Recension

Med blod i skäggetRafflande sorgearbete

SMÄRTPUNKT Det är en lycka att vara i en roman som känns så hel och som fortsätter att leva så länge som ”Med blod i skägget”, skriver Ellen Mattson.

Publicerad
Bokmässeaktuelle Daniel Galera, född 1979, fick sitt internationella genombrott med ”Med blod i skägget”. 2013 utsågs han av tidskriften Granta till en av de bästa unga brasilianska författarna i sin generation.

Bokmässeaktuelle Daniel Galera, född 1979, fick sitt internationella genombrott med ”Med blod i skägget”. 2013 utsågs han av tidskriften Granta till en av de bästa unga brasilianska författarna i sin generation.

Foto: COLIN MCPHERSON/AOP
Annons

Den brasilianske författaren Daniel Galeras roman börjar med ett sista samtal. Den namnlöse huvudpersonen besöker sin far på hans gård och fadern berättar att han dagen därpå tänker ta sitt liv. Han ber sonen avliva hans gamla hund och ger honom också, medvetet eller omedvetet, en annan uppgift – att ta reda på vad som egentligen hände med hans egen far som mördades på 60-talet i den lilla kuststaden Garopaba. Tre generationer män knyts samman i denna korta inledningsscen som också laddas med en antydd konflikt mellan berättaren och hans bror och en diskussion om ansvar, godhet och det fria valets betydelse.

När romanen sedan sätter igång på allvar förväntar man sig kanske dramatik och ett aktivt sökande efter gåtans lösning, en sorts intrigburen spänning, men så blir det inte alls, i stället får man något mycket bättre, en stark levande verklighet där man som läsare långsamt växer in i berättarens liv, ett liv som slagits sönder men som han nu bygger upp på nytt utifrån några enkla grundförutsättningar: att bo vid havet, att simma varje dag, att få den gamla tiken Beta att vilja leva vidare. Visserligen slår han sig ned i Garopaba där han ställer en del frågor om sin mördade farfar, men i första hand handlar hans liv om att fortsätta – och få hunden att fortsätta.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons