X
Annons
X
Recension

Kvinnan är första könet Ranelid förvånar och bekräftar

Omslaget till Björn Ranelids nya roman är svårsmält. På framsidan står en yppigt välformad naken kvinna, vällustigt bakåtböjd i ett lite drömskt blåaktigt ljus. Ansiktet är dolt av skugga, men brösten och könet är starkt upplysta. På baksidan sitter författaren i ett klippigt landskap med det blåa havet bakom sig. Om bilden av kvinnan på framsidan är mytologiserad, så är författarbilden det i allra högsta grad också. Likt ett slags litteraturens Julio Iglesias förkroppsligar Björn Ranelid på bilden den vulgärromantiska mytbilden av den själfulle författaren. Inte många andra svenska författare skulle välja att porträtteras så här ogenerat.
Så är också Björn Ranelid en person som väcker starka känslor, både genom sin framtoning och genom det sätt han skriver på. Få samtida författare har utsatts för så många aggressiva påhopp, men han tillhör samtidigt den grupp svenska författare som verkligen är älskade och respekterade. I
sitt författarskap räds han aldrig att balansera på den hårfina gränsen mellan det som är stort och det som bara är storvulet.

Och oavsett om man anser att han når rakt in i det väsentligas innersta kärna, eller avfärdar honom som rätt och slätt pompös, kan man aldrig beskylla Björn Ranelid för att inte ta risker.
Kvinnan är första könet heter den nya boken, och den är både precis vad man förväntar sig och ändå inte alls. Här skildras kvinnan dels i enlighet med omslagsbilden som en sexualiserad pojkdrömsmyt, men faktiskt också som människa. Och medan mytdelen tar oss till platser där scenariot är igenkännligt till utnötningens gräns, finns i berättelsen om människan sådant som både förvånar och intresserar.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X