Annons
X
Annons
X

Rapport från en utpost

Många förknippar Svenska Högarna mest med väderleksrapporten. För kokboksaktuella Sarah Anderin är det hennes familjs plats på jorden. Karin Thunberg beger sig dit för att samtala om matlagning och naturen.
–En vacker plats är inte okomplicerad, snarare en utmaning.

(uppdaterad)

Först bara en skugga mot horisonten, som om någon dragit ett penselstreck med mörkare färg just där himlen stupar ner i havet. Tydligare konturer snart, där är några hus och där är fyren, den ståtliga Heidenstamfyren från 1874 som ersatte den tidigare fyrbåken. Vi närmar oss, äntligen är vi på väg till Svenska Högarna.

Tove Jansson och hennes Muminfamilj kommer att följa oss, jag insåg det redan när vår resa sköts upp första gången. Raderna i hennes bok Pappan och havet: ”/…/ en stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok. De bestämmer allt.”

Nej, det här får vi ta i ordning.

Annons
X

Det började med att någon stack en kokbok i min hand, en av dessa tjatigt många som sväller som suffléer på bokhandelsdiskarna. Men denna var annorlunda, för den var inte bara en förförisk skildring av bästa sättet att äta sig mätt, eller frisk, friskare, friskast – den handlade om kocken som lämnade Stockholm och blev förälskad. Först i mannen som vuxit upp på Svenska Högarna och ville återvända. Sedan i själva platsen, den som för de flesta av oss mest är ett namn i väderleksrapporten.

Nu har tolv år gått och Sarah Anderins kärlek har inte bara utmynnat i äktenskap och tre barn som döpts intill öns vackra stenmur. Nu har hon också gjort Matbok från Svenska Högarna som följer årstidernas skiftningar, skördefröjder, stämningar.

–Välkomna hit, säger hon vid vår första kontakt på telefon. Isen har gått upp så ni slipper ta helikopter. Vi kan hämta med båt vid Furusund.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nja, riktigt så enkelt var det nu inte. Först blir hon sjuk, även en kokboksförfattare kan äta något olämpligt, bli liggande utslagen. Efter följer mer konkreta stormar, hon ringer samtal på samtal och säger att nej, i morgon går det inte. Enligt SMHI:s rapporter, som hon själv lämnar bidrag till, kommer det att blåsa upp mot 20 sekundmeter. Vid 12, hävdar hon, går gränsen för vad som är trevligt utflyktsväder över Högfjärden.

    –Kom ihåg att vi bor väldigt långt ut, påminner hon. 20 sjömil nordost om Sandhamn, så långt österut man kan komma i Stockholms skärgård.

    Jag provbakar ett recept ur hennes samling under tiden. Amandas päronkaka. Den är saftig och fylld med hackade nötkärnor men vänta – ska det verkligen vara en tesked hela kardemummafrön i smeten?

    –Å, står det inte att de ska mortlas först? undrar hon nervöst vid direkt fråga. För att sedan, snabbt, inflika att det säkert går att använda hela frön också. Allt är värt att pröva, åtminstone en gång.

    Så äntligen skiner solen, stormen har bedarrat och kokboksfel är glömda. Vi är på väg till Svenska Högarna.

    När Sarah Anderin kom dit första gången drabbades hon av kargheten, att det var som att komma till ett fjälllandskap – och snart skulle det också visa sig att det fanns hjortronmyrar mellan några skrevor. Med bär som numera gått till kokbokshistorien genom hennes recept på spröda mandelmusslor med hjortronsylt.

    Själv drabbas jag av öns skönhet, grå granitklippor som tänjer sig ut i havet, en havsörn som seglar bort mot fyren samtidigt som jag hör Mumintrollet mumla från Tove Janssons bok: ”Så underligt att inte bo tillsammans med ett enda stort träd. Allt som växte var lågt, kröp tätt intill marken, trevade sig fram över berget – mumintrollet fick för sig att han också borde gå på alla fyra och göra sig liten.”

    Vi går upprätta på upptäcktsfärd, stora rundan som Sarah Anderin kallar den när man inte sneddar över de närmaste spängerna bort mot boningshuset som hon och hennes familj delar med hennes svärföräldrar. De har ena halvan av huset, vilket skulle kunna uppfattas som lite tätt – om det bott fler människor på ön. Det gör det inte. De är ensamma. Två familjer längst ut i havsbandet, det låter som en idyll – eller ett helvete.

    Åtminstone en inte helt enkel livssituation. Eftersom jag själv är född på en skärgårdsö vet jag att de grå, isolerade dagarna och veckorna är så många fler än de glittrande soldagar när semesterfolket kommer ut och hyllar friden.

    Som bofast går man inte ner till sjön och välsignar novembermörkret, dimman, stormen, alla mil till närmaste affär just när mjölken/kaffet/smöret/det sista godiset tagit slut.

    Sarah Anderin kan numera konsten att proviantera ett vinterförråd till en familj på fem personer, talar om makabert fyllda vagnar i fastlandets köpcentrum.

    Men först måste jag höra hur hon klarar isoleringen.

    –Jag ser inte så på mitt liv, säger hon stillsamt. För mig är det enkelt, det här är min familjs plats på jorden. Jag kom hit som vuxen, gjorde ett eget val. Det tror jag har betydelse. Oavsett var vi hamnar måste vi lägga under oss gator och vägar, göra dem till våra. Sånt tar tid. En vacker plats är inte okomplicerad, snarare en utmaning. Mervärdet ligger i att den inte bara är en idyll.

    Ljungen dämpar våra steg, svikten under sulorna har inte förändrats sedan jag själv var barn. Däremot så mycket annat. Sarah Anderin kan hålla med om att hon bor isolerat:

    –Men det betyder inte att jag känner mig ensam. Vänner går att nå blixtsnabbt via nätet, morgontidningen kan jag numera läsa på datorn till kaffet och hade jag varit bättre på franska skulle jag kunna kasta mig över Le Monde. Idag har det inte så stor betydelse var på jorden vi befinner oss, avstånden har krympt.

    Uppifrån fyren är sikten extra god. Vi har gått de 49 röda trappstegen och de 14 gröna högst upp i det 18,4 meter höga tornet, konstruerat av överfyringenjören Gustav von Heidenstam, far till författaren Verner. I slutet av 1900-talet var fyrplatsen nedläggningshotad, nu finns en stiftelse som säkrat dess överlevnad och ljuset som blinkas ut med en lysvidd på 15 sjömil kräver inte mer än en 40 wattslampa och en solpanel. Sarah Anderin rör sig hemvant i tornet, avslöjar sin hemliga dröm om att odla tomater längst upp i lanterninen.

    –Men det skulle förstås inte gå.

    Hon är själv – bland alla arbetsuppgifter – tillsynsman på ön, den som ser till att ingen bryter mot naturreservatets lagar och förordningar. Dessutom är hon och hennes man Alf, tillsammans med hennes svärföräldrar, väderobservatörer åt SMHI. Lämnar in rapporter var tredje timme året runt.

    –Så detta är också vår arbetsplats.

    Raderna ur Pappan och havet skulle kunna komma från SMHI: ”Det finns vissa saker som är mycket viktiga på en öde ö, sa hans pappa. Observationer isynnerhet, man måste föra ett slags loggbok över allting, iaktta allt – ingenting får lämnas åt slumpen. Tid, vindriktning, vattenstånd, allt.”

    –Dessutom har vi tre små barn – och inte en enda lunchrestaurang.

    Hennes kokbok är så mycket mer än en samling recept. Den är också en bit kvinnohistoria, inte ristad i graniten men väl samlad mellan hårda pärmar. När vi nyss gick över öns begravningsplats, den lilla plätt med vigd jord där en man så sent som på 1970-talet fick sin sista vila, enades vi om att skärgårdens historia oftast tecknats runt männens insatser. Svenska Högarna är fyrmästarnas och lotsarnas värld. Och fiskarnas, minnesnäten går att kasta tillbaka till 1400-talet för att håva in bevis på att just där var en av skärgårdens viktigaste fiskeplatser.

    –Men alla dessa män var inte ensamma, påminner Sarah Anderin.

    –Deras kvinnor fanns också, de sprang här över klipphällarna precis som jag gör. Tog hand om barnen, tvätten – och maten.

    Hennes bok, om vi ska ta till lite högtidligare termer, är en hyllning till just dessa skärgårdskvinnor. De som inte fick sina måltider fotograferade i vackert motljus eller serverade laxtartarer i teskedsportioner men säkert gick ut och skördade nässlor och ramslök och allt annat som öarna bjuder på gratis. Förutom det självodlade, framsådda.

    Att tala mat med Sarah Anderin är som att ge sig ut på en annan resa, utan vågskvalp. Jo, det kommer – men först om en stund. Från början var hon flickan som älskade att dona i köket med sin mamma. Och mormor. Släktens matkärlek verkar inte ha hoppat över en enda generation.

    –Mamma gjorde allt från grunden. Du vet, egen pasta och eget bröd. Hos oss kom inte ett rostebröd i plast över tröskeln. Något blev kanske mer konstigt än gott, som mammas kastanjepurégratäng, men mest minns jag lyckan att få vara med. Alla barn älskar väl att få röra ihop en sockerkaka med lite karamellfärg och även om jag, förhoppningsvis, fått mer finess och kunskaper så är det just den känslan jag har kvar.

    Hon utbildade sig till kock, yrkesvalet kändes givet. Sedan följde några år på olika restauranger i Stockholm innan passionen för hav och segling blåste bort henne från spisarna.

    –Först gjorde jag en långsegling med en fullriggare. Sedan mönstrade jag på som matros på ett lastfartyg.

    Och då lagade du mat över de sju haven?

    –Nej, jag var vanlig matros. Utom ett kort gästspel när kockan blev sjuk. Någonstans mellan Holland och Kap Horn har jag lagat en köttfärssås. Men mest har jag besökt krogar i olika länder, ätit mig igenom olika kulturer. Man ser så mycket av världen genom en måltid, maten speglar de socioekonomiska villkoren.

    Vad lär man sig om Svenska Högarna genom att laga din mat?

    –Förhoppningsvis vilken rikedom här finns. All mat som jag skapat följer årstidernas rytm och är präglad av skärgårdens lokala råvaror och möjligheter. Man skulle kunna säga att boken är en rapport från min kulinariska sfär, där det råkar finnas abborre och havtorn. Andra har kanske andra favoriter – eller tillgångar. Jag är inte sträng när det gäller mat, predikar inga läror, säger egentligen inte nej till någonting.

    Vad har du svårast att avstå från?

    –Choklad. Och potatis. Tänk att få göra en kokbok med bara recept på potatis och grönsaker – vilken lycka.

    Jo då, potatis, zucchini, sockerärtor, rödbetor, morötter, lök, plocksallad och dill växer sommartid utanför det röda huset mitt på ön. En kryddträdgård har hon också. Och en trappa där hon kan sitta med sin kaffekopp.

    –Så här efteråt kan jag tänka att tiden till sjöss var en bra förövning inför livet här. Det stålbad jag behövde. Där fanns heller ingenstans att fly. Bor man sju personer på en ö måste man stå ut med sitt eget sällskap.

    Och när du blir trött på din man, vart tar du vägen då – när bara havet och svärmor finns runt knuten?

    Hon fnissar över sammanfattningen, säger att hon inte blir trött på sin man. Och gillar sin svärmor.

    –Har man ett dåligt äktenskap kan det nog kvitta om man bor i en storstad eller på en öde ö. Det som styr är inte de yttre omständigheterna utan de inre. Nu är vi heller inte förvisade hit utan arbetar i tvåveckorspass, delar varje månad med mina svärföräldrar, vilket betyder att vi också har ett boende på fastlandet. Det skulle inte gå annars, för barnens skull.

    Så, nu blev detta förklarat. Hur de löst det för barnen. I och med att äldsta dottern började skolan förra året gäller nya villkor för familjen. Än så länge finns en flexibilitet, dottern kan ta med läxböcker hem, sprida ut ledigheter. Vad som händer när 6-årstvillingarna också börjat skola får framtiden utvisa.

    –Men Svenska Högarna kommer alltid att vara vårt hem, vår fasta punkt.

    Sarah Anderin får allt att låta enkelt, kanske är det ett personlighetsdrag eller en förvärvad insikt. Bor man på en plats som är så styrd av naturen, av vädret – ja, då får man träna sig till att släppa kontrollen, gilla läget.

    –Det kan annars vara en av de saker som är jobbiga här. Att man aldrig kan planera som andra. Ska jag vara på ett möte i Stockholm en tisdag klockan 12 måste jag kanske åka in flera dagar i förväg. Ifall det blåser upp. Eller isen lägger sig, om det är vinter.

    Och om ni blir sjuka, händer det aldrig att du ligger sömnlös av oro på nätterna?

    –Inte sömnlös, men oron finns. Särskilt sen vi fick barn. Tack och lov har inget allvarligt hänt men i så fall får man ta ambulanshelikopter. I absolut värsta fall rycker försvaret ut. Om vi nu inte kan ta vår egen båt, som tar oss till fastlandet på en timme.

    Muminmamman hade det värre, kände sig trygg först när hon målat äppelträd och blommor på fyrens inneväggar. Sarah Anderin strålar över att boken Pappan och havet ligger i min väska, intygar hur väl den stämmer med livet också på hennes ö. Vi har dragit oss ner till sjöboden nu, den som är hennes representationsvåning och där en stor del av bokens mat blivit fotograferad. Jo, något ska hon laga, också åt oss. Det blir pasta på gasolköket, vattnet kokar redan på ena plattan, på den andra fixar hon till en kantarellsås med vitlök, grädde och västerbottenost, inser att hon glömt timjanen men säger att den kanske vi kan tänka oss. Eller glömma.

    Vi äter ur djupa tallrikar, kan i fantasin lägga till både lite timjan och ett glas vin. Sedan är det dags att lämna Svenska Högarna.

    Om Muminmamman följt med i båten skulle hon, detta kan Sarah Anderin försäkra, fått kaffe ur rosenkopp och en småkaka med vit choklad och tranbär. Själv blir jag serverad i en röd plastmugg, det går också bra.

    Långt bakom sälarna som dyker upp i kölvattnet borde även Muminpappan finnas.

    –Han är väl ute och ror, tror Sarah Anderin. Kommer han iland ska han få en whisky.

    Alternativet är ett glas av Sarahs Kaffegott: Nybryggt kaffe med 2 cl punsch, 3 cl mörk rom eller whisky, toppat med vispgrädde eller vaniljglass plus lite riven mörk choklad.

    Det låter inte särskilt märkvärdigt.

    Hur kommer du på andra, mer avancerade recept?

    –Man stjäl, man lånar, man hittar på själv och provlagar sig fram. Ibland blir det bra, andra gånger jättebra – eller misslyckat. Kaffegott är helt klart gott, utan konstigheter. Jag är mycket för det som är enkelt, här ute blir man sån.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X