Annons
Recension

Ansikte av eld Ranelid sjunger för de dömda

SPRÅKFLÖDE. En 92-årig änka med paradvåning på Strandvägen blir bästa vän med en före detta prostituerad knarkare som börjat i hemtjänsten. Björn ­Ranelid visar ännu en gång en suverän förmåga att ge ny gestalt åt sina teman kärlek, godhet och rebelliskhet. Magnus Eriksson har läst ”Ansikte av eld”.

Publicerad

I sina tidiga romaner förhöll sig Björn Ranelid till språket som en frijazzmusiker till de musikaliska formelementen. Likt frijazzens pionjärer vände och vred Ranelid på uttrycksformens allra minsta beståndsdelar. Han sökte sig bortom givna mönster och föreskrifter, bortom konventioner och invanda betydelser.

Där frijazzmusikerna borrade på djupet för att finna en andlig grund bortom det tillfälliga, bröt Ranelid ner språket för att skapa ett nytt språk, ett genomlitterariserat konstspråk som inte besudlats av sociala och mänskliga hierarkier, som inte korrumperats och förtingligats av domarna, av dem som i religioners, ideolo­giers och politiska utopiers namn dömer människor som inte lever upp till de föreskrivna idealen. Med Ahlin har Ranelid alltid sjungit för de dömda.

Annons
Annons
Annons
Annons