Annons

Mats Burström:Raketbas i ruin väcker tankar om tidens flykt

I Peenemünde ligger resterna av Hitlertysklands hemliga raketforskningsanläggning. Det som alldeles nyss var det mest moderna utgör nu ett tidlöst ruinlandskap. Så träder rymdåldern in i arkeologin.

Under strecket
Publicerad

Resterna av den hemliga tyska raketforskningsanläggningen i Peenemünde.

Foto: Germany Images David Crossland / Alamy Bild 1 av 1

Resterna av den hemliga tyska raketforskningsanläggningen i Peenemünde.

Foto: Germany Images David Crossland / Alamy Bild 1 av 1
Resterna av den hemliga tyska raketforskningsanläggningen i Peenemünde.
Resterna av den hemliga tyska raketforskningsanläggningen i Peenemünde. Foto: Germany Images David Crossland / Alamy

För 60 år sedan – den 13 juni 1944 – rämnade himlen i Bäckebo, några mil utanför Kalmar. Åtminstone var det så som många på plats upplevde det. Strax efter klockan tre på eftermiddagen skakades ett milsvitt område av en enorm explosion. Tryckvågen knäckte träd och krossade glasrutor. De som chockade blickade upp mot skyn fick se mängder med små, silverglänsande föremål långsamt singla ned mot marken.

De närmaste dagarna samlades mer än två ton skrot in från ett flera kvadratkilometer stort område. Materialet fördes till Flygtekniska försöksanstalten i Stockholm för analys. På de insamlade föremålen fanns texter på tyska som avslöjade deras ursprung. Man hittade ingenting som tydde på vingar men däremot fyra stora styrfenor och den störtade farkosten klassificerades därför som ”lufttorped”. Efter en knapp månad avslutades det svenska analysarbetet och materialet flögs till Storbritannien för fortsatta studier.

Annons
Annons

Bäckebotorpeden, som den kom att kallas, var en testraket som skjutits upp från den hemliga tyska raketforskningsanläggningen i Peenemünde. Raketen var av den typ som blivit känd som V-2, ett av de så kallade vedergällningsvapen som senare sköts i stort antal mot bland annat London. Efter att ha flugit 35 mil över södra Östersjön exploderade den på hög höjd över den småländska landsbygden. Vid nedslaget bildades en krevadgrop i skogen som än i dag minner om händelsen. Liksom i Stig Claessons roman ”Vem älskar Yngve Frej?” (1968) står det där en hemsnickrad skylt vid vägen och pekar ut riktningen till det lokala fornminnet. På skylten står det kort och gott ”Bomben”.

Gropen är en påtaglig påminnelse om den där gången då kriget tycktes komma på blixtvisit. Som sentida fornlämning pockar den på uppmärksamhet och lockar fram berättelser. Det gör också de raketdelar som trots upprepade uppmaningar aldrig lämnades över till myndigheterna utan i stället behölls som privata minnen. Kanske delar några av dem i dag plats på spiselkransen eller på chiffonjén med stenyxor och flintverktyg. Åldern på dessa upphittade föremål är visserligen mycket olika, men de smälter ändå samman i det förflutna som förenas av att det ligger bortom det som de flesta av oss har självupplevda minnen av. Andra raketdelar har förmodligen kastats bort; utan vetskap om vad de representerar ter de sig onekligen som vilket annat metallskrot som helst.

Peenemünde är numera mest känt för att det var härifrån man första gången lyckades skjuta upp en raket i rymden. Det skedde den 3 oktober 1942 och var med en raket av samma typ som den som störtade i Bäckebo. Händelsen brukar beskrivas som rymdålderns födelse.

Annons
Annons

Innan den tyska krigsmakten 1936 beslöt att förlägga forskning och utveckling av raketvapnet till Peenemünde på den nordvästra spetsen av ön Usedom var det ett naturskyddsområde som mest bestod av skogsklädda sanddyner och långa stränder. Platsen hittades av forskningsanläggningens blivande tekniska chef Wernher von Braun vars morfar brukat jaga änder där. Platsen ansågs lämplig eftersom den medgav att långtflygande raketer kunde testas över hav utan risk för att de skulle störta i bebyggda trakter. Områdets relativa isolering underlättade dessutom hemlighetsmakeriet kring verksamheten.

Utbyggnaden av raketforskningsanläggningen blev mycket omfattande, man byggde i praktiken upp en hel stad där det tidigare bara funnits ett litet fiskeläge. Byggnationerna omfattade utöver bostäder och verkstäder också bland annat flygfält, hamn, järnväg, kraftverk, laboratorier samt uppskjutningsramper. Som mest arbetade omkring 12 000 personer vid anläggningen varav många var slavarbetare. Från augusti 1943 och framåt utsatte de allierade Peenemünde för flera massiva bombangrepp. Detta ledde till att raketproduktionen flyttades medan experimentverksamheten fortsatte. Den sista uppskjutningen skedde i februari 1945.

Redan innan krigsslutet rådde det en formlig kapplöpning mellan de blivande segrarmakterna om att tillskansa sig den tyska raketteknologin. Att den var världsledande stod klart för alla. När Peenemünde intogs av Röda armén i maj 1945 hade de främsta raketexperterna redan flytt fältet. von Braun tog sig till Tyrolen och överlämnade sig där till den framryckande amerikanska armén. Han fördes liksom många av de andra raketexperterna och fler än 100 beslagtagna V-2 raketer till USA. Där blev von Braun senare amerikansk medborgare och så småningom även chef för arbetet med den raket som 1969 sände Apollo-astronauterna till månen.

Annons
Annons

I Peenemünde lade de sovjetiska ockupanterna beslag på det som återstod av intresse efter de allierades bombningar och tyskarnas egna sprängningar inför det stundande nederlaget. Man demonterade bland annat en byggnad med en toppmodern vindtunnel och forslade hem den till Sovjet. Det som inte kunde tas tillvara sprängdes.

Under DDR-tiden fortsatte det tidigare raketforskningsområdet att brukas för militära ändamål. Först efter den tyska återföreningen 1989 öppnades det för allmänheten. Vissa delar är dock fortfarande avspärrade på grund av risken för blindgångare, hål i marken och andra farligheter.

I dag är Peenemünde en plats som, i likhet med många andra, är svår att hantera. Vilken historia ska man berätta? Är det den om teknisk ingenjörskonst och rymdålderns födelse? Det var den utveckling som med von Braun som förmedlande länk ledde vidare till människans landstigning på månen. Och vem vet vart den för oss i framtiden. Eller är det historien om att raketerna faktiskt var avsedda att användas som vapen och att sprida död och skräck hos en oskyddad civilbefolkning? Från uppskjutningsramper i det ockuperade Europa avfyrades omkring 3 200 V-2- raketer och de beräknas ha dödat mer än 5 000 personer.

Eller är det historien om de tiotusentals slavarbetare som på olika sätt tvingades delta i produktionen som ska berättas? De arbetade under fasansfulla förhållanden som krävde oräkneliga dödsoffer.

Sedan 1991 finns det ett museum i Peenemünde, Historisch-Technisches Informationszentrum. Det är inrymt i det stora kolkraftverk som byggdes för raketforskningsanläggningen och har årligen 300 000 besökare.
Själva utställningen heter ”Peenemünde – himmel och helvete”, ett namn som väl fångar spännvidden i de historier som förmedlas.

Annons
Annons

Den mest berömda anläggningen i Peenemünde är Prüfstand VII. Den användes som uppskjutningsplats för försöken med V-2-raketer och det var härifrån som den första raketen som nådde rymden sköts upp. En av de som vallfärdat hit påstås ha varit en rörd Jurij Gagarin. Anläggningen byggdes i form av en oval arena omgiven av en bred, kraftigt sluttande och 15 meter hög jordvall. Vallen skyddade dels raketerna från havsvindar och flygsand, dels omgivande installationer från raketmotorernas eldsflammor och tryckvågen från lyftande raketer. Vallen minskade dessutom effekterna av de explosioner och haverier som då och då inträffade. Genom en bred öppning i vallen ledde järnvägsspår fram till startplattan och ett rörligt torn från vilket raketerna gjordes startklara.

Prüfstand VII ligger inom det område som är stängt för allmänheten. Ett besök kräver särskilt tillstånd från myndigheterna och att man skriftligen befriar dem från allt ansvar för eventuella olyckor. Man måste dessutom ha med sig en ledsagare med lokalkännedom.

Det är en märklig upplevelse att befinna sig på den plats som anses vara rymdålderns födelseplats. Nu växer skogen tät på de tidigare kala jordvallarna och naturen håller långsamt men obönhörligt på att återerövra platsen. Det enda som hörs är enstaka fåglar och vinden som susar i träden. Att jordvallen inte är naturlig utan byggd av människor är tydligt, men vad den en gång använts till skulle den oinvigde inte kunna gissa sig till. Om det inte vore för det virrvarr av rostiga armeringsjärn som sticker fram här och där, och för de söndersprängda betongblocken, skulle det vara svårt att överhuvudtaget avgöra från vilket årtusende anläggningen hör. Den ter sig mest som ett monument från en sedan länge försvunnen civilisation.

Annons
Annons

Det var just den anskrämliga åsynen av rostiga armeringsjärn och oformliga betongblock som fick Hitlers hovarkitekt Albert Speer att formulera sin omtalade ruinvärdesteori. Grundidén var att undvika dessa material i viktiga byggnader så att de även efter hundratals eller tusentals år och i ett tillstånd av förfall skulle te sig imponerande som ruiner. Speer är nära knuten till Peenemünde; han var från 1940 ansvarig för dess omfattande byggnadsverksamhet. Raketforskningsanläggningen kom att ligga i ruin långt tidigare än han förmodligen kunde föreställa sig, men ruinerna förmår – trots valet av byggnadsmaterial – väcka många tankar.

En kort bit från Prüfstand VII, nere vid havsstranden, ligger de hoprasade resterna efter de långsträckta katapultramper som användes vid försöken med V-1-raketer. På håll ser en av dem mest ut som ett jättelikt torkat ormskinn. Även dessa lämningar ter sig förunderligt tidlösa. Om de spruckna plattor som täcker marken varit av marmor i stället för av betong hade de kunnat misstas för romerska lämningar. Stående där vid stranden, gör sig en strof från Tomas Tranströmers diktsamling ”Östersjöar” (1974) påmind:

Ett nytt vinddrag och platsen ligger åter öde och tyst.
Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder.
Det handlar om kriget.

För en arkeolog ter sig de materiella lämningarna i Peenemünde inte i första hand viktiga som källa till kunskap om den verksamhet som en gång bedrevs på platsen. Den är väl dokumenterad och känd från andra källor. Men att befinna sig i detta ruinlandskap är en stark upplevelse som drabbar en besökare på andra sätt. Det som en gång var det mest moderna är nu bara skuggor av ett förflutet som känns lika avlägset som forntiden. I klassisk ruinromantisk anda infinner sig reflexmässigt tankar om tidens gång, om fortbestånd och förgänglighet i tillvaron, och om materiens oundvikliga nedbrytning. Men vetskapen om dessa ruiners relativt ringa ålder förstärker deras suggestiva effekt ytterligare. Ur ett historiskt perspektiv var det alldeles nyss som platsen sjöd av aktivitet och utgjorde ett av världens högteknologiska centrum; nu ligger den åter så öde och tyst som när von Brauns morfar jagade änder här. Men det innebär på intet sätt att allt är som förr – där emellan har världshistorien passerat förbi.

Annons
Annons

Ruinerna efter raketforskningsanläggningen i Peenemünde och resterna efter Bäckebotorpeden illustrerar någonting djupare om vår relation till tingen. Tingen fungerar inte endast som nyttoföremål eller som kunskapsobjekt; de förmår också frammana minnen, väcka tankar och få oss att reflektera över de evigt mänskligt frågorna, de som av nödvändighet saknar säkra svar. Vissa minnen återkallar skeenden som en gång verkligen inträffat, andra är berättelser som vi – medvetet eller omedvetet – skapar för att göra tingen och sakernas tillstånd begripliga. Skillnaden mellan återkallade och skapade minnen är inte alltid tydlig. Kanske säger våra utsagor om tingen mest om oss själva och vår strävan att ge tillvaron mening. Det gör inte tingen mindre viktiga.

Mats Burström
Mats Burström är professor i arkeologi vid Södetrörns högskola

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons