Annons
X
Annons
X

Sanna Rayman: Rankar bäst som rankar sist

LEDARE

Alla kommuner borde vilja bli Sveriges Bästa skolkommun, skrev Eva-Lis Sirén i
Aftonbladet häromdagen när hon presenterade Lärarförbundets årliga skolrankning
Bästa skolkommun.

Kommunlistor är ett enormt tacksamt sätt att bedriva lobbying. Man får inte bara ett nationellt genomslag, utan väcker även intresse i varje lokaltidning på varje ort i detta land. Ligger kommunen högt? De folkvalda skickar omedelbums ut pressmeddelanden och berättar om hur stolta de är och hur målmedvetet ortens skolpolitiker jobbat för det här. Ligger kommunen lågt? De folkvalda får sina fiskar varma i reportage från de skolor som ligger särskilt illa till. Oppositionspolitiker yrar. Är kommunen medelmåttig? Då finns det ett guldläge för visionärt material från såväl makthavare som opposition om hur resultaten bör lyftas.

Det få gör inför listor och rankningar är att ifrågasätta dem. Det är liksom inte riktigt comme il faut att ”skylla ifrån sig” på listan. Det är i själva verket en brist. Alla topplistor bör diskuteras och kritiseras, särskilt sådana som kommer från intresseorganisationer. Det gäller såväl Lärarförbundets skolkommuner som Svenskt Näringslivs väderkartor över företagsklimat. De säger en del, men vi ska kanske ta det lugnt med att upphöja dem till Den Enda Sanningen.

Annons
X

En som håller huvudet kallt är Widar Andersson på
Folkbladet. I en utmärkt ledare pekar han ut en del skolranksskavanker i Lärarförbundets topplista, nämligen hur de olika ingående faktorerna viktas. Å ena sidan har vi ett antal fullt rimliga kriterier som betyg, hur många som når godkänt etcetera. Å andra sidan ett antal mer fackliga kriterier. Visst, som Andersson skriver, det är väl ”inget fel i det”. Givetvis ska Lärarförbundet agera i sina medlemmars intressen.

Men är det rimligt att måtten ”utbildade lärare” och ”lärartäthet” räknas
dubbelt i rankningen? Att lärartätheten viktas som två gånger så viktig som elevernas resultat? Eller att kommunerna också rangordnas efter hur poppis kommunen är som avtalspart hos de lokala fackföreningarna?

Nej, det låter inte rimligt. Stockholmskommunen Sollentuna tjänade som utmärkt exempel på detta i
Aktuellt i onsdags. Här har barnen högre betyg än i segrarkommunen Piteå, men eftersom lärartätheten och andelen behöriga lärare är lägre i Sollentuna, så hamnar Sollentuna på plats 42. (Vilket är bäst i Stockholmsområdet.) I Aktuelltsändningen förklaras Sollentunas resultatövertag även med att föräldrarna här är mer högutbildade.

I studion möttes så Sollentunas kommunalråd Maria Stockhaus (M) och Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. Stockhaus poängterade det orimliga i att deras lärartäthet placerar dem hela 41 platser under vinnaren – trots att Sollentunas resultat de facto är bättre. På detta replikerade Eva-Lis Sirén att forskning visar att lärartäthet är viktigt.

Jovisst, ingen motsäger detta, men två gånger så viktigt? Den saken förblir outredd. Däremot lyfte Sirén fram att föräldrars utbildningsbakgrund har betydelse och att lärartäthet och behörighet spelar roll för att
kompensera för denna faktor.

Återigen går Sirén till det generella när frågorna rör något specifikt. Det specifika i det här fallet var Sollentuna, en kommun med många högutbildade föräldrar. En kommun som utifrån Siréns eget resonemang inte borde ha ett lika stort behov av att
kompensera.

Frågan som hänger i luften är: Finns det något läge där Eva-Lis Sirén
inte tycker att det behövs fler lärare i klassrummet, frånsett rent rumslig trängsel?

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X