Annons
X
Annons
X

Ränderna går aldrig ur Jean Paul Gaultier

Jean Paul Gaultier är klädskaparen som aldrig växte ur trotsåldern. Nu visas hans mest lekfulla och banbrytande plagg i en utställning på Arkitektur- och designcentrum. Men hur relevant är Gaultier för dagens mode?

(uppdaterad)
Vår-sommar 2011 fashion collection
Vår-sommar 2011 fashion collection

Som barn brukade Jean Paul Gaultier sjukanmäla sig från skolan för att stanna hemma och rita kabarékläder. Till slut var han expert på fjäderprydda korsetter – och på att simulera sjukdomssymtom.

– Jag var ett ensambarn, bortskämd, spenderade mycket tid med vuxna och trivdes med det. Jag var inte intresserad av att leka med pojkar i min ålder eftersom vi inte hade något gemensamt, säger han.

I dag verkar inte mycket finnas kvar av den blyga ensamvarg som den franska designern hävdar var hans barndomsjag. Hans meningar kommer som ur en kran, händerna fladdrar i luften, han skämtar, skrattar och släpper aldrig ögonkontakten.

Annons
X

Gaultier är en legend. Känd långt utanför modevärlden, för sitt inflytelserika och könsöverskridande mode (korsetter! män i kjol! urbana cowboys!) och ikoniska rampljusplagg – Madonnas strutbehå är det mest berömda exemplet – men också för sin populärkulturella närvaro, i tv-rutor och på röda mattor, där han oftast varit lätt att känna igen i sjömansrandig tröja, blond frisyr och kjol.

Den här dagen, på ett hotell i Malmö, bär han vardagliga kläder – inga ränder, ingen kjol – men lyckas ändå lysa upp rummet som om han vore radioaktiv.

Det råder ingen tvekan om att Jean Paul Gaultier varit viktig för modehistorien. Det märks att han vet det själv. Men hur viktig är han för nuet? Han är fortfarande en del av dagens modeschema och släpper nya kollektioner varje säsong, men kritiseras för nostalgiskt återanvändande av gamla idéer. Är det möjligt att åldras, och vara sann sig själv, i en bransch som bygger på ständig förnyelse?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Nu är modeskaparen aktuell med utställningen ”The world of Jean Paul Gaultier – from the sidewalk to the catwalk” på Arkitektur- och designcentrum i Stockholm. På andedräktsavstånd från haute couturen kan besökaren tränga djupare in i de favoritteman, från sjömän till cancan-punk och underkläder, som fortfarande utgör Gaultiers universum.

    Detta universum går dock inte att koppla bort från sin historia. Dagens Gaultier-kollektioner är strösslade med referenser till arkivet och frågor om nuet leder ofta designern långt tillbaka till barndomen. För att förstå honom måste blicken trots allt riktas bakåt.

    Var det utanförskapet som sporrade modeintresset eller modeintresset som sporrade utanförskapet?

    Ordet minoritet återkommer när Jean Paul Gaultier beskriver sig själv. En sådan har han varit i förhållande till Paris – staden som han bor i och älskar men också skakar på huvudet åt ibland, modebranschen – vars regler han ignorerat, och samhället – som han ständigt ifrågasätter med sina kläder.

    Själv har han alltid sett sig som en outsider.

    – Jag tror det har att göra med att jag avvisades som barn. Jag fick tidigt lära mig att det fanns olika sätt att se skönhet.

    Gaultier växte upp utanför Paris, i arbetarklassförorten Arcueil. I någon modeskola gick han aldrig. I stället bestod kursplanen av lusläsning av modetidningar, tv, film, ritande och tjuvlyssnande på kvinnorna i mormoderns skönhetssalong. Han klipp-och-klistrade ihop en egen fantasimodevärld – komplett med koreograferade modevisningar och recensioner av desamma.

    Tidigt insåg han att det inte gick att lita på lärare och andra auktoriteter.

    – När jag fick reda på att Tomten inte fanns började jag fundera på om det samma gällde för Gud. Jag kände instinktivt att jag behövde skaffa egen erfarenhet och göra egna bedömningar av saker och ting, något som kanske låter pretentiöst. Men det var inte pretentioner vid den här tiden, utan mer att jag kände mig lurad, säger han.

    Genom hela sin karriär har Jean Paul Gaultier blivit kallad provokatör, och faktum är att han redan som liten mötte starka reaktioner med sina kreationer. En gång tvingade en lärare honom att bära en av sina kabaréskisser som en skamskylt på ryggen genom klassrummet.

    – Det var inte förrän många år senare som jag insåg att detta faktiskt sporrade mig att rita. Innan dess var det: ”Gaultier, honom gillar vi inte; han spelar inte fotboll.” Men när mina klasskompisar såg min skiss ändrades det: ”Kan du rita en teckning åt mig?” lät det plötsligt. Efter den dagen behandlade folk mig annorlunda.

    Plötsligt hade han fått en publik.

    Riktig erfarenhet av branschen fick han hos modeentreprenören Pierre Cardin – den förste att se talang i de modebilder med påklistrade paljetter som den hungrige förortspojken hade skickat runt till Paris modeadresser – och inom modehuset Jean Patou. Båda arbetsplatserna inspirerade honom, fast på rakt motsatt sätt.

    Pierre Cardin var väldigt öppen. Han kunde peka på en gardin och säga att det skulle bli fint som en möbel. På Patou, däremot, var stämningen strikt och inskränkt. Där stod den unge Jean Paul i bakgrunden och antecknade. Hur han
    inte skulle göra.

    – Jag insåg att världen inte riktigt var som jag förväntat mig. Modevärlden kunde vara väldigt didaktisk, och ibland rasistisk. Jag visste att jag inte ville ha det så.

    Modejournalisten Cay Bond upplevde Jean Paul Gaultiers första visning på plats i Paris 1976.

    – Han slog alla med häpnad med sina skapelser! Han kunde tillåta sig att skämta eftersom hans snitt var perfekta och idéerna helt nya. Gaultier lärde en ny generation hur man kunde leka med klassikerna utan att göra avkall på en perfekt passform. Hans presentationer var alltid en happening kring ett iscensatt tema och modellerna tjocka och smala, originella och punkiga, yngre och äldre, säger hon.

    Ingela Klemetz Farago, som tillsammans med sin partner Peter Farago har fotograferat och stajlat kläder till utställningen i Stockholm, lyfter fram mångfalden på catwalken som en av Gaultiers stora bidrag till branschen.

    – Det där som Lady Gaga förespråkar nu, att man alltid ska vara sig själv, det har han pratat om länge. Alla är lika värda och det finns skönhet hos alla, det gäller bara att plocka fram det, säger hon.

    Som starkast lyste Gaultiers stjärna under 80- och 90-talet. Det var då han med sina popstjärnebeklädnader och manliga mannekänger i kjol höjde både ögonbryn och mungipor.

    Madelaine Levy, chefredaktör för den internationella upplagan av modemagasinet Bon, tycker att Gaultier skapade en look som definierade 80-talet.

    – Han har lämnat ett viktigt arv efter sig. Med sina konbröst gav han kvinnokroppen möjligheten att träda in i en ny form – det är inte många modeskapare som kan sätta den bedriften på cv:t.

    I många fall har hans mode fungerat som debattinlägg. Varför får inte män vara förföriska? Varför får inte kvinnor vara mäktiga och förföriska på samma gång? Könsroller har luckrats upp, drivits med, dragits till sin spets.

    När det i årets herrmode dyker upp herrkjolar på catwalken är det till Gaultier tankarna går. Spåren från hans storhetstid finns på många ställen – inte minst i hans egna kollektioner. Den nostalgiska andan, återvinningen av paradplagg, roar däremot inte alltid recensenterna.

    Designern har flera gånger ratat förslaget om en tillbakablickande utställning kring hans karriär, med argumentet ”än är jag inte död!”. När vi träffas poängterar han att aktuella ”The world of Jean Paul Gaultier – from the sidewalk to the catwalk” inte är ett avslutande kapitel.

    Ändå är det naturligt, när hans karriär nu summeras, att ställa sig frågan: är hans storhetstid över?

    Absolut inte, svarar Cay Bond.

    – Han är en institution i Frankrike och betyder mycket för hela textilindustrin. Länge kallades han
    l'enfant terrible de la mode, men detta barn har vuxit och blivit en mästare, säger hon.

    Enligt Madelaine Levy, däremot, är det uppenbart att Gaultier i dag inte för modet framåt.

    – Tillbakablickarna tror jag kanske beror på att hans arbetssätt är lite daterat, att han fortfarande arbetar med teman typ ”åttiotalets popstjärnor” eller ”hästhoppning”. Det där var banbrytande och kändes kontemporärt från 60-talet och i tre decennier framåt, när Yves Saint Laurent gjorde den ”ryska kollektionen” och alla gick och väntade på nästa säsongs tema.

    Dagens stilbildande designer har en annan inställning till mode, menar hon.

    – Kundtillvändheten, förståelsen för bäraren, är det som modescenen just nu håller högt. Att vilja förändra bäraren, att låta honom eller henne gå på maskerad, är helt enkelt inte inne.

    Peter Farago anser att Gaultier trots allt fortfarande bidrar med en spänning som inte andra modehus gör.

    – Det känns inte som att han bara tänker på att sälja. Det känns också viktigt att han fortfarande håller i couturen, som ju är en utdöende värld.

    Sedan konfektionsmodet slog igenom har haute couturen allt mer förlorat sin relevans och antalet modehus som visar handsydda lyxkreationer har minskat till ett dussintal. Jean Paul Gaultier kallar sin haute couture-linje för ”sin lilla lyx” för att den inte behöver gå med vinst. Det är en trotsig inställning som känns okonventionell för modebranschen, men desto mer typisk för Gaultier.

    En
    front row som ler har Jean Paul Gaultier alltid uppskattat. Med det sagt har inte alla hans visningar varit avsedda att vara roliga. Kollektionen inspirerad av ortodoxa judar, från 1993, som fick kritik för att vara ett respektlöst skämt, var i själva verket tänkt som en hyllning.

    – Jag satt i en taxi och såg de judiska personerna komma promenerande i likadana kläder utanför New York Library. Det var otroligt starkt. Estetiskt en vacker bild, men det påminde mig också om minoriteter, om hur det istället för att integreras genom att ljuga, är bättre att vara sig själv.

    Jean Paul Gaultier har byggt en karriär på just detta - att vara sig själv - i en bransch som annars går ut på att ständigt återuppfinna sig själv. Att han aldrig vänt kappan efter säsongens vindar har gjort honom till en ikon som sticker ut, ett befriande alternativ till de snabbt snurrande trendcyklerna, men också till en klädskapare som inte känns särskilt modern 2013. Han går inte längre längst fram och hivar överraskningar ur tröjärmarna, vilket enligt modevärldens regler gör honom passé.

    Själv refererar han till 70-talsfilmen ”Pane e cioccolata” om en italiensk man som flyttar till Schweiz och försöker smälta in genom att blondera sitt hår och mörka sitt ursprung. En dag råkar han av misstag avslöja sig själv på en bar genom att jubla när Italien vinner över Schweiz i fotboll.

    – Jag tycker att det är väldigt vackert. För det visar att vad du än gör så kommer du att vara den du är.

    Det här är inte första gången Gaultier tar upp ”Pane e cioccolata” i en intervju. Han är bra på att berätta historien om sig själv och har många anekdoter på lager för den som vill lyssna.

    – Jag gillar att göra intervjuer. Tack vare dem behöver jag ingen psykoanalys, skrattar han.

    – När jag pratar såhär ser jag mitt livs historia framför mig.

    Förra året fyllde han 60. Pensionsåldern närmar sig. Men Jean Paul Gaultier säger att han aldrig har varit typen som planerar för framtiden.

    – Fast, såklart, jag blir äldre. Jag är gammal nu, ett gammalt
    enfant terrible! Jag förstår att jag någon gång måste sluta.

    Jag frågar vad han har för planer inför den dagen. Kommer han att anställa en ny designer som sin efterträdare, eller blir det ett team som tar över?

    – Jag vet inte, det beror på...

    Han tystnar.

    – Om jag ska vara ärlig… Jag vet inte hur bra det blir med ett team. Det blir nästan för många människor som ger sina råd samtidigt. För många egon. Det är som i politiken, till och med i samma parti bråkar de om makten. Så…

    Han skiner upp, plötsligt, som om han lyckats trassla ut en komplicerad knut.

    – Voilà! Det måste bli en ensam person som tar över, säger han.

    Psykoanalysen tycks återigen ha nått resultat. Jean Paul Gaultier ser nöjd ut. Så nöjd att hans pressperson, som suttit tyst i andra änden av rummet, känner sig tvungen att bryta in:

    – Men det här gäller inte imorgon! Det är något som först är aktuellt långt in i framtiden.

    Ett tag till är det nog Jean Paul Gaultier själv som skriver sin historia.

    Ida Skovmand är frilansjournalist specialiserad på mode.

    Annons
    Annons
    X

    Vår-sommar 2011 fashion collection

    Bild 1 av 2
    Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X