Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Håpas du trifs bra i fengelset Rapp och syrlig råsop

Susanna alakoski (född i Finland 1962) är uppvuxen i Ystad och bosatt i Värmdö.

Susanna alakoski (född i Finland 1962) är uppvuxen i Ystad och bosatt i Värmdö. Foto: DAN HANSSON

Håpas du trifs bra i fengelset

Författare
Genre
Prosa

343 s. Albert Bonniers Förlag

Det sägs att Lars Ahlin skrev ”sånger för de dömda”, hans vision om jämlikhet stod på både kristen och marxistisk grund; han ville befinna sig på de förtrampades sida. Lite vanvördigt kan sägas att en stor del av den svenska litteraturen skrivs från ett underdog-perspektiv där inlevelsen i stackarens lott är stor.

I debutromanen ”Svinalängorna” (2006) visade Susanna Alakoski – utan religiösa förtecken – en fantastisk förmåga att skildra samhällets avsigkomna, det vimlar av arbetslösa och så kallade socialfall i romanen. Familjen, som står i centrum, kommer från fattiga finska förhållanden; man har flyttat till Sverige för att få en bättre framtid, men har i stället fastnat i ett ekorrhjul av dåligt betalda jobb och dryckenskap. Jagberättaren Leena och hennes syskon får ägna sig åt att till varje pris upprätthålla familjens fasad mot omvärlden.

Alakoskis nya roman ”Håpas du trifs bra i fengelset” skildrar likaledes en familj med rötterna i Finland. Här finns också en missbruksproblematik som härrör från den första generationen som kom till Sverige med hopp om ett bättre liv. Berättelsen beskriver två syskon som responderar på sina alkoholiserade föräldrar på radikalt olika vis. Berättaren Anni blir socialarbetare, en av samhällets stöttepelare, medan brodern Sami via obsklass utvecklas till en kriminell narkoman. Redan i debutromanen visade dock Alakoski att hon kan sätta sprätt på eländesskildringar, och ”Håpas du trifs bra i fengelset” är inte heller någon sorgligt lunkande historia om stackare, det är fränt och osentimentalt. Skillnaden består möjligen i graden av svärta, den senaste boken är avgjort mörkare.

Annons
X

På ett intressant sätt skildrar Alakoski Annis klyvnad. Med hjärnan kan hon förstå och omfatta allt, inte minst hur samhället försöker komma tillrätta med dessa sina minsta bröder och systrar, socialsvängen, kriminalvårdssvängen, terapisvängen, anhörigsvängen; men med hennes hjärta är det annorlunda. Att ha en bror som ständigt sviker alla förhoppningar gör Anni hatisk trots att hennes hjärna förstår hur svårt han har det. Den bästa bilden av hennes sårighet och inre splittring ges av de regelbundna besöken vid minnesmärket för Estonia i Stockholm. Tillsammans med sådana som sörjer sina döda sörjer Anni sin inte döda men till synes förlorade bror Sami.

Romanen inleds med en sorts kurs för anhöriga till sådana som är kemiskt beroende. Anni konfronteras med en rad människor som sitter i samma båt som hon. Genom de andras berättelser får hon så småningom syn på sin egen och långsamt avtäcks historien om de båda syskonen som reagerar så diametralt olika på sina uppväxtförhållanden. Man kan förundras över att det inte går åt pipsvängen för Anni också, med tanke på att mamman smygsuper och gör otaliga självmordsförsök medan pappan råsuper.

”Håpas du trifs bra i fengelset” avslutas på samma sätt som den börjar, men innan dess har den tagit med oss på en lång och smärtsam anhörigvandring genom helvetets alla kretsar. Brodern Sami gör så småningom kriminell karriär, på annat sätt kan man inte finansiera ett tungt narkotikamissbruk. Men Alakoski låter sin berättare, väl medveten om det sår som hon själv bär på, säga: ”De flesta som går vidare till heroinmissbruk har en traumatisk händelse i sitt förflutna som vingklipper dem. Heroinet har en förmåga att lindra känslomässig smärta effektivt.”

Boken är också ett dokument om ett samhälle som bitvis förefaller paralyserat i förhållande till sina traumatiserade. Som exempel kan nämnas att de finländare som kom till Sverige under arbetskraftsinvandringens tid hade upplevt krigen, och förmodligen tar det – som Alakoski antydde i en intervju häromdagen – flera generationer innan sådana skador helt har läkt.

Jag har bara snuddat vid hur den här boken är skriven; metoden är mycket sällsynt idag. Hela romanen tycks utgöra en råsop mot den vackert skrivna skönlitteraturen, det är korthugget, rappt, syrligt och frätande. En bok som får Charles Bukowskis romaner om Henry Chinaski – ökända för sin råhet – att nästan förefalla skönandliga.

Annons
Annons
X

Susanna alakoski (född i Finland 1962) är uppvuxen i Ystad och bosatt i Värmdö.

Foto: DAN HANSSON Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X