Jesper Olsson:Rancières arbetartänkande bortom Marx

Besviken på Marx och Althusser satte sig filosofen Jacques Rancière i det franska arbetararkivet för att hitta ett ”arbetartänkande”. Vad han fann var att politiken inte går att skilja från estetiken och en möjlighet att överge alla idéer om modernism och modernitet.

Under strecket
Publicerad
Annons

På Centre Pompidou i Paris pågår för närvarande två utställningar som uppvisar en tydlig affinitet. Den ena handlar om rörliga bilder i konsten, om hur bildkonstnärer under modern tid har utnyttjat filmmediet för att vidga sitt formella och expressiva register, men också hur de på olika sätt försökt simulera rörelse och hastighet i statiska bilder, till exempel genom att anknyta till den tecknade seriens ord-och-bild-remsor (bland annat återfinner man Öyvind Fahlströms variationer på ”Krazy Cat”). Den andra utställningen ägnas åt ett av fransk films största namn, Jean-Luc Godard, vars utforskning av filmens gränser mot bildkonst och litteratur nyligen kunde följas i SVT:s korta retrospektiv över regissören.
Bägge dessa utställningar handlar om en konfrontation mellan olika medier och en samordning mellan flera konstarter. En hybridisering som tog fart kring sekelskiftet 1900 och som idag måste betraktas som relativt etablerad på de estetiska praktikernas fält. Hur denna blandning ska beskrivas, varför den har uppstått och vad den medför, finns dock olika svar på. Kanske vill man hävda att den är en effekt av modernitetens mer sammansatta medielandskap? Kanske kan man se den som ett modernistiskt svar på realismen i bildkonst och litteratur? Kanske är det en avantgardistisk strategi i opposition mot en puristisk högmodernism? Kanske är det ett symptom på det som igår åkallades med termen ”postmodernitet”?
Eller finns det skäl att skippa dessa alternativ för att istället söka nya sätt att fundera och formulera sig kring konsten under den epok som brukar fångas med termen ”modern” och dess avledningar?
Sådana steg har tagits av den franske filosofen Jacques Rancière, och framför allt i de böcker som han har publicerat under de senaste tio åren. För Rancière har det blivit nödvändigt att problematisera och även överge begrepp som ”modernism”, ”modernitet” och ”avantgarde” för att diskutera vad som hänt inom bildkonst, musik, litteratur och film under de senaste tvåhundra åren. Särskilt viktigt har detta övergivande varit för att reflektera kring det estetiska fältets förhållande till det som brukar gå under namnet ”politik”. Frågan är, om man förenklar en smula, hur den konstens autonomi, det fria spel, som 1700-talets uppfinnande av estetiken, Kants indelning av kunskapens domäner och romantikens reflektioner medförde, ska kunna knytas till de sociala relationernas och politikens värld.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons