Rådströms bok är en hyllning till livet
Hur skriver man när man plötsligt står inför möjligheten att nästa bok kan vara den sista? Niklas Rådströms berättelse om leukemin är glasklar och berörande utan sentimentalitet, skriver John Sjögren.
Det finns en märklig ironi i att Niklas Rådström tvingas skriva om döden. I Rådströms författarskap har med tiden ett slags livets tematik blivit alltmer framträdande, på senare år tydligt representerat i den mäktiga bibelparafrasen ”Boken” och den våldsamma och vackra ”En Marialegend”. Livets kraft, det levandes obändiga styrka och skönhet. Livet som ett envist mirakel, ett trotsigt motstånd mot förtrycket, ondskan, döden.
Men så händer detta: Niklas Rådström själv insjuknar hastigt i en allvarlig blodcancer, befinner sig under ett par år, via plågsamma och utdragna behandlingar, på dödens tröskel. Han har, för att anspela på ett uttryck från Susan Sontags klassiska sjukdomsskildring, som Rådström också refererar till i sin bok, tagit klivet från de friskas till de sjukas land. Livets författare tvingas plötsligt bli dödens. Men, som bekant, med döden som relief blir livets mirakel bara än tydligare.