Annons
Recension

RamboRambo

Är man som jag född i mitten av sjuttiotalet, då är det inte förvånande om filmer som First Blood II från 1985 – där veteranen John Rambo återvänder till Vietnam – och Rambo III (1988) – där han tillsammans med Mujaheddin fäller Sovjetunionen (så tedde det sig i alla fall året därpå) – finns med när man funderar över manlighet.

Publicerad
Det blir den gamla skolans actionfilm – inte så mycket hjärna eller snygga klipp – när Sylvester Stallone tar 80-talsfiguren Rambo till vår tid.
Det blir den gamla skolans actionfilm – inte så mycket hjärna eller snygga klipp – när Sylvester Stallone tar 80-talsfiguren Rambo till vår tid. Foto: KAREN BALLARD

När den sextioettårige Sylvester Stallone nyligen berättade att han inför denna fjärde film om John Rambo byggde upp sin kropp med tillväxthormon och testosteron, så blev i alla fall inte jag särskilt förvånad. Som Susan Faludi visade i sin klassiska maskulinitetsstudie Ställd är Stallone mumma för modern maskulinitetsforskning. Hans skapelser, och då särskilt enmansarmén Rambo – en man med ständigt pumpade muskler, dyster uppsyn och mardrömmar – är den moderna Hollywoodfilmens mest självklara symbol för den postindustriella manlighetskris Faludi skrev om. I Song My blev de amerikanska krigshjältarna till dödsmaskiner, när de kom tillbaka från kriget lades industrierna ner. Och sedan hemsökte de med Rambo i spetsen åttiotalets actionfilmer.

Det blir den gamla skolans actionfilm – inte så mycket hjärna eller snygga klipp – när Sylvester Stallone tar 80-talsfiguren Rambo till vår tid.

Foto: KAREN BALLARD Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons