X
Annons
X

Jesper Olsson: Rancières arbetartänkande bortom Marx

På Centre Pompidou i Paris pågår för närvarande två utställningar som uppvisar en tydlig affinitet. Den ena handlar om rörliga bilder i konsten, om hur bildkonstnärer under modern tid har utnyttjat filmmediet för att vidga sitt formella och expressiva register, men också hur de på olika sätt försökt simulera rörelse och hastighet i statiska bilder, till exempel genom att anknyta till den tecknade seriens ord-och-bild-remsor (bland annat återfinner man Öyvind Fahlströms variationer på "Krazy Cat"). Den andra utställningen ägnas åt ett av fransk films största namn, Jean-Luc Godard, vars utforskning av filmens gränser mot bildkonst och litteratur nyligen kunde följas i SVT:s korta retrospektiv över regissören.
Bägge dessa utställningar handlar om en konfrontation mellan olika medier och en samordning mellan flera konstarter. En hybridisering som tog fart kring sekelskiftet 1900 och som idag måste betraktas som relativt etablerad på de estetiska praktikernas fält. Hur denna blandning ska beskrivas, varför den har uppstått och vad den medför, finns dock olika svar på. Kanske vill man hävda att den är en effekt av modernitetens mer sammansatta medielandskap? Kanske kan man se den som ett modernistiskt svar på realismen i bildkonst och litteratur? Kanske är det en avantgardistisk strategi i opposition mot en puristisk högmodernism? Kanske är det ett symptom på det som igår åkallades med termen "postmodernitet"?
Eller finns det skäl att skippa dessa alternativ för att istället söka nya sätt att fundera och formulera sig kring konsten under den epok som brukar fångas med termen "modern" och dess avledningar?
Sådana steg har tagits av den franske filosofen Jacques Rancière, och framför allt i de böcker som han har publicerat under de senaste tio åren. För Rancière har det blivit nödvändigt att problematisera och även överge begrepp som "modernism", "modernitet" och "avantgarde" för att diskutera vad som hänt inom bildkonst, musik, litteratur och film under de senaste tvåhundra åren. Särskilt viktigt har detta övergivande varit för att reflektera kring det estetiska fältets förhållande till det som brukar gå under namnet "politik". Frågan är, om man förenklar en smula, hur den konstens autonomi, det fria spel, som 1700-talets uppfinnande av estetiken, Kants indelning av kunskapens domäner och romantikens reflektioner medförde, ska kunna knytas till de sociala relationernas och politikens värld.

Den som vill följa Rancières tänkande genom denna terräng, har nu fått möjlighet att göra det på svenska. Enstaka texter av honom har tidigare figurerat i tidskrifter som OEI och Site och nu har den senare, i den bokserie som man ifjol inledde med Giorgio Agambens "Undantagstillståndet", givit ut volymen Texter om politik och estetik (Site edition 2/Propexus, 246 s) som ger en bild av Rancières verksamhet från mitten av nittiotalet till idag och även vinnlägger sig om att grundligt förankra hans undersökningar av konstens tillstånd i den politiska filosofi som på sätt och vis utgjorde startpunkten för hans tänkande.
Rancières bana som filosof inleddes under sextiotalet och han kom som mycket ung att ingå i den grupp av filosofer som medverkade i Louis Althussers stora utläggning av Marx vid denna tid: "Att läsa kapitalet". Rancières bidrag till det stora tvåbandsverket var en essä om Marx ekonomisk-filosofiska manuskript. Emellertid kom han ganska snart att tvivla på Althussers ambition att bortom ideologin finna en marxismens sanna och vetenskapliga teori. Ett tvivel som förde honom till arkivet, närmare bestämt till de franska arbetararkiven, delvis uppfylld, som Jonas (J) Magnusson och Kim West meddelar i sitt utmärkta förord, av idén att finna ett "arbetartänkande" som kunde ställas mot det marxistiska tänkandet.
Rancières arkivundersökningar utmynnade så småningom i boken "La nuit des prolétaires" (1981), och det blev redan här tydligt att frågan om politiken var bemängd med frågan om estetiken. De två kunde inte separeras. Men det estetikbegrepp som aktiverades gällde mer grundläggande saker än vad som vanligtvis förknippas med termen. Det handlade givetvis inte om det sköna, inte heller om konst i snävare bemärkelse. Snarare ett sätt att organisera erfarenheten, "ett delande av det sinnliga". Den "proletärernas natt" som titeln nämner rör ett uppbrott från den välbekanta organisering av tillvaron som påbjuder arbete på dagen och sömn om natten. Rancière ville formulera ett annat delande som också pekade på en annan synlighet och ett annat språk än det som vanligtvis tilldelades proletären. I detta syfte kom även begrepp som "jämlikhet" och "demokrati" att bli centrala, men liksom de ovan nämnda, skulle de utsättas för vissa modifikationer.
Kopplingarna mellan dessa termer och deras omvandling i Rancières reflektioner framkommer på ett tydligt sätt i de två inledande essäerna i "Texter om estetik och politik": "Politikens början" och "Orätten: politik och polis" (översatta av Sven-Olov Wallenstein). Dessa är egentligen två kapitel hämtade ur boken "La Mésentente" (Oenigheten) från 1995 och tar avstamp hos Platon och Aristoteles, särskilt i den senares definition av det politiska djuret människan genom en hänvisning till logos, det artikulerade ord, som skiljer sig från det blotta lätet. En distinktion som i sin tur fungerat som instrument för att dela in samhället. Vissa är medborgare och besitter förmågan att i ord bekräfta sin identitet. Andra däremot, har inte tillträde till diskursen.
Att i detalj gå in på det komplexa resonemang som Rancière utför här låter sig inte göras. Hans poäng är emellertid att demokratin sätter denna typ av organisering, detta delande av erfarenheten, ur spel eftersom den grundas i en "felräkning" och en "tvist" som rubbar den förment "naturliga" ordningen. Det är denna tvist som instiftar politiken, medan det vi vanligtvis vi uppfattar som politik – låt säga, partipolitik – snarare fångas in under begreppet polis:
"Det man i vanliga fall räknar till politikens historia eller till den politiska vetenskapen härrör oftast från andra maskinerier som gäller utövandet av majestät, att vara en ställföreträdare för Gud, att kommendera armén eller att avväga intressen. Det finns endast politik när dessa maskinerier avbryts genom ett antagande som är helt främmande för dem, men utan vilken ingen av dem i sista hand kunde fungera: antagandet om en jämlikhet mellan vem som helst och vem som helst, det vill säga den definitiva och paradoxala verkan hos varje ordnings rena kontingens."
Således knyts politiken till en radikal jämlikhet och kontingens och till avbrottet av ett "naturligt" flöde.
Rancière anger en del historiska exempel på hur sådana avbrott kan se ut – från såväl antikens Rom som 1800-talets Paris – och pekar på andra möjliga störningar av samma slag: "Är en fransk kvinna en fransman?"
Detta tydliggör att politik i Rancières mening inte handlar om ett bekräftande av identiteter, av redan befästa beskrivningar av kroppar, platser och egenskaper. Var sak har inte sin plats. Politik handlar om vad Rancière kallar "subjektivationsprocesser" om singulära händelser som medför "avklassificeringar" och "avidentifikationer".

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X