Recension

Rånaren – Ett fall för Robert ParkmanRånaren – Ett fall för Robert Parkman

Publicerad
Annons

Privatdeckaren Robert Parkman är en helt vanlig, lätt nördig kille på högstadiet i ett medelstort svenskt samhälle. Mamma arbetar på den bank, där rånet inträffar och pappa är borta på jobb långa tider. Robert har en liten detektivbyrå i hemmet och dit kommer man för att ”få hjälp” med skumma typer. Precis som de hårdkokta deckarehjältar som Robert Parkman har som förebild ställer han själv upp för vanliga människor som utsätts föra andras illvilligheter. Nu utvecklas sällan fallen som han föreställer sig trots intensivt spaningsarbete. Hans oskuldsfullhet och förutfattade meningar gör, tillsammans med fala tjejers list och hans tonåriga sexualitet, att han drattar i galen tunna. Däremot klarar han vid sidan av att ge polisen användbara tips angående bankrånet – en rejäl deckarbegåvning.

Holmberg låter Parkman föra pennan och hans strävan efter ett avskalat och brutalt språk är stundtals roande men blir bitvis tjatigt. Noggrant återberättad spaning i mindre samhällen blir lika trist som det säkert är – här stupar den genretrogna texten på eget grepp. Det som känns coolt hos Carter i den amerikanska storstadsdjungeln blir inte omedelbart coolt i en svensk småstad. Men Parkman har viss nördig charm och man önskar honom all framgång med tjejen och man vill nog faktiskt få veta hur det utvecklas – lite av ett Läckberg-fenomen alltså.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons