum att hon var en av dessa intelligenta kvinnor med feministiska åsikter som figurerade kring Nietzsche. Nietzsche är känd för sina nedlåtande uttalanden om kvinnor i de sena skrifterna (det var en av anledningarna till att Strindberg gillade honom). Mindre känt är att Nietzsche hade påfallande många feministiska väninnor och bekantskaper och att hans filosofi var en viktig inspirationskälla för många feminister. Malvida von Meysenbug, Lou Andreas-Salomé, Meta von Salis och Resa von Schirnhofer stod alla Nietzsche nära. Många kvinnor runtom i Europa fann också användbara saker för det feministiska projektet i Nietzsches filosofi (i Norden till exempel Ellen Key och Edith Södergran). Helene von Druskowitz tillhörde bägge kategorierna, hon både ­umgicks med Nietzsche och lät sig inspireras av ­honom.

Genom sitt arbete i redaktionen för Nietzsches samlade verk på svenska och som översättare av Nietzsches brev kom Peter Handberg i kontakt med Druskowitz. Till sin översättning av ”Pessimistiska kardinalsatserna” har han skrivit ett långt, initierat efterord: ”Promenad med störningar: Druskowitz vs Nietzsche”. Handberg rör sig med lätthet mellan fakta och gestaltade partier som bara den som verkligen kan sitt ämne utan och innan kan göra. 

Handberg ser mötet mellan de två kontrahenterna som avgörande för hur deras respektive syn på könen sedan kom att ta sig alltmer extrema former. Det är en möjlig tolkning, men det går också att se hur bägge i sin radikalisering speglar det hårdnande ”könskriget” kring sekelskiftet 1900. I takt med att de politiska kraven på kvinnors rösträtt höjdes runtom i Europa nådde misogynin i vetenskapen, konsten, filosofin och litteraturen nya, aldrig tidigare skådade höjder. Den sene Nietzsches elaka uttalanden om ”litteraturfruntimmer” är en del av denna tidsanda. Väsensskild från den unge Nietzsche som röstade för kvinnors inträde på universitetet i Basel. På samma sätt är Druskowitz kompromisslöshet i kardinalsatserna också en ­reaktion på den antifeministiska tidsandan.

I början av 1880-talet, långt innan ”Pessimistiska kardinalsatser” och sinnessjukhuset, var Helene von Druskowitz en filosofiskt ­intresserad ung kvinna som tog kontakt med Friedrich Nietzsche. Det resulterade i ett möte, en lång promenad den 21 oktober 1884. Efteråt skriver Nietzsche till sin syster att fröken Druskowitz skrivit bra böcker om bland annat ­Percy Bysshe Shelley och George Eliot och att ”av alla fruntimmer jag har lärt känna har hon vida mer än någon annan tagit itu med mina böcker på allvar, och detta inte förgäves”. Det blev en kort relation, som ändå avsatte spår. 

Druskowitz tillhörde den lilla, utvalda skara på omkring tio personer (däribland Georg Brandes) som Nietzsche skickade den opublicerade fjärde ­delen av ”Så talade Zarathustra” till. Hon beundrade hans språk och delade hans kritik av religionen men inte hans syn på moral. I ”Moderne Versuche eines Religionsersatzes” (Moderna försök till ­ersättning av religionen, 1886) utvecklade hon en kritik av Nietzsches moralsyn. När hon i paragraf 35 av ”Pessimistiska kardinalsatser” återkom till kritiken av Nietzsche var hon skoningslös: ”Ty denne narr var inte bara filosofins dödsfiende, han var dessutom fiende till den enkla kristendomen, vars morallära inte kan kallas själfull men ändå god och som inte har något med vanliga villkor att göra.” (I undertiteln anspelar hon också på Nietzsches ”fria andar”, men hennes bok riktar sig till ”de ­friaste andarna”, kvinnorna.)

Som Handberg påpekar är Druskowitz och Nietzsche mer lika varandra än vad det hätska tonfallet ger sken av. De delade sanningslidelsen, ateismen, vurmen för Shelley och Byron, den språkliga briljansen och en förkärlek för invektiv som ­”plebej” och ”pöbel”. Och ja, de blev bägge galna, Nietzsche förmodligen mer än Druskowitz. Ändå var det hon som blev inspärrad medan han vårdades hemma.

**I ”Ett eget rum” **(1929) skrev Virginia Woolf om vad som hade hänt om Shakespeare haft en syster: hon hade blivit kvar hemma och det hade slutat med att hon tagit livet av sig utan att någonsin ha uttryckt sitt geni. Nietzsche hade en syster, hon fick inte gå på universitetet, hon kastade sig in i ett vettlöst äktenskap för att få komma ut i världen och slutade som vårdare av sin geniale brors minne. ­Helene von Druskowitz blev inspärrad på sinnessjukhus, ­tvingad att sluta skriva och bortglömd.

Det fina med böcker är att det alltid går att damma av dem, att översätta dem och att ge ut dem på nytt. Nu finns Druskowitz ”Pessimistiska kardinalsatser” på svenska. Läs dem.

Claudia Lindén
är docent i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola.

Annons
Annons
X

Helene von Druskowitz (1856–1918). Hennes ”Pessimistiska kardinalsatser” har kallats ett tidigt ”SCUM manifest”.

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X